capstantia

Palais du Festivals

Det fanns en tid då jag höll många föredrag. Ämnet var Information Management. Ibland var jag ordförande, det vill säga den som styr upp ett antal föreläsare, och ställer kniviga frågor till dom. De flesta föredragen hölls i samband med datautställningar i Stockholm, men det blev också i Long Beach, Rotterdam, Bornemuoth, Bergen…

Bland publiken i Bournemouth fanns en representant från Rank Xerox. Några veckor efter detta uppträdande fick jag ett telefonsamtal från honom. Han ville att jag skulle hålla ett föredrag på ett stort event, som skulle regisseras av hans företag. Och att det var på uppdrag av Europachefen han ringde. Jag blev så överrumplad, att jag svarade ja på sittande stol. Utan att fråga vare sig var, när, hur… Det enda jag kommer ihåg, från det samtalet, var att han hette Stuart nånting… Och att han skulle återkomma. Men boka upp vecka trettiosju, sa han. Det var i mitten av september. 

Efter någon vecka hörde den där Stuart nånting... av sig igen. Nu är det spikat, sa han. Du ska ha ditt framträdande klockan 14:00 torsdagen den tolfte september. Och det blir i Palais du Festivals i Cannes. Du ska vara på Arlanda senast klockan 09:00, sedan har Stockholmarna chartrat ett plan. Hotell är bokat. Firman bjuder på maten Och du får ett litet arvode på femtusen svenska kronor för besväret. Det snurrade till i skallen på mig. Jag, i filmfestivalernas palats på franska Rivieran. Det här var jag tvungen att kolla upp, med mina svenska vänner, på företagets Stockholmskontor. 

Jodå, min kontakt bekräftade vad Stuart nånting hade sagt. Rank Xerox skulle fira sitt 50-årsjubeleum, tillsammans med sina största och bästa kunder i Europa. Även företagets seniorer var inbjudna, så vi skulle ses på planet. Vilket party det ska bli, tre dagars festande, tyckte han.

Efter att ha checkat in på hotellet gick jag, och några andra, ner på strandpromenaden, som verkade löpa över hela beachen och förbi småbåtshamnen. Den breda gatan var kantad av palmer och andra tropiska trädbuskar. Även om det var ganska varmt, med lite soldis, så var det inte många på stranden. Och bara några i vattnet. På andra sidan gatan låg en lång rad av restauranger och hotell. Allt var precis så, som jag hade tänkt mig. Palais du Festivals låg nära stranden, mellan stranden och marinan, om jag kommer ihåg rätt. Det var ett imponerande byggnadskomplex. 

Under promenaden passerade vi det femstjärniga hotell Carlton. På detta lyxhotell bodde tydligen all celebriteter under filmfestivalen. Någon berättade också om, att det här hotellet ibland var utsatt för rånare. Vid något tillfälle lär de ha fått med sig juveler och annat godis för hundratals miljoner dollar. Han som hade läst på, förtäljde också att flera kända filmer hade spelats in på det anrika hotellet.

Vi avslutade vår promenad med en lunch, på en närliggande restaurang med utsikt över bukten i Medelhavet. Det blev grillad fisk, jag tror det var en sebream. Inte så vacker, men god. Till denna läckerhet serverades rostade rotfrukter och hollandaisesås. Alla drack vi en utmärkt Chardonnay, från Chablis i Bourgogne. Jag smuttade bara på mitt glas, eftersom jag skulle upp på scenen lite senare. Min gode vän från Stockholm, han som skulle festa i två dagar, stod för notan.

Jag hade redan innan insett att det här 50-års jubileet var en stor grej. Men det här var större än jag hade kunnat ana. Man kallade hela föreställningen för Impressions. Här lanserade man sina nyheter på den stora scenen, med olika teatraliska tekniker och professionella konferencierer från radio och TV. Storbildsskärmar, balettdansöser, mimartister… Allt för att skapa minnesvärda djupa intryck. Under den här vecka var inte mindre än femtio talare inbjudna. Både interna och från olika partners. Eller som man själva uttryckte det: ...some of the world's leading authorities on document management. Jo, jag tackar ja!

Det pirrade i hela kroppen när jag gick uppför den breda, och välkända, trappan till den pampiga entrén. Till och med den röda mattan var på plats. Då borde man väl känna sig som riktigt världsvan, som en filmdiva. Men icke, jag kände mig väldigt liten. För att inte säga pytteliten. Väl inne i palatset blev man överväldigad av all glans. Det formligen doftade av glamour. Den stora festivalsalen, som rymmer ett par tusen, kände jag igen från TV. Men den aula, som jag skulle äntra talarstolen i, rymde på sin höjd ett par hundra. Tack och lov för det. Annars hade jag nog fått ännu högre rampfeber.

Så stod jag där då äntligen framför min publik. Mitt föredrag hade samlat ett hundratal åhörare. Jag var väl lite nervösare än vanligt, men jag kände mig ändå ganska trygg. Det var ju inte första gången jag höll samma framförande på engelska. Och så hade jag ju mina fusklappar i form av dåtidens OH-bilder. Som jag upplevde det själv gick det ganska bra. Inget jubel precis, men ganska kraftiga applåder. Sedan fick jag en riktig utskällning, av en förbannad Stuart nånting, för att jag, min ovana trogen, hade dragit över tiden med en halvtimme. Så blev det alltid när man varvar upp sig, och kommer i sitt riktiga esse. Men utskällningen innehöll en massa konstiga ord på engelska, så jag brydde mig inte så mycket.

Efter mitt framträdande, på väg mot hotellet, var det som all luft hade gått ur mig. Jag började frysa och blev yr. Kvällen slutade med att jag blev sängliggande. Febrig och helt utslagen. Min vän från Stockholm hade nu börjat sitt festande. Men hade i alla fall den goda smaken, att ställa fram en flaska konjak på mitt sängbord. Han skulle vidare på den stora middagen, som firman bjöd på. Själv slocknade jag, efter ett stort glas av den ordinerade medicinen.

Redan morgonen därpå var det dags att flyga hem igen. Jag saknade då min gamle vän från Stockholm. Han hade tydligen fortsatt sitt festande. Själv hade jag feber, och mådde inte speciellt bra. Under den här flygturen hem, fick jag faktiskt en försiktig förfrågan om ett nytt välbetalt jobb.