capstantia

I början av 1938 besökte Picasso ofta sin nu tvååriga dotter och Marie-Thérèse i Le-Trenblay-sur-Mauldre. Hon var lik sin far, kraftig och med hans glödande ögon.

Jag tyckte bara om sötsaker, så de blandade allt i en söt röra och så brukade far mata mig... Jag hade hemmagjorda leksaker som jag i fantasin förvandlade till allt jag ville...

Hon kallades Maria, men det som kom ur hennes lilla mun var Maya. Därför blev det så i fortsättningen också.

Officiellt var ju Picasso inte hennes far, så han fick nöja sig med att bli hennes gudfar. Och som sådan kom han att bli en riktigt tillgiven pappa, som förutom att leka med henne, också målade av sin lilla Maya.

Picasso hade en både märklig och barnslig humor. Han beslutade vid något tillfälla ett de två tjänsteflickorna, som skötte hushållet åt Marie-Thérèse och dottern, också skulle kallas för Marie-Thérèse, oavsett vad de egentligen hette.

Naturligtvis uppstod det en stor förvirring när någon ropade på Marie-Thérèse och alla tre kom springande. Mycket roligt tyckte den då 56-årige Picasso.

Men genom att döpa om tjänsteflickorna till Marie-Thérèse hade han också gjort klart för den riktiga Marie-Thérèse att också var en tjänsteflicka. Hans egen underordnade. En dörrmatta.

På en promenad runt kvarteren i Sant-Germain-des-Pres stötte Picasso på Sabartés. Samme gamle Sabartés, som han hade kastat ut från sin våning på Rue La Boétie för något år sen.

Det blev ett konstigt sammanträffande, men som i alla fall slutade med att Picasso insisterade på att Sabartés skulle följa med honom till den nya ateljén på Rue des Grands-Augusins. Den låg ju alldeles i närheten.

Sabartés tvekade, sårad efter den behandling han hade fått tidigare. Men stoltheten tog överhanden och genast blev han just då väldigt upptagen av något annat. 

Picasso gav sig inte och skickade en skriftlig inbjudan, som Sabartés accepterade. Nu kunde han inte motstå frestelsen att återigen kanske bli sin store mästares förtrogne vapendragare.

Nu började det hetta till ordentligt i Europa. Stridstupparna Adolf Hitler och Francisco Franco hade forcerat med sina trupper, så att både Österrike och Madrid var på fallrepet.

Picasso och många andra använde tuppen som symbol för grymhet: Tuppar! Det har alltid funnits tuppar, men som med allting måste vi upptäcka dem, precis som Corot upptäckte morgonen och Renoir unga flickor.

En kritiker uttalade sig: Här väcker inte tuppens gälla trumpetstöt tanken på gryningens härold, utan snarare på en vakt som fylld av skräck och onda aningar slår larm.

Sommaren 1938 tillbringade Picasso och Dora återigen i Mougins på de franska sydkusten. De hade rest dit tillsammans med paret Èluard i Picassos Hispano-Suize.

Det dröjde inte länge förrän Marie-Thérèse och Maya var på plats, på initiativ av Picasso. Vad som däremot inte fanns med i de oficiella planerna var att Olga också skulle dyka upp.

Men man förstod snart att det var Picasso själv som stod bakom. Av en händelse hade han råkat nämna resan för någon som stod Olga nära.

Det utstuderade triangeldramat var ett faktum. Picasso hade en utmärkt förmåga att skapa en atmosfär där kvinnorna fick bråka och lida, medan han själv kunde njuta av skådespelet.

Picasso var en mästare i att skapa sina egna plågor. 

När Picasso kom hem till Paris igen fram på höstkanten skrev han ganska omgående ett meddelande till Sabartés: Jaumet min vän. Kan du komma i eftermiddag till Rue des Grands-Augustins? Var snäll och kom så ska du få se saker som kommer dig att skratta och gråta och dessutom ska vi tala om andra saker...

Det Picasso hade att erbjuda Sabartes var att skriva rent redan renskrivna texter. Men från den eftermiddagen skulle Sabartés infinna sig dagligen, varje morgon, hos Picasso. Det var som på gamla goda tiderna. Sabartés var lycklig som ett barn kan bli.

En morgon när Sabertés kom, låg Picasso kvar i sängen och kved av smärta. Han var som förlamad av ischias. Ingen i hela världen hade någonsin haft så ont som han hade.

Picassos läkare ordinerade honom fullständig vila i tre månader, och under tiden skulle han behandlas med massage och kompresser. De trogne Sabartés satt hela tiden hos Picasso med alla hans vänner strömmade förbi för att visa sin medömkan.

Det enda som tycktes hjälpa var att han förträngde smärtan, distrahera den, genom att själv prata, medan Sabatés var den intresserade lyssnaren. Något av en biktfader:

Vad ska det tjäna till med förklädnader och förkonstling i ett konstverk? Det som betyder något är det som är spontant, impulsivt. Det är absolut sant. Det vi tvingar på oss själva härrör inte från oss... En gitarr! Vet du att när jag målade en gitarr första gången hade jag aldrig haft någon i min hand... Folk tror att tjurfäktningar i mina målningar har hämtats ur verkligheten, men där har de fel. Jag brukade måla dem före tjurfäktningen, så att jag fick pengar till biljetten.

Den ordination som läkaren hade gett gav ingen verkan. Picasso började bli alltmer missmodig när han tänkte på den långa smärtsamma tiden han hade framför sig. 

Då kom en god vän med ett förslag att låta en annan läkare behandla honom genom att bränna nerven, kauterisera den. Det första försöket misslyckades då den elektriska utrustningen hade gjort att en säkring gick.

Inför det andra försöket, dan därpå, var Picasso så upprörd att han började skrika: Jag kanske blir botad, kanske inte. Men ett som är säkert är att vi kommer att vara i totalt mörker ikväll. Vi har tur om ni inte bränner ner hela huset. Varför lät jag mig dras in i de här dumheterna?

Dumheterna visade sig var en mirakelmedicin. Picasso hade hoppat ur sängen, bugat sig och börjat dansa piruetter i sin glädje över att smärtan var borta.

Picassos 83-åriga mor dog i slutet av januari 1939. Han ville inte vara med om begavningen. Ju närmare en människa han stod, desto mer hatade han denna typ av föreställningar. Visserligen hade han inte besökt henne på några år, men ändå var det hon som hade stått för både kärlek och bifall när han växte upp.

Bara några veckor efter moderns död fick Picasso besked om att Barcelona hade intagits av Francos styrkor. Något senare kaputilerade Madrid. De många sorgliga händelserna speglade sig nu med olika symboler i Picassos konst. 

En halv miljon flyktingar hade samlats upp i ett läger i franska Argèles-sur-Mer. Därifrån hämtade Picasso hem två systersöner. I övrigt var han inte benägen att engagera sig i andras elände. Förutom att hans namn fick figurera som respekterad galjonsfigur för hjälpinsatserna.

Fram på sommaren tog Picasso och Dora det Blå tåget (Le Train Bleu) till Antibes och en våning i Palais Albert 1er, som tillhörde Man Ray. Hans chaufför Marcel följde efter i Picassos Hispano-Suiza fullastad med dukar, ramar, färger och annat.

Här följde nu en avkopplande vistelse med sol, bad, siesta... och romantiska kvällspromenader med Dora. Kvällar som Picasso ibland avrundade med att skriva passionerade kärleksbrev till Marie:

Min älskling, Jag har just fått ditt brev. Jag har skrivit flera till dig som du måste ha fått nu. Jag älskar dig mer för varje dag. Du är allt för mig. Jag ska offra allt för dig, för vår eviga kärlek. Jag älskar dig... Min älskade, min älskade... Jag älskar dig. Kyss vår dotter och jag omfamnar dig tusen gånger. Din Picasso.

Picasso fick ett meddelandet om att Vollard hade omkommit i en bilolycka. En bronsskulptur på hatthyllan hade träffat honom i bakhuvudet när bilen krockade. Han hade dött av den konst han levde av. Ödets ironi.

Picasso hade blivit väldigt illa berörd. Inte för dödsfallet, utan för det faktum att bilen som krockade hade körts av en chaufför som hette Marcel. Samma namn som hans egen chaufför hade. Fylld av ängslan och onda aningar tog han därför tåget till Vollards begravning i Paris.

När sedan Picasso och Sabartés skulle åka tillbaka till Antibes, med chauffören Marcel vid ratten, så hävdade Picasso att det var Sabartés förslag att de skulle ta bilen och därför var han också ansvarig om något otrevligt skulle hända.

Kriget var nu nära förestående. Hitler och Stalin hade bildat en pakt, troligen för att med gemensamma ansträngningar erövra Europa. Både England och Frankrike mobiliserade.

Picasso var villrådig. Men när vanligt folk i Antibes började ersättas av soldater, så reste han med sitt sällskap tillbaka till Paris. Inför Sabartés förbannade han de fientliga makter som hade sammasvurit sig mot honom: 

Om det är för att förarga mig, som de ställer till med krig, så går de för långt. Men uppriktigt sagt, tror du inte att det här är ödet? Först Vollard och så... just när jag började göra något. Jag svär på att jag är rädd för att arbeta nu... Du såg vad jag gjorde... Det är ingenting, det vet jag ju. Men jag tror att jag höll på att värma upp mig... Men tro inte att det är första gången. Varje år är det samma historia... 

Picasso hade börjat att packa alla sina målningar för att ta med sig när han flydde Paris. Men han gav upp. Som att flytta Louvren, ska någon ha sagt. I stället reste han med det snaraste iväg med Dora och Sabartés till Royan på Atlantkusten.

De bodde på Hotel de Tigre, men Picasso hyrde också ett rum på Villa Gerbier de Jons för att få arbeta i fred. Där hade han inte helt oväntat också placerat Marie-Thérèse och Maya. Vilken innebar pendlingsavstånd mellan de två älskarinnorna.

Bara någon dag efter deras ankomst till Royan hade man förklarat krig. Men Picasso gjorde ändå sina utflyker till Paris: Skaffade upphållstillsstånd, köpte målargrejer och lyssnade på krigsskvallret på inneställena i Saint-Germain-des-Pres. 

Eftersom man hade planerat en retrospektv utställning av Picassos verk på Museum of Modern Art i New York, blev det också många intervjuer och poseringar i Paris. Picasso var en mästare i att hantera pressen. Han visste hur han skulle agera för att bygga upp legenden om sig själv.

Både Picasso och Matisse avböjde ett erbjudande om att komma till USA. För Picassos del var det otänkbart att leva någon annan stans. Efter krigsutbrottet var det viktigare än någonsin för Picasso, att inte klippa av några band. Han hade till och med börjat besöka Olga regelbundet. Officiellt för att diskutera deras gemensamme son, men också för att förse henne med pengar.

I Royan gick livet vidare. Skytteltrafiken mellan Dora och Marie-Thérèse fortsatte. På dagarna målade Picasso och när han så önskade fanns alltid Sabartés till hands. Han hade också sällskap av sin afganhund Kazbek.

Vid ett tillfälle hade Picasso målat en liten flicka och den första han mötte utanför ateljén var en liten flicka som såg exakt likadan ut. Han blev skräckslagen och tolkade det som att det var den ondes verk.

När Picasso kände att pendlandet mellan Dora och Marie-Thérèse började bli för jobbigt skaffade hans sig en egen neutral bosättning i Les Violiers inte så långt ifrån sina båda rivaler. Det var hans sätt att fly de kriser, som han själv orsakade med sina lögner och baksluga manipulationer.

Nu i början på 1940 blev det inte speciellt mycket målat för Picasso. Det blev under de här åren mest förvidna och groteska kvinnoansikten och kroppar. Där han visade sitt förakt för kvinnor och hur han hatade dom.

Hans rastlöshet gav sig i uttryck av de många resorna till Paris. Ofta med Dora som sällskap, medan Marie-Thérèse så snällt fick stanna kvar. Vid något tillfälle spang han på Matisse på gatan. Det hann inte bli så många tankar utbytta. Men en sak de blev överens om, var den dåliga kvalitén på de franska generalerna. Våra generaler är som professorerna på École des Beaux Arts (Konsthögskolan). 

Invasionen av Frankrike var nu ett faktum. När Picasso kom tillbaka till Royan fick han meddelande om att tyskarna hade lagt beslag på hans och Marie-Thérèse hus i Le Trenblay-sur-Mauldre utanför Paris. De har redan lyckats förstöra en del av inrednng och möbler. Så Picasso blev förskräckt över vad som skulle hända med hans konst som förvarades där.

Hans skräck och vrede gick oftast ut över Dora, som han avbildade i de mest fasansfyllda ansiktsuttrycken. Inte nog med det, när han inte kunde behärska sin ilska så gick han handgripligt tillväga. Han slog henne ofta så illa att hon blev liggande medvetslös på golvet.

Den kvinna, som han en gång hade beundrat så mycket, hade han nu lyckats förvandla till sitt lydiga redskap. Hon var på väg att bli det mänskliga vrak som var avsikten.

Den 22 juni tecknades ett vapensillestånd som delade Frankrike i två zoner. Den zon som Paris tillhörde styrdes av de ockuperande nazityskarna. De flesta judarna hade då hunnit lämna stan, däribland Kahnweiler.

Picasso, Dora, Sabartes och hunden Kazek reste till Paris, medan Marie-Thérèse och Maya fick stanna kvar i Royan tills vidare. Till en början använde Picasso båda sina våningar, men när bränslet för uppvärmning började tryta flyttade han till den på Rue des Grands-Augustines.

Picasso och Dora åt ofta lunch på den närbelägna svartabörskrogen Le Catalan, medan kvällarna var vikta för Café de Flore, dit också Èulard anslöt när det var färdigkrigat för hans del.

De tyska nazisterna var naturligtvis nyfikna på vad som gömdes i bankernas kassavalv, så därför gjorde man en inventering.

Picasso blev då kallad till den bank där han hade två kassavalv, med verk av Cézanne, Renoir, Matisse och givetvis en del av sina egna.

En av naziofficerarna höll fram en av Picassos tavlor och frågade om han hade gjort den, och i så fall varför. Picasso svarade att han hade gjort den, och att det var för att det roade honom. 

Officeren såg betänksam ut... men plötslig brast han ut: Aha... Det är fantasi! Mycket belåten med sin egen fattningsförmåga attesterade han de növändiga handlingarna och såg till att allt ställdes tillbaka, inklusive fantasierna. När sedan valven var låsta igen kunde Picasso andas ut.

Tyskarna var även hemma hos Picasso för att undersöka hans tavlor. Det var då Picasso skulle fälla sin klassiska kommentar.

En av de tyska officerarna hittade ett foto på konstverket Guernica och frågade Picasso: Har ni gjort den här? Picasso svarade kort: Nej, det har ni! (med tanke på tyskarnas sönderbombning av den spanska staden Guernica).

Denna händelse skulle bli det stora samtalsämnet på caféerna, inte bara i grannskapet utan i hela landet. Och ju fler gånger historien berättades, desto mer dramatisk blev den. På slutet var det inte någon simpel officer som hade frågat Picasso, utan självaste ambassadör Otto Abetz.

I slutet av 1940 flyttade Marie-Thérèse med sin Maya tillbaka till Paris. Eftersom tyskarna hade beslagtagit huset de bodde i, så fick det bli en våning på Boulevard Henri IV.

De fick besök av Picasso varje torsdag och söndag. Alla andra dagar satt Marie-Thérèse bara hemma och väntade på nästa besök. Hon hölls i strama tyglar av Picasso. Om han upptäckte minsta olydnad spelade han den fruktade Riddar Blåskägg och anklagade henne för allvarliga överträdelser.

Vi var lyckliga, inget annat betydde något. Jag visste att ingenting skulle bli bättre, men i alla fall, trots hela världen och vem som än fanns med, så var det vi två. Det var vi två och bara vi två. Inte ens ett barn, inte ens Maya.

Marie Therésè hade bara tillåtelse att besöka Picasso då hon var speciellt inbjuden av honom. Vid ett av dessa tillfällen låste han upp ett skåp och visade sina guldtackor och sa till henne: Om något händer mig så är allt det här är ditt.

Picasso begärde att Marie-Thérèse skulle skriva brev till honom varje dag. Förutom dina brev blir jag sjuk. Han besvarade flitigt hennes brev med mängder av lyriska kärleksförklaringar: Du har räddat mitt liv... Du är den bästa av kvinnor... Jag älskar bara dig... Ord som egentligen inte betydde ett dugg för honom, men som ingick i det manipulativa spelet.

Medan han underhöll Marie-Thérèse på det här fängslande sättet fortsatte han med att trakassera Dora i sina målningar. Förvrängd och grotesk.

När Picasso inte hade tillräcklig inspiration för att måla tog han ofta till pennan och skrev. Det var främst poetiska verser, men nu skrev han också ett drama, som han kallade Åtrån fångad i svansen. Ett grymt och absurbt kärleksspel med rollinnehavare som Storfoten, Slippriga ångesten, Tjocka våndan och Fnasket.

Den här pjäsen var, jämte hans groteska målningar, var ytterligare ett sätt att få utlopp för sina känslomässiga elakheter.

Vid ett tillfälle exploderade en kastrull i köket. Han trodde att det var en bomb.  ...gömde sig under ett bord och glömde, till Marie-Thérèses besvikelse, att både hon och Maya var i samma rum och räknade med Picassos skydd.

Picasso hade fyllt 60 år i slutet på 1941. Åldern hade gjort honom lite rynkig och håret hade börjat glesna ordentligt. Men sinnelaget hade inte förändrats nämnvärt. Han fortsatte i samma stil med att förnedra kvinnor. Något som fortfarande skulle drabba Dora mest. Hon skulle brytas ner till varje pris.

Han hade börjat tillbringa mer tid hemma nu än tidigare, och på de vanliga uteställena syntes han sällan. Visserligen var Paris en ockuperad stad med allt vad det innebar i form av utegångsförbud, razzior, hakkorsflaggor...

Men det som gjorde att han nu verkligen kände sig som hemma var ankomsten av Inez, som skulle bli hans trotjänarinna och husfru så länge han levde. Picasso hade ordnat en liten våning åt henne och hennes man i samma hus som han.

Inez kom att bli Picassos allt i allo i hemmet. Hon lagade mat och städade, så där lite lagom så hon inte störde. Hon var intelligent och kunde ha synpnkter på hans konst utan att han blev irriterad...

Hon var unik så tillvida att hon accepterade det mesta: Hans hemska humör, hans lögner, hans slarv, hans kvinnoaffärer... Hon var helt enkelt genomsolidarisk och därmed idealisk för Picasso.

Picasso hade nu också genomgått ett extriört förvandlingsnummer. Från att ha klätt sig som en dandy, till att bli mannen av folket. Hans bohemiska klädstil kröntes av en basker på den nu nästan kala hjässan.

Han hade nu så många som ville besöka hans ateljé, att Sabartés fick agera dörrvakt och fick förmedla budskapen om att de var välkomna eller inte. Men lika mycket som Picasso älskade att vara omsvärmad, lika mycket hatade han avsaknad av besökare.

Vad beträffar sin konst så hade faktiskt Picasso en stor portion självinsikt. Han hånade dom som berömde en tavla, som han själv tyckte var rena skräpet: Ha Ha! Jag visade dem de här och de bara beundrade dem och var så nöjda! Eller som en konsthandlare sa: Om han hade skitit på golvet skulle de ha beundrat det.

Picasso tycktes alltid tro att det lurade en katastrof runt hörnet. Det blev sannsaga när hans läromästare i skulptur Julio González avled i mars 1942. Återigen någon, som hade stått honom nära, hade fallit offer för liemannen.

Reaktionen kom nästan omedelbart i målningen Stilleben med en oxes kranium, tätt följd av L´Aubade (Naken kvinna med en musikant). I en recension av den sistnämnda kunde man läsa: ... likt Alice i Underlandet, en ofrivillig deltagare i en grym, förvirrad värld.

För att bättre förstå Picasso och hans värld anlitade Éulard en grafolog, som brukade arbeta åt ett hem för utvecklingsstörda barn. 

Grafologen fick ett brev som Picasso hade skrivit, naturligtvis utan att veta vem som hade skrivit det. Här följer nu en del av vad han kom fram till:

Han svingar träd... inga vapen. Han försvarar sitt stackars jag, som kolliderar med andra, som genomträngs av andra... Han älskar intensivt och han dödar vad han älskar... Han är sorgen. Letar efter en räddning från sin sorgsenhet genom rent skapande... Brutalt temperament, argsint. Nerver som är utsatta för stora explosioner följda av apati...

Éulard satt bara och gapade av häpnad över de fantastiska analysen, som stämde helt och hållet med hans egen preliminära uppfattning.

Dora var för mig alltid en gråtande kvinna. Alltid. Sedan lyckades jag en dag måla henne som den gråtande kvinnan... Så var det. Det är viktigt, för kvinnor är lidelsemaskiner. Och jag kom på temat... Man bör inte ha en alltför klar idé om vad man gör.

När jag målar en kvinna i en karmstol, tyder karmstolen ju på ålderdom och död, inte sant? Dessvärre för henne. Eller också finns karmstolen där för att skydda henne... Som negerskulptur.

Hur som helst, efter detta filosofiska, och tveksamt logiska, uttalande började förvrängningarna i porträtten att avta i slutet på 1942. Det var ju mest Dora som hade drabbats av vanställt ansikte och kropp. Nu fick hon ett allvarsamt, ibland sorgset, uttryck i Picassos målningar. 

En eftermiddag gjorde Marie-Thérèse ett olovligt besök hos Picasso Äntligen hade hon tagit mod till sig: Det var länge sedan du lovade att gifta dig med mig. Du borde verkligen tänka på din skilsmässa. Picasso roades av hennes plötsliga kaxighet: Du vet vid min ålder, det är lite löjligt, och dessutom är vi mitt uppe i ett krig som verkligen komplicerar saker och ting.

Som om det var planerat dök nu Dora upp på scenen. Hon vände sig till Picasso: Men det är ju i alla fall mig du älskar, du älskar ju mig! Den lurande djävulen vaknade i Picasso, så han gick fram och kramade om Marie-Thérèse och fällde sitt dräpande svar: Dora Maar, du vet mycket väl att den enda jag älskar är Marie-Thérèse.

När Marie-Thérèse hade kastat ut sin konkurrent var Picasso iskall mot henne: Han inga illusioner. Du vet mycket väl gränserna för min kärlek.

Efter det gav han mig mina fem kilo kol och jag gick hem igen.

Picasso var mycket nöjd med sitt dagsverke. Nu var båda två hans dörrmattor.

I början av 1943 besökte Picasso sin nästan bortglömde gamle trofaste vän Max Jacob, som levde klosterliv i Saint-Benôit-sur-Loire. Han var nu bortemot de sjuttio och en blek skugga av sitt forna jag.

Picasso och Max återupplivade sina minnen från gamla dagar, och de var många – både goda och mindre bra. Men nu hade den gamle Max förlorat livsgnistan och gick mest och väntade på att Gestapo skulle gripa honom på grund av hans härkomst.

Mycket riktigt. Men det dröjde ett år, efter Picasso hade lämnat honom, innan han blev han gripen och förd till ett uppsamlingsläger strax utanför Paris. Där avled han redan efter fem dagar, timmarna innan han skulle föras till Auschwitz.

Picasso hade genast lagt märke till de båda unga damerna några bord bort på Le Catalan. De hade anlänt i sällskap med Alain Cuny, som han kände väl sedan tidigare som surrealistmålare. Numera skådespelare.

De två unga damerna hade väckt hans uppmärksamhet, inte bara för att de var nytillkomna gäster på hans stamkrog, utan mest för att de utstrålade ungdomlig skönhet.

Genast hade den falnande livsgnistan börjat pyra i honom. Han hade, trots sina styvt sextio år, vare sig förlorat vitalitet eller lusten att erövra. Picasso skulle komma att lära känna de unga damerna under namnen Geneviève Aliquot och Françoise Gilot.

Vid slutet av måltiden lämnade Picasso sitt sällskap och gick fram till bordet som fångat hans intresse: Nå, Cuny. Ska ni inte presentera mig för era vänner? 

När presentationen var överstökad tillade Cuny: Françoise är den intelligenta... en florentinsk skönhet och Geneviéve är den vackra... är hon inte lik en attisk marmorskulptur?

Samtalet fortsatte och de unga damerna berättade att de var målare. Picasso skrattade till: Det var det roligaste jag har hört på hela dagen. Flickor som ni kan inte vara målare.

Françoise blev förnärmad och svarade: Vi älskar vårt måleri och har faktiskt just nu en utställning på Madeleine Decrés galleri på Rue Boissy d´Angles bakom Place de la Corcorde.

Jaha... jag är också målare. Ni måste komma och hälsa på mig i min ateljé. I morgon. I övermorgon. När ni vill. En personlig inbjudan från Picasso, det var ovanligt.

Vid krigsutbrottet läste Françoise Gilot juridik enligt sin fars önskemål. Jag sa till min far att det inte betydde något för mig att bli jurist när lagen, särskilt den internationella lagen, inte existerade… År 1941 beslöt jag alltså att i stället ägna mig åt att studera konst.

Françoises innerliga vänskap med Geneviève grundlades redan innan de blev tonåringar och gick i samma skolklass. Då kallade Geneviève henne för sin page, eftersom hon var så pojkaktig. Sedan dess hade de varit oskiljaktiga.

Målaren Claude Bleynie förklarar vänskapen: Det var det slags sublimerad lidelse som man ofta finner mellan tonåringar, en romantisk fixering som inte lämnar rum för någon utomstående. De utstrålade ett mysterium när de var tillsammans: Françoise mer aktiv, mer kantig i sin röst, sitt temperament, hela sitt sätt att vara. Geneviève i hög grad kvinna, med mjuk kvinnlighet och harmoni i sina proportioner såväl som i sitt beteende.

Några dagar efter sammanträffandet på Le Catalan besökte de två unga damerna, Geneviève och Françoise, Picasso i hans atelje. Efter att ha passerat slussen i form av en misstänksam Sabertés möttes de av en charmerande värd.

Picasso visade dom runt och berättade om byggnadens historia, var han etsade, var han arbetade med skulpturer... Han visade allt utan sina målningar som han utlovat. Först på slutet tog han fram ett par.

Den här visningen avlutades med Picassos välkommen åter: Om ni vill komma tillbaka, så gör gärna det. Men kom då inte som pilgrimer till Mecka. Kom därför att ni tycker om mig, för att ni tycker att det är intressant att vara tillsammans med mig och därför att ni helt enkelt vill bli bekanta med mig. Om ni bara vill se mina målningar så kan ni lika gärna gå på ett museum.

När Françoise och Geneviève kom till Picassos ateljé för andra gången visade han upp sina tavlor en och en på ett staffli, precis som han hade utlovat.

Sedan förra gången hade han nu också varit och sett på deras utställning. Så i slutet av sin egen uppvisning vände han sig till Françoise: Ni är en mycket begåvad tecknare. Jag tror att ni borde fortsätta att arbeta - hårt, varje dag. Jag kommer att vara nyfiken på att se hur ert arbete utvecklas. Jag hoppas ni ska visa mig andra arbeten då och då.

Françoise blev helt salig över de orden och gick hem för att måla och arbeta - hårt, varje dag, och fast besluten att återvända.

När Genviève hade rest till iväg till sydkusten började Françoise att besöka Picassos ateljé ensam. Besöken blev allt tätare och till Sabartés förargelse tog Picasso henne alltid avsides, så att de fick vara i fred av olika skäl.

De blev mer och mer bekanta och en dag kysste han henne på munnen. Men hon reagerade inte som förväntat, vilket överraskade honom. Det här är motbjudande, sa han. Det här är motbjudande. Ni kunde åtminstone knuffat till mig, annars kunde jag ju få för mig att göra allt jag ville.

Françoise såg på honom och svarade lugnt att hon stod till hans förfogande. Det är motbjudande, upprepade Picasso. Hur tror ni att jag ska kunna förföra någon under sådana omständigheter? Om ni inte tänker göra motstånd. Ja, då är det otänkbart. Jag måste fundera på saken.

Françoise blev som en annan människa efter att hon tillsammans med sin väninna Geneviève hade besökt den rogivande byn Les Baux-de-Provance. Denna lilla medeltida by som ligger på en klippa, liksom insprängd i berget, gav den stämning som behövdes för att Francoise skulle börja tänka över sitt liv.

Hon var nu fast besluten att lämna sitt gamla liv. Inga lögner om juriststudier, inga bortförklaringar. Inga krav eller undanflykter. Hon kände sig fri.

Men den här förändringen skulle få sina konsekvenser. Hon kom ihop sig med sin far, som drog in alla former av ekonomsiskt bistånd och hotade med tvångsintagning på anstalt. Det hade slutat med att hon rymde hemifrån. Hon hade bara de kläder hon hade på sig och fick ge ridlektioner för sitt upphälle.

I slutet av 1943 besökte Françoise återigen Picasso i hans ateljé. Fri från alla fördomar och allt annat oväsentligt. Hon kände sig nu ännu närmare honom än tidigare:

Följden av vårt möte skulle ha blivit helt annan om vi hade träffats i fredstid. Tragedin omkring oss och historiens vingslag gjorde det till något ovanligt, då det annars kunde ha varit något intressant men vanligt utan den metafysiska aspekt det hade. I krigets perspektiv betydde inte heller det faktum att Picasso var fytio år äldre än jag något alls. Och i varje fall var Picasso mera lik en man på fyrtio än en man som när jag träffade honom igen i november hade fyllt sextiotvå år.

Efter det här mötet skulle Françoise visa sig allt oftare i ateljén på Rue Grands-Augustins.

Under sina många besök i ateljén på Rue Grands-Augustin kunde Françoise bevittna hur illa Picasso ofta behandlade sin omgivning. Även en del av vännerna som kom på besök. Ogrundade misstankar och beskyllningar varvades friskt med hot, lögner, förmaningar, svartsjuka, förakt... och ett och annat raseriutbrott.

Det faktum att Pablo var äldre än min far betydde att det inte föreföll mig underligt när han läste lagen eller sa åt mig vad jag skulle göra eller inte göra. Ibland höll jag med och ibland inte, men det var inget problem för mig. För jag tänkte att i hans ålder har han erfarenhet och vet antagligen bäst och kanske jag bara är för upprorsisk. Vi var verkligen i samklang då och det förekom ingen konfrontation mellan oss - delvis, tror jag, därför att jag inte hade kommit ner på jorden då - jag gick som på moln.

Det var i februari 1944 som Picasso tydligen hade funderat färdigt på saken, som han hade sagt till Françoise. Han hade bett henne komma för att lära sig mer om etsning.

Hon kom i en svart sammetsklänning med krås. Picasso frågade om hon tyckte det var lämpliga kläder när man ska undervisas i etsningens hantverk. Hon svarade då att hon hade klätt sig mindre för etsning, än för vad hon trodde han hade tankarna.

Ni gör allt vad ni kan för att göra det svårt för mig. Kunde ni inte åtminstone låtsas att bli duperad, så som kvinnor brukar göra?

Tillsamman tittade de på etsningarna som Picasso hade gjort för Vollard-sviten. När han tyckte att hon visade tecken på följsamhet, så tog han med sig henne in i sitt sovrum, där han försiktigt började klä av henne.

Picasso beundrade Françoises nakna kropp och tog sedan henne i sitt knä: Vad som än fanns mellan oss, eller vad det än skulle bli, var det något alldeles underbart och att vi båda måste känna oss fullständigt fria - att vad som helst skulle hända, så skulle det hända därför att vi båda två ville det.

Plötsligt överväldigades jag av samma känsla som jag hade upplevt i Le Baux-de-Provence: en känsla av begynnelse, en djup tillit och en känsla av tillhörighet... nu kände jag att jag var ett med Pablo.

Han låg bredvid henne på sängen och smekte varsamt hennes hud: ...det här ögonblicket är en verklig början... Jag önskar att jag kunde hejda tiden och hålla fast allt just på den här punkten. 

Vi måste träffas igen men inte för ofta. När du vill träffa mig ska du ringa och säga det.

Picasso lyckades alltid med benägen hjälp klara sig undan nazisternas förbud av olika slag. Han bröt nästan dagligen mot de inskränkningar som hade anbefallits. Det var allt ifrån småsaker som att äta på en svartabörskrog, till värre brott som att använda brons för sina skulpturer och att smuggla valuta ur landet.

Om inte folk på inrikesministeriet kunde hjälpa honom vände hans sig till den tyske Paris-ambassadören. En sista utväg för att rädda sitt skinn var vägen genom Hitlers favoritskulptör Arno Breker, som hade direktkanaler ända upp till Der Führer. Han klargjorde för SS-generalen Müller: Om du så mycket som rör vid Picasso, så... Det hela slutade med att generalen skrev under de nödvändiga papperen.

Att inte Picasso använde sin mycket starka position för att rädda sin gamle trogne vän Max Jacob ur nazisternas klor, var det många som klandrade honom för. Ett av hans stora svek, både mot sig själv och vännen Max. Han var inte ens med på begravningen.

I mitten av mars spelade man upp Picassos skådespel Åtrån fångad i svansen med bland andra Dora Maar i en av rollerna. Bland publiken fanns Braque, Eulard, Jean Hugo…

I juni fick man i Paris höra att de allierade hade landstigit i Normandie. Ett hopp om befrielse tändes hos Parisarna. När de allierade i mitten av augusti närmade sig Paris gjorde tusentals förtryckta Parisare uppror mot de styrande nazisterna. Och när de allierade och franska trupper anlände var befrielsen nära. Slaget om Paris hade börjat.

Picasso hade då lämnat sin våning och anslutit sig till Marie-Thérèse och Maya i deras våning på Boulevard Henri IV, där han nu trots striderna fick umgås med sin familj några dagar. Maya berättar senare om sin lycka att få vara tillsammans med sin mor, sin far och sin mormor.

Efter någon veckas våldsamma strider kapitulerade den tyska garnisionen den 25 augusti. Paris var befriat från nazisternas skräckvälde. Och lyckligrvis hade man lyckats hindra den tyske kommendanten att utlösa de sprängladdningar, som fanns utplacerade på välkända mål i Paris. Han bröt alltså Hitlers order om att förgöra Paris.

Fastän Picasso inte var någon krigshjälte precis, blev han nu symbolen för segern över förtrycket. En roll som han trivdes alldeles utmärkt med, och solade sig i glansen av med en duva på axeln.

Han gjorde uttalande för pressen: Den kreativa konstnärens strävan är att hejda mänskligheten vid randen av kaos. Han hade många besök i sin ateljé och fick många presenter. Av Hemmingway fick han en låda handgranater. Det finns flera olika historier om varför. 

Många ansåg att Picasso och de Gaulle var de stora männen för dagen. Picasso sög i sig och kunde verkligen spela den rollen fullt ut.: Det fanns var inte rätta tiden för den kreativa människan att svika, dra sig undan, sluta arbeta…

Besöken hos Picasso var otaliga. En del lyckligt lottade fick gå husesyn med honom och lyssna på hans kommentarer, som när det gällde de två handfaten i badrummet: ...antingen en en hand i vartdera, eller en intelligent konversation medan man tvättar sig.

Författaren Nigel Gosling berättar om sitt möte med Picasso: ...en liten knubbig orientalisk gud. Mindre än väntat (stora män är alltid det), gulblek och med mycket stadig hållning, hans svarta apögon var förvånansvärt runda och stora under den skalliga hjässan och några vita hårtestar. Han var allvarsam och artig, men han hade en stark utstrålning av geniets dionysiska glöd.

I början av oktober proklamerades den stora nyheten att Picasso hade gått med i kommunistpartiet. Han hyllades av deras ledare: ...den nye brodern med djup humanitet. ...hans moraliska intressen och arbete i mänsklighetens tjänst...

Även om Picassos konst var ett hån mot all socialrealism lyckades man att förvänga sanningen till att det ändå var stor konst. Konst för  alla, även de minst bemedlade. Den första tiden var som en enda stor cirkusföreställning. Huvudsaken var att man hade fått sin egen galjonsfigur i den världsberömde konstnären Pablo Picasso. Kamrat Picasso.

I kommunisternas egen tidning L´Humanité förklarade Picasso varför han hade gått med i partiet. Sällan hade någon förgiftat sanningens källa så illa. Förstod Picasso verkligen inte vilket lidande kommunisterna hade ställt till med. Stalin var ju inte ett dugg bättre än Hitler. Och Picasso själv var ju även han något av en diktator.

Picassos omåttliga lustar kröntes nu ofta av de partitrogna och konstintresserade tonårsflickor som flockades omkring honom. Ju äldre han blev ju mer njöt han av att få umgås med de här borgeliga skolflickorna, som han lika gärna kunde ha vara morfar till.

En av dom, den då 17-åriga Geneviève Laporte, intervuade honom för en skoltidning och skulle sedan återkomma ofta till hans våning. En inte ont anande Françoise stötte på henne hos Picasso flera gånger, men hade ingen aning om vad som pågick.

Att Dora och Marie-Thérèse visste om varandra var känt. Även att Dora kände till Françoise. Men hon betraktade henne som en betydelselös skolflicka. Picasso hade också bedyrat att relationerna med Olga och Marie-Thérèse var avslutade kapitel. Att det fanns flera kvinnor än Dora visste Françoise inget om.

Några månader efter det att Paris hade befriats var det dags för Salon d`Autumne med en retrospektiv utställning av Picassos konst. Det blev en mindre katastof, som konstkritikern André Lhote beskrev: Några "obegåvade ungdomar", många av dem studenter från École de Beaux-Arts, och "några herrar i framskriden ålder" blev så rasande över kombinationen av Picassos konst och hans politiska åsikter, att de försökte rycka ner målningarna och skrek: Ta ner dom! Pengarna tillbaka! Förklara!

Françoise, som på nära håll hade bevittnat det förskräckliga skådespelet, hyste ett så stark medlidande med Picasso och att hon nu utsåg sig själv till hans beskyddare.

I början av 1945 påbörjade Picasso sitt arbete med ytterligae en målning som beskrev död och förintelse. Denna stora målning visar ett obestämt antal stympade människolik och kom att kallas Benhuset (iband Massgraven).

Troligen skulle Benhuset spegla vad som hände i nazisternas koncentrationsläger. Många ansåg att detta var en våldsam protest mot Hitler, liksom Guernica hade varit det mot Franco.

Men Picasso fick nu en del kritik för att han bara avbildade elände, skräck och död, aldrig något som speglade försoning eller sorg. Någon sa: En "Pietà" utan sorg, en begravning utan sörjande. Någon annan tyckte att Picassos konst var: Ett lysande reportage om århundradets klagan.

Även om de kommunistiska ledarna lovordade Picasso och hans konst, så var det många av hans partikamrater som var missnöjda med vad han presterade på målardukarna. Han fick ofta gå i svaromål, men han visste sin betydelse för partiet: Sanningen är att jag med Guernica har nöjet att göra ett politiskt uttalande varje dag i New York City. Ingen annan kan göra det... ingen minister eller politiker kan göra det lika mycket.

Jag är kommunist och mitt måleri är kommunistiskt måleri... Men om jag vore skomakare, antingen rojalist eller kommunist eller något annat, skulle jag inte nödvändigtvis pligga mina skor på ett särskilt sätt för att visa politiska åsikter.

Men frågan är hur det var med han kommunistiska sympatier egentligen. När Cocteau frågade honom vad han skulle säga till tyskarna om de kom tillbaka, nu när han hade gått med i kommunistpartiet: Jo,Jean jag skulle säga: "Förstår ni inte att det bara var ett skämt".

Dora hade en utställning frampå vårkanten och eftersom hon hade fått bra kritik skulle naturligtvis Picasso besöka den. Ju mer Dora lovordades, desto mer njöt han av hennes underdånighet i sin relation till honom.

Françoise hade också varit nyfiken på vad Dora hade att visa upp. Så kom det sig då att Picasso och Françoise råkade stråla samman på galleriet. Françoise ville inte vara orsaken till några obehagliga scener, så hon rusade ut från utställningen.

Picasso sprang efter henne och skrek: Vart tror du att du ska ta vägen! Att Françoise flydde och Picasso återererövrade henne var sympomatiskt vid den här tiden. Men så fort hon visade honom kärlek kunde han vara riktigt elak: Jag vet inte varför jag bad dig komma. Det skulle vara roligare att gå till en bordell.

Men vad Picasso inte hade räknat med var att Françoise var betydligt mentalt starkare än sina föregångare, så när hon hade fått nog av hans griller och förolämpningar lämnade hon honom helt enkelt och var borta i tre månader.

När Françoise hade kommit tillbaka blev Dora ännu mer irriterad av hennes närvaro i Picassos liv. Hennes svartsjuka övergick nu i rena galenskaper för att återigen fånga Picassos allt svalare intresse för henne.

Vid ett par tillfällen spelade hon rollen som den överfallna stackars kvinnan och visade upp sina bevis i form av sönderrivna kläder, småsår och rinnande tårar. Picasso föll inte för hennes teatriska tilltag till hennes stora besvikelse.

Dora bytte då taktik och blev aggressiv och skrek till honom: Som konstnär är du kanske enastående, men moraliskt sett är du värdelös. Hon fortsatte med att förebrå honom för hans skamliga liv och bad honom betänka vad som skulle hända med honom efter döden. Picasso hånskrattade rått och bad henne tänka på sin egen frälsning.

Dora var i upplösningstillstånd när hon kom oanmäld till Picassos atelje där både han och Éluard fanns. Hon var alldeles vild när hon skrek: Ni båda borde gå ner på era bara knän, ni era gudlösa syndare... samtidigt som hon försökte pressa ner dom på knä.

Doras ursinniga utbrott slutade med att en förskräckt Sabartés kallade på Picassos läkare som var psykiater. Han tog med sig Dora därifrån och behandlade henne sedan med elchocker och terapi.

Éulard blev så upprörd av Doras uppträdande att han krossade en stol mot golvet. Han mindes Dora, som hon var innan hon hamnade i Picassos klor. En levnadsglad intelligent kvinna, som hans geni Picasso hade förstört och gjort en sliten trasmatta av.

Picasso berättade för Françoise om händelsen med Doras utbrott. Han konstaterade krasst: Det nuvarande har alltid företräde för det nya. Det är en seger för dig. Françoise försökte invända, men Picasso var obarmhärtig: Vi talar inte mer om saken. Livet är sådant. Det är ordnat så att det automatiskt eliminerar den som inte kan anpassa sig… Livet måste fortsätta, och livet är vi två.

Françoise har senare sagt: Jag började inse att det fanns underliga sidor i hans karaktär. Sadistiska drag började komma i dagen, och jag tänkte att fast det här är en väsentlig relation måste den fortsätta i frihet och åtskildhet – och med avstånd.

En kort tid därefter ville Picasso att Françoise skulle följa med honom och Dora på semester på sydkusten: Räkna inte med att jag ska plåga Dora. Det kan du göra själv. Sedan reste Françoise till Bretagne i stället.

Under sin vistelse på Rivieran hade Picasso passat på att besöka det stora hus, som han hade bytt sig till osett mot ett stilleben. Och som han i en kort stund av ädelmod gav som en avskedspresent till Dora. Huset, Maison Dora Maar, ligger i den lilla byn Ménerbes inte så långt från Avignon, 

Françoises vistelse i Bretagne var ganska händelsefattig, men ändå tackade hon nej när Picasso kallade och ville att hon skulle komma till honom på Rivieran. I stället ägnade hon sig åt sin egen passion att teckna. Då gjorde hon bland annat ett porträtt av Picasso, med en stenansikte som hon liknade med Den sittande skrivaren på Louvren.

När båda var tillbaka i Paris började Picasso med en övertalningskampanj där han försökte få Françoise att flytta hem till honom. Men hon stod emot trycket än så länge: Att börja leva tillsammans med honom förstod jag var det man inte bör göra.

Picasso tyckte emellertid att det var dags att presentera Françoise för sin upptäckare och tidigare mentor Gertrude Stein. Det tog en bra stund för Gertrude att förhöra Françoise. Picasso hade varit tyst hela tiden, men när de skulle gå tog han till orda:

Nåå, Gertrude, har du inte upptäckt några fler målare på sista tiden? ...Gertrude, du är den amerikanska litteraturens mormor, men är du säker på att du har haft lika gott omdöme på måleriets område i fråga om generationen som följde efter oss. När det fanns Matisse och Picasso att upptäcka gick allt bra. Men sedan fortsatte du till Gris - vilket var ett pinnhål lägre. Efter det har det inte varit mycket med dina "upptäkter".

Bakom ryggen på Gertrude Stein värdrade Picasso sina åsikter om henne och hennes nya favorit Hemingway. Författaren James Lord fick höra en okvädessalva från Picasso så han blev mållös:

Hon är fet som ett svin... En gång skickade hon mig ett foto på sig själv framför en bil och man kunde inte ens se bilen. Gertrude, det svinet, tog upp hela bilden.

Hemingway. De där två är faktiskt som gjorda för varandra. Jag har aldrig kunnat tåla honom, aldrig. Han förstod sig egentligen aldrig på tjurfäktning... Han var en chartalan (bluffmakare), Hemingway, det har jag alltid vetat, men Gertrude förstod det aldrig... 

Picasso fortsatte att ösa sin galla över sin "vänner" medan James Lord satt helt förstummad:

Vad Toklas beträffar, den där lilla häxan, vet du varför hon har pannlugg? Hon hade ett horn, en utväxt. Som en noshörning. De var ett perfekt par, Gertrude och Alice: Flodhästen och noshörningen. Men Gertrude skar bort hornet, och luggen antas dölja hålet. Nu vet du sanningen om den här slampan Gertrude.

Efter att ha blivit ivägkörd från Picassos våning gick James Lord hem och skrev ner sina noteringar och långt senare skrev han om Picasso som person:

Det var något satanistiskt hos den mannen. Det var något hos honom som var redo att närma sig grymhet, något mycket mörkt, nästan onskefullt, i mänskliga sammanhang... Det finns något i hans verk som är skrämmande... Jag skulle inte vilja kalla Picasso en ond ande men han skadade onekligen många människor som kom honom nära... Och samtidigt kunde han vara mycket rolig. Han kunde också vara mycket rar och vänlig och öm. När han ville.

När Françoise kom ut från sjukhuset för ett brutet arm insisterade Picasso på att hon skulle flytta hem till honom, annars var det ingen idé att de fortsatte sitt förhållande, menade han. Antingen eller!

Françoise ville tänka över saken ordentligt, så därför antog hon hans erbjudande om att bo ett tag i Golfe-Juan, där han hade hyrt ett ställe åt henne. 

Vid den tiden var jag mycket förälskad i honom, men det fanns också en rädsla inom mig att jag skulle bli absorberad av honom. Jag visste faktiskt inte vad jag ville, så jag tänkte att det var nog en god idé att resa till  Sydfrankrike och försöka reda ut mina känslor.

Bland det första Françoise gjorde när hon var på plats i Golfe-Juan var att skriva till sin väninna Geneviève och bad henne komma. Hon om någon skulle väl kunna hjälpa henne att bestämma sig.

Därefter skrev hon brev till Picasso och berättade om hur bra hon skulle trivas här nere på sydkusten. Det tolkades av Picasso som att hon trivdes bäst utan hans sällskap. Han blev ursinnig och beordrade sin chaufför att omedelbart transportera honom till henne i Golfe-Juan.

Resultatet av de två breven blev alltså inte vad Françoise hade förväntad sig. När Picasso dök upp blev hon helt lamslagen: Det var det sista jag hade väntat mig. Gode Gud, Geneviève är här. Pablo är här. Vilken röra!

Françoise berättar vidare: Det var ett mycket underligt ögonblick. Kriget var över, det var fred, och så plötsligt konfronterades jag av samma slags våld på det personliga planet. Han grep tag i mina armar, tog sin cigarett och höll den mot mitt kind för vad som verkade som en evighet.

Jag kände hur det brände i ansiktet, men jag var så bedövad, jag tyckte att allt var så otroligt att i stället för att skrika pratade jag med honom: ”Du kan förstöra mitt ansikte, men du ska inte förstöra mig. Du kan bränna mig om du vill, fortsätt bara, men vad du bränner är det som du säger att du tycker om.”

Men han fortsatte bara att hålla cigaretten där hela tiden när jag talade, tills han äntligen tog bort den.

Det fanns ett djupt hål där och ett ärr som var kvar i åratal. Han drog undan cigaretten men hans vrede var inte uttömd. Vad som gjorde honom ännu mer rasande var att jag inte hade skrikit och bönfallit honom att sluta, att han inte kunde bryta ner mig.

Tvärtom utmanade jag honom att fortsätta, att visa sin rätta natur genom att förstöra det han påstod att han älskade. Hela saken var så barbarisk, så löjlig, så omotiverad, att jag var alltför chockerad för att ens vara arg. "Se på det här", sa jag, "se på det, det är fult, och det är du som har gjort det och nu måste du se på det..."

Slutfasen av den här tortyren blev Geneviève vittne till, då hon kom tillbaka efter att ha uträttat ett ärende. Hon blev helt chockad och i ett vredesutbrott kallade hon Picasso för en värste barbar. Sedan klargjorde hon för Françoise att om hon stannade så bidrog hon till sin egen undergång.

Det hela slutade med att Picasso kastade ut Geneviève, men i stället för att ge sig av tog hon in på ett hotell i grannskapet. Sedan följde några dagar av en intensiv kamp om Françoises kommande liv, mellan de två som Françoise älskade mest av alla, Picasso och Geneviève.

I den kampen var Picasso inte främmande för att både hota och ljuga. Bland annat erbjöd han Geneviève lektioner i etsning och göra henne med barn. Sedan berättade han för Françoise hur Geneviève hade försökt förföra honom bakom ryggen på henne.

Geneviève var mer saklig i sina argument: Vad kan det finnas för lockelse att leva med en man som faktiskt är ond? Ett av Picassos sista fula grepp var att få Françoise att känna medlidande. Han suckade djupt när han sa att han inte hade så långt kvar att leva...

Françoise var naturligtvis mycket tveksam om hur hon skulle göra: Geneviève är den enda kvinna jag någonsin älskat i hela mitt liv... det var en djup andlig kärlek... Två mycket olika vägar, två mycket olika liv låg framför mig. Jag kunde tänka mig att lämna Golfe-Juan med Geneviève och bo med henne resten av mitt liv, och aldrig se tillbaka. Eller att stanna kvar och våga utmana monotauren...

Det var en behärskad Françoise som en morgon gick till Geneviève med det smärtsamma budskapet att hon ämnade stanna: Jag var näsan outhärdligt självständig på den tiden... hade övertygat mig själv om att jag kunde övervinna förgöraren hos Pablo och kanske också rädda honom för sig själv.

Françoise glömmer aldrig avskedorden från sina älskade Geneviève: Du går som en sömngångare mot din undergång.