Eugène Delacroix


Bildografi

1798 - 1823 

En oanad mästare gör entré med en skandalsuccé.

Ferdinand Victor Eugène Delacroix föddes den 27 april 1798 i Charenton-Saint-Maurice utanför Paris. Han var det fjärde barnet i familjen, som förutom föräldrarna Charles-François och

Victoire Œben, bestod av två mycket äldre bröder och en syster. Den yngste brodern Henry var hela fjorton år äldre än Eugène.


Föräldrarna umgicks i Paris förnäma kretsar och redan under graviditeten började det viskas i de fina salongerna om faderskapet, eftersom Charles ansågs oförmögen på grund av sin höga ålder och att han länge hade besvärats av en elakartad terskikeltumör som hade opererats bort. 


När sedan Eugène växte upp fick skvallet ytterligare bränsle, då den senkomna sonen varken liknade fadern eller sina grovhuggna bröder. Eugène hade finskurna ansiktsdrag, höga kindben och var aning uppnäst, som ett embryo till en blivande aristokrat.

 Huset i Charenton-Saint-Maurice utanför Paris där Èugene Delacroix växte upp och minns sina första år. 

Eugène Delacroix föddes i slutet av den Franska revolutionen (1789-1799). Napoleon Bonaparte blev den nye ledaren, som kröntes till Kejsare 1804 (Bilden: "Napoleon korsar alperna", av Jaques-Louis David, 1802).

Charles Delacroix (Louvren).

Skvallet började nu att rikta sina misstankar åt  Charles Maurice de Talleyrand som den riktige fadern. Han hade efterträtt Charles-François Delacroix som utrikesminister och hade då installerat sig i Hôtel de Galliffet, där hans företrädare Charles-François familj fortfarande bodde kvar.


Eugènes moder Victoire Œben var sjutton år yngre än sin make och kom från den berömda möbelsnickarfamiljen Œben, som hade tjänstgjord hos Frankrikes kungar. Hon var en vacker och älskvärd kvinna som vurmade för sina barn och då inte minst den yngste Eugène. För honom blev det ett dråpslag då hon dog 1814.


Man har svårt att tro att denna kvinna skulle kunna bedra sin make, även om han var både sjuklig och mycket äldre. 


Anm. Det fanns samtida läkare som klargjorde att Charles tumör inte skulle vara något hinder för honom att avla ett barn. 

Victorie Delacroix (Louvren).

Charles Maurice de Talleyrand Périgord (1754-1838).

Hôtel de Galliffet, som finns i Paris sjunde arrondissementet på den vänstra sidan av Seine.

Något som också förstärkte tvivlarnas aningar var att när Eugène föddes så var Charles-François Delacroix Frankrikes sändebud i Bavatiska republiken (Nederländerna). Elaka tungor ville göra gällande att det var Talleyrand som hade sett till att att han skickades dit för att han själv skulle få vara ifred när han uppvaktade hans hustru.


År 1800 utnämndes Charles Delacroix till prefekt i Marseille och sedan Bordeaux, där han dog på senhösten 1805 när Eugène var bara sex år.


Efter faderns död flyttade han och hans mor tillbaka till Paris, där de bosatte sig hos dottern på Rue de l'Universite. Båda hans äldre bröder, Charles och Henri, hade valt den militära banan och systern Henriette var gift med Raymond de Verninac, som var mitt i en kärriär som politiker.


"Porträtt av Madame de Verninac" - Eugène Delacroix älde syster Henriette, av Jaques-Louis David 1799.

I en av mina källor så uttalar sig Alexandre Dumas om hur Eugène Delacroix i sin barndom råkade ut för ett antal tragiska händelser. Dumas var ju en kreativ historieberättare med bl a De tre musketörerna och Greven av Monte Christo på sitt samvete, så man får väl ta hans påståenden med en nypa salt.


Enligt Dumas var Eugène nära att strypas i sin fars uniformssnodd, bli ihjälbränd i sin vagga vars  sänghimmel hade fattat eld, drunkna då en betjänt tappade honom i vattnet vid landstigning från en båt nere i hamnen, förgiftas av ärg från en mugg som han druckit ur och kvävas av en klase druvor som hans mor hade gett honom.

Tveksamt om Alexandre Dumas, som var nästan jämnårig med Eugène Delacroix, skulle komma ihåg hans barndom, såvida han inte har fått den berättats för sig. Men visst skulle Dumas och Delacroix vägar korsas under åren De skulle bli vänner och hade senare en ganska omfattande brevväxling.


Porträtt av Alexandre Dumas som ung av Eugène Delacroix, ca 1825-1830. 

Delacroix intresse för musik väcktes tidigt och han hade själv musikaliska anlag. Något som hans syster Henriettes musiklärare hade förstått, då han ibland närvarade och deltog på hennes lektioner. Han hade blivit så imponerad av den unge Delacroix att han hade föreslagit hans mor att hennes son skulle vidareutbilda sig till musiker. Läraren var en erfaren gammal organist från katedralen i Bordeaux, och hade varit en nära vän till Mozart, så han hade goda meriter för sitt förslag.


Så blev det nu inte av olika anledningar. Men Delacroix stora intresse för musik gjorde att han skulle följa och delta med stor entusiasm i det parisiska musiklivet och lära känna många av dåtidens kända kompositörer, instrumentalister och sångare.

Delacrix hörde den italienske violinisten och kompositören Nicolo Paganini på Parisoperan den 9 mars 1831 och målade sedan porträttet av virtuosen. Delacroix målade Paganini så som de flesta kunde bekräfta. Han var lång och smal, kadaverblek, tandlös och långt hår. Men framförandet var exellent och hans närvaro elektrifierande. Man noterar att han spelar med sin högra fot åt sidan medan hans plagg flaxar runt hans magra arm. Den svartklädda figuren skiljs knappt från den mörka bakgrunden. Ljuset faller bara på hans anikte med slutna ögon, de viktiga händerna och  en bit av skjortan i vitt,  medan stråken lyser mot fiolen som knappt kan anas. 

Nicolo Paganini på Parisoperan den 9 mars 1831.

Delacroix skulle i vuxen ålder ofta besöka Théâtre-Italien och förnöja sig med operaföreställningar.

"Portätt av kompositören Frédéric Chopin, 1838. 

Delacroix gjorde en skiss av sina vänner Frédéric Chopin och hans älskarinna författarinnan Georg Sand. Från den skissen gjorde han sedan ett målat dubbelporträtt av paret. Denna målning skars senare itu i två delar och såldes var för sig.


Men i samband med delningen försvann en stor del av originalet. Det återskapades sedan av en okänd konstnär i enlighet med den ursprungliga skissen och kan ju därför inte betraktas som en äkta målning av Delacroix. De två originalporträtten finns på Louvren (Chopin) och museet Ordrupgaard utanför Köpenhamn (Georg Sand).


Georg Sand var en fransk romantisk romanförfattare, en av de första kvinniga franska författarna som lät tala om sig. Hon var sin egen - hon skötte sina egna affärer, rökte pipa och klädde sig i herrkläder. Hon hade blivit vän med Delacroix, även om han inte var så förtjust i hennes skrivna produkter, Hon hade ett förhållande med Chopin under en tioårsperiod och det var då hon introducerade honom och Delacroix för varandra och de två männen blev vänner för livet.

"Självporträtt med Georg Sand," ca 1845.

"Porträtt av författarinnan Georg Sand, 1838.

Skiss för målningen med Chopin och Georg Sand. 

Hypotetisk rekonstruktion av okänd konstnär.

När Eugène och hans mor hade återvänt till Paris, så började han hösten 1806 på skolan Lycée Imperial (nu Lycée Louis-le-Grand), där bl a Molière och Voltaire hade utbildats, och senare även konstnärerna Edgar Degas och Pierre Bonnard. Här måste han även ha lärt känna Victor Hugo (Ringaren i Notre Dame), som var i samma ålder som han själv.


I skolan skulle han få många livslånga vänner. Från början var han måttligt intresserad av konst, men han följde ofta med sin morbror Henri-François Riesener

till Louvren för att se vad de gamla mästarna hade åstadkommit.


När hans älskade mor dog 1814 kände han sig vilsen och ensam. Ingen kvinna kunde ersätta henne. Han ville aldrig binda sig med någon kvinna, men när han var ung gick kjoltygen inte säkra. Han bodde hos sin syster Henriette de Verninac, som inte såg med blida ögon när den unge brodern uppvaktade hennes tjänsteflickor i tur och ordning.




Henri-François Riesener, självporträtt - Eugène Delacroix morbror.

Krigsåret 1815 - En historisk förödmjukelse av det stolta franska folket. Waterloo!

Slaget vid Waterloo av William Sadler.

Napoleon Bonaparte I hade rymt från sin exil på Elba och med hjälp av sina många anhängare blev han än en gång den som styrde Frankrike som kejsare (20 mars 1815). Men efter den nesliga förlusten mot den europeiska alliansen i slaget vid Waterloo (18 juni) fick han abdikera ännu en gång (22 juni) - efter knappt 100 dagar - och förvisades nu till den isolerade ön Santa Helena i Atlanten. Kung Ludvig XVIII, som hade flytt landet, kom tillbaka och intog sin plats på tronen igen (8 juli).


Napoleons förlust resulterade i att Paris ockuperades av de allierades trupper, som hade till uppgift att stävja allt "bonapartistisk" under en längre tid. Frankrike fick stå för alla kostnader för deras uppehälle. Man blev också av med en hel del tidigare landvinningar och tvingades lämna tillbaka Napoleons erövrade konstskatter till de rätta ägarna. Något som fransmännen försökte förhindra, då man ansåg att dessa hade erövrats legitimt och var stolta över. Dessutom ålades man att betala enorma summor i skadestånd till de allierade.


Delacroix hade nu också fått smak på att själv teckna och han läste en hel del om historiska händelser. Han var musikalisk och lärde sig också tidigt att spela både fiol och gitarr. 


Delacroix intresse för klassisk musik skulle senare inta en given och väsentlig plats i hans estetiska reflektioner och hans uppfattning om måleri:


Harmonik i musiken utgörs inte bara av ackord, utan också hur dessa är logiskt länkade med varandra. Det som åhörarna upplever. Måleriet fungerar på samma sätt!


Han skulle få en del favoritkompositörer av klassisk musik. Till dem hörde bland andra Cimarosa, Rossini och Chopin.






"Porträtt av en ung Eugène Delacroix", av okänd målare.

Musik anjöts ofta på privata salonger i de förnämnsta kretsarna, där också Delacroix skulle komma att röra sig. Här spelar Frédéric Chopin sina egenkomponerade musikstycken på hertig Antoni Radziwitts salong, 1829 (Henryk Siemiradzki).

En rad av unga kvinnor skulle passera revy för den unge Delacroix men ingen av dem skulle passa för den kräsne unge Eugène, som redan tidigt hade bestämt sig för att leva sitt liv som en fri man. Han skriver sedan själv i sina ateckningar:


Jag har respekt för kvinnor och vad jag än tycker om deras sedlighet, kan jag inte längre låta bli att rodna då jag sårar den ärbarhet som de åtminstone ger sken av.


Att Delacroix skulle ha många kärleksaffärer och älskarinnor - inte minst bland sina modeller - under de kommande åren förstår man. Han såg ju väldigt bra ur och kunde föra sig med aristokratisk elegans.


"Engelskan Elisbeth Salter, tjänsteflicka hos Delacroix syster, var en dem som föll för den franska charmören.

Lycée Imperial (nu Lycée Louis-le-Grand), där storheter som Molière och Voltaire  hade skolats. I den här skolan fick Delacroix flera av sina livslånga vänner. Bland andra bröderna Louis och Felix Guellemardet, Achille Piron och Jean-Baptiste Pierret.

Eugèn Delacroix började i Lycée Imperial som nioåring och lämnade den som sjuttonåring 1815. Han var en duktig lärjunge, men utmärkte sig inte som exeptionellt begåvad. Förutom i teckning, ett ämne i vilket han fick emotta flera  hedersomnämnanden. Han fyllde sina skriv- och  räkneböcker med mängder av skisser, något han senare skulle fortsätta med i sina många dagböcker under de kommande åren.


Lycée Imperial läste han de klassiska Horace och Virgil, men också Coneille och Voltaire. Han fick även lära sig både grekiska och latin. 

En sida ur Delacroix räknebok 1912.

Ur Delacroix anteckningsbok i ämnet Latin, ca 1911.

Ur Delacroix anteckningsbok i ämnet Latin, ca 1911.

Ur Delacroix anteckningsbok i ämnet Latin, ca 1911.

Ur Delacroix anteckningsbok i skolan, 1915.

Ur Delacroix anteckningsbok i skolan, 1915.

Himlen över havet innan stormen", 1813.

Den första gravyren av Eugène Delacroix, 1814. Den är gjord i botten på en kopparpanna. Det är också ett av hans få krigiska Napoleon-motiv, vars storslagna scener var så populära hos andra konstnärer den här tiden. Hans intresse för politik var ljumt om man undantar hans sympati för julirevolutionen 1830 då han målade "Friheten på barrikaderna",

En av hans skolkamrater, Philarète Chasles kommer efter många år ihåg den unge Eugène Delacroix


En yngling med olivfärgad hy, blixtrande ögon, rörligt ansikte, redan urgröpta kinder och ett gäcksamt leende på läpparna. Han var liten och smärt, och det tjocka lockiga svarta håret förrådde att han härstammade från Sydfrankrike.


En annan av Delacroix ungdomsvänner minns hur han med professionell inlevelse och glöd tolkade Jean de La Fontaines fabeldikter. Hans store idol på scenen var annars den revolutionäre tragedi-skådespelaren François-Joseph Talma, som han målade ur minnet långt senare. 


Själv biktade han sig föe en vän på senare år:


Jag minns mycket väl att jag var ett riktigt odjur som litn. Det dröjer innan pliktkänslan kommer. Först sedan en människa har lidit och tuktats och vuxit till i ålder och visdom kan hon så småningom lägga band på sin naturiga ondska.


"Talma som Nero i Racines Tragedicus Britannigus", målad ur minnet av Eugène Delacroix, 1852-!853. 

Eugène hade tidigare besökt Louvren med sin morbror och fascinerats av de gamla mästarna. Han hade då också beundrat Napoleons erövningar från sina fälttåg, som tillsammans med de tidigare kungarnas konstskatter var världens största och mest värdefulla konstsamling.


Men det som fanns på Musée Napoleon hade fått återlämnats till sina ägare efter freden i Paris 1814. Förutom Verones Bröllopet i Kana och Mihelangelos Slavar, som var så stora och tunga att ingen ville ta ansvar för deras hemtransport.


Delacroix lär senare ha sagt att han blev målare efter att ha fastnat för detaljer i Paolo Veroneses målning Bröllopet i Kana och Rubens målning Maria av Medicis ankomst till Marseille. I den förstnämnda var det den orange kapuschongen som bars av tjänaren till vänster, och i den serare vattenstänket utmed najadernas länder som hade fascinerat honom. 




"Bröllopet i Kana" (beskuren), 1563 av den venitianske målaren Paolo Veronese. Det var den orange kapuschongen på knästående tjänaren som  intresserade Delacroix. 

"Aeneas och Anchises", 1815 (efter skulptur av Giovanni Lorenzo Bernini, 1625).


"Nereid (efter Rubens)", en tidig målning av Eugène Delacroix. som beundrade denne konstnär.

"Kvinnostudie", ca 1816 av Eugène Delacroix. 

"Marie de Medicis ankomst till Marseille", ca 1623 av barockmålaren Peter Paul Rubens. Det var vatten-stänket vid najaderna som intresserade Delacroix. 

Från "Bröllopet i Kana" av Paolo Veronese. Kopia av Delacroix.

Som de flesta målare på den tiden så kopierade Delacroix i början av sin karriär de gamla mästarna på Louvren. Här en teckning efter Rubens målning. 

Delacroix gjorde också sin egen variant av i Rubens målning "Marie de Medicis ankomst till Marseille". Året okänt.

"En grupp musikanter" från "Bröllopet i Kana" av Paolo Veronese. Kopia av Delacroix.

"Två huvuden från "Bröllopet i Kana" av Paolo Veronese. Kopia av Delacroix.

Jag kunde inte låta bli att ge er hela den fanstatiska bilden av Paolo Veroneses "Bröllopet i Kana", 1563. När man står framför målningen på Louvren känner man sig nästan som en av bröllopsgästera. Den är stor: 6,77 x 9,94 m.

Som ung var Delacroix tveksam om han skulle välja en karriär som författare/poet eller konstnär. Redan i 16-17-årsåldern gjorde han sin debut som författare med sin fiktiva berättelse om de unge Alfred, som utspelar sig i England på medeltiden då Vilhelm Erövraren härskade. Som vi vet så valde han framgångsrikt den konstnärliga banan, men det skrivna ordet skulle alltid vara honom kärt och användas i alla hans dagböcker, brev och när kan kritiserade konst i pressen.


Sin talang med både penna och papper utnyttjade han för att behålla sina tankar och kunna analysera dem i en inre dialog. Långt senare (1850) skriver han i sin dagbok:


Lite envishet behövs, men när hjulet väl har börjat snurra så är det lika lått att skriva som att måla, och kanske märkligt: Jag har mindre behov av att återkomma till det jag redan har gjort.


Förutom berättelsen och Alfred skrev Delacroix i sin ungdom ytterligare ett verk med namnet Les Dangers de la Cour (Rättens faror). Dessutom teatersstycket Victoria. Gemensamt för dessa tre verk är att de har unga föräldralösa huvudpersoner, precis som han själv var. Dessa hjältar möter många fallgropar, orättvisor, avundsjuka...   Man inser att den unge författaren Delacroix vädrar sina egna upplevelser, känslor och funderingar.


En gravyr som Delacroix gjorde 1815.

Manuskript till "Alfred".

Manuskript till "Les Dangers de la Cour" (Rättens faror). 

Bok med alla tre verken.

Anledningen till att Delacroix fick avsluta sina studier på Lycée Impérial lär ha varit att familjens förmögenhet hade börjat ta slut efter en del olyckliga omständgheter.


Som av en händelse kommer hans morbror Riesener just hem från en lyckad sejour i Ryssland  Han hade tidigare insett Eugènes konstnärliga begåvning, så han introducerade honom för sin målarkollega och vän Pierre-Narcisse Guérin som antog honom som sin elev. Troligen gav Riesener ockå Eugène ett visst ekonomiskt stöd.


Pierre-Narcisse Guérin hade i sin tur varit elev hos den kände Jaques-Louis David, en av de ledande nyklassicistiska målarna. Guérin hade följt sin läromästare i spåren och var nu själv en framstående målare i samma skola.


När Eugène Delacroix blev hans elev höll han just på att fullborda sitt verk Aeneas berättar för Dido om Trojas fall. En målning som skulle ställas ut på Salongen (Salon de Paris) 1817.



"De vise männens dyrkan", ca 1816 (efter Rubens).

"Aeneas berättar för Dido om Trojas fall", 1816 av Pierre-Narcisse Guérin. En typisk nyklassicistisk målning.

Guérin var en bra lärare som gav sina elever frihet att utveckla sig själva, även om han ibland kunde visa sitt missnöje för det han inte gillade. Hos honom fick eleverna lära sig det grundläggande i det nyklassiska måleriet: Att förbereda en canvas, färgsätta och färgblanda, torrlägga en olja med sickativ, lackera en färdig målning, vårda sina penslar och palett... 


Eleverna arbetade ofta efter levande modell, men kopierade också gamla mästare. Man använde även gipsfigurer och tryckta alster. De fick praktisera olika  tekniker som penn-, bläck- och kolteckning, grafik, lavering, pastellmålning... De fick också lära sig att kombinera dem. Ett strålande exempel på en sådan kombinerad skapelse är Blomsterbukett av Delacroix. Här har har använt vattenfärg, gouache och pastell över en skiss med svart färgkrita på grått papper.


Det var i Guérins ateljé, som Delacroix gjorde sitt inträdesprov (en studie av en stående manlig modell), som godkändes för vidare skolning på École des Beaux-Arts 1816 (Konstakademien).


"Blomsterbkett" 1849 av Delacroix (Louvren).

"Kvinna som tvättar kläder vid en flod i närheten av en stuga", 1817 (1843). 

"Landskap", 1817 (1843).

"Landskap", 1817 (1843).

"Nattandskap med ruiner som speglas i vattnet", 1817 (1843).

"Landskap", 1817 (1843).

"Stuga med halmtak", 1817 (1843).

"Porträtt av Delacroix och Alphonse Vée", ca 1818 av Charles-Emile Chapmartin. Alla elever i Gudéins ateljé.   .

Pierrre-Narcisse, Baron Guédin var en omtyckt lärare. Han tillhörde själv den nyklassicistiska skolan och hade vunnit Prix de Rome. Blev sedan  direktör föe Acadèmie de France i Rom 1822-1828.

Prix de Rome.

Prix de Rome är en uppsättning stipendier för unga begåvade franska konststuderande inom olika konstarter. De delades ut av den franska regeringen mellan åren 1663 och 1968. De vinnande eleverna inom varje kategori fick studera vid Académie de France i Rom under ett år på statens bekostnad.

Ur Delacroix skissbok, 1817-1821.

"Akademisk manlig modell, 1816.

"Sittande kvinnlig modell, 1816-1820.

"Manlig modell med stav", 1816-1820.

"Landskap, ca 1820.


"Kvinnlig drapering, 1820.


"Le grand Opera 1821.


Satir:"Representaneter för de Paris tio teatrar på scenen möter sin publik".

Satir:"Balans politiken", 1815.

"Mamlukers ledare till häst kallar på assistans", 1817.


"Ett resande teatersällskap", 1818.

I Guérins ateljé träffade Delacroix engelsmannen Raymond Soulier, som undervisade honom i det engelska språket och akvarellmålning, som hittills var ganska främmande i Frankrike. Soulier väckte också hans intresse för Shakespeare, Lord Byron och Walter Scott - väsentliga källor för den romantiska skolan i skrift.


Soulier skulle bli en av Delacroix bästa vänner. De skulle brevväxla långt efter tiden i Guérins ateljé. Men det engelska språket som Delacroix hade lärt sig av honom hade sina brister, vilket bl a framgår då han i brev konsulterade Soulier i sina trassliga kärleksaffärer.


De ventilerade senare en del minnen från sin tid tillsanmmans i ateljén. Båda var de fattiga och var behov av extrainkomster. Tillsammans gjorde de bl a maskinritningar för patentansökningar. Soulier minns: Jag själv gjorde liniarritningen och Eugène fyllde i med tusch och olika färger. Det såg riktigt prydligt ut. Men om någon skulle ha försökt begagna sig av våra ritningar, hade maskinerna säkert aldrig fungerat, då många delar saknades.


Delacroix producerade också teckningar som han sålde till tidningar och tidskrifter. Han verkar haft en trogen kund i dagstidningen Le Miroir, och många av dessa teckningar bearbetades och såldes sedan som grafiska blad.


En av de många teckningar som Delacroix sålde för sitt uppehälle. "Den komiska kyssen" efter Rowlandson.

"Ev litterturstpendiat som mediterar", 1821. Ett hån av den gamla typens  akdemiker som sitter isolerad från omvärlden i sitt arbetsrum med fördragna gardiner omgiven med symboler för ett reaktionärt tänkande

"Théâtre Italien", litografi 1921.


Delacroix hade säkert blivit en skicklig nyklassisk målare, fullt i klass med de då ledande Jacque-Louis David och hans arvtagare Jean-Auguste-Dominique Ingres. Han började också sin bana i ett sådant spår. Men det skulle inte dröja så länge förrän han insåg att han ville göra skillnad. Han tyckte att den då härskande konstriktningen, med sina religiösa eller krigiska motiv, var alltför stel, uppställd och omänsklig.


Han ville ha mer liv och rörelse i sina målningar. Dessa var ofta fokuserade på människors och djurs uttryck och beteenden i olika, och ofta tillspetsade, situationer. För att uppnå det som han ville uttrycka, och ville ha sagt, måste han tumma på de perfektionistiska och började då också att närma sig de kommande moderna konstriktningarna.


Hans senare romantiska målningar skulle bli bryggan till i första hand post-impressionism, med bl a Cécanne, van Gogh, Gauguin och Seruat - och den "ism-löse" Édouard Manet. Medan föregångaren till den rena impressionism var den engelske landskapsmålaren William Turner, som bland andra inspirerade sin vän Claude Monet. Men även här hade Delacroix ett visst inflytande. Här följer några exempel på målningar som kan tolkas som impressionistiska.


"Selim och Zuleika" (från Lord Byrons poem The Bride of Abydos), 1857 av Èugene Delacroix.

"The Burning of the Houses of Lords and Commons (Houses of Parlament)", 1834 av William Turner.

Det fanns en del vänner från Delacroix barndom som skulle bli livslånga. Bland dem fanns de två bröderna Philippe och Felix Guillemardet.


Under de här svåra åren var Delacroix ofta gäst hos deras mor, som behandlade honom som sin egen son. Vid sina besök så stannade han till och beundrade Goyas porträtt av deras far Ferdinand som ambassadör i Spanien. Han dog redan 1809 av sviktande hälsa


Delacroix umgicks ockå med J-B Pierret, en skolkamrat från tiden på Lycée Imperial. Han minns när Pierret var tveksam till ett giftemål med en ung kvinna som hade fött hans son. Men efter ett gott råd från Delacroix, så gifte sig det unga paret och blev ett mycket lyckligt äktenskap. Därför var Delacroix alltid varmt välkommen i deras hem.


Angående vänner, kamratskap och förtrolighet ska Delacroix vid något tillfälle ha biktat sig:


Det är verkligen synd att man aldrig kan lära känna en annan människa helt och hållet... Jag tvingas vara annorlunda mot var och en av mina vänner. Och när jag tänker på det, tycks det mig som om denna själens obotliga ensamhet vore livets största plåga. En hustru av ens egen kaliber vore det bästa av allt, jag skulle helst vilja att hon vore mig överlägsen på alla punkter än jag henne.

"Nyårsafton 1817". Delacroix och hans vänner turades om att bjuda till fest för att vaka in det nya året. Delacroix på stolen till vänster, sedan den stående Claude Pierret, gitarrspelaren Felix Guillemardet och den glasögonprydde J-B Pierret.

"Havet från Dieppes höjder", 1832 av Eugène Delacroix.

"Ferdinand Guillemardet", som målades av Goya då han var Frankrikes ambassadör i Spanien 1798-1799.

"Eugène Delacroix - Ung man med öppen krage" av Théodore Géricault, 1817-1819.

"Landskap", 1818.


"Landskap med ett torn på höjderna", ca 1820.


"Slättlandskap", ca 1820.


"Havslandskap", ca 1820.


"En svit med karikatyrer", u.å..

"Gitarrist i italiensk renässansdräkt, u.å.

"Bedjande munk", 1821.

"En grupp studenter som följer en lektion", ca 1820.


"Polemisk duell mellan Lady Quotidien och Sir Journal de Paris", 1821. Två tidningar - den första rojalistisk och de andra liberal.

"Manshuvud", 1818-1822.

"Afrikansk ryttare", 1822.

"Akta ryggen!!", 1823.

"Aktstudie", 1822 (efter Michelangelo).

Delacroix försörjde sig tidigt med att producera karikaryrer och skämtsamma bilder för olika tidningar och tidskrifter. Något senare skulle han delta aktivt i de politiska och juridiska striderna för yttrandefrihetens räkning. Han gjorde då ett antal gravyrer och karikatyrer för den liberala pressen, där han hånade regeringens censorer och de grupper - politiska och sociala - som var för en hård censur. Även om han senare inte skulle vara politiskt aktiv, så skulle han i sina motiv och målningar visa sin liberala hållning.

Den kommande bilden med texten: Kräftorna vid Longchamps kräver en förklaring, den kommer här:


Konservativa rojalistiska politiker kallades ofta "kräftor" för att de gick baklänges. En samling censorer och folk i den konversativa pressn går åt fel håll, medan alla yngre, liberala och fashionabla människor rör sig uppe till vänster längs Longchamps strandpromenad mot den ännu icke fullbordade Triumfbågen, som var ett monument för att fira minnet av de som hade dött som revolutionärer i Napolionkrigen och som därför hade kämpat för det liberala med nya reformidéer. En konisk figur, Marie-Joseph Pain, som var huvudcensor för att reglera teaterföreställningar, sitter på en stol med en flagga med censorns sax. Den stora kräftan bär på figurer som är felvända, det är presscensorer, akademiker och representanter från den konservativa pressen. En av dessa ropar i pratbubbla "Bakåt, marsch!". Bakom ett träd står två män, varav den ene, som troligen är Delacroix, blåser i en visselpipa för att folk skulle uppmärksamma vad som är i görningen och vilka som rider på kräftorna.

"Delacroix som ung", etsning av Paul.Colin efter teckning av A. Colin.

"Bort med censuren!", 1822 ( Le Miroir den 11 februari). Bilden talar för sig själv: Ingen censur!

"Kräftorna vid Longchamps, 1822 (Le Miroir den 4 april). Den här bilden kräver sin förklaring, den finna i föregående text.

"Porträtt av de Fougerat, 1818


"Porträtt av Bathtahazar Castiglione" (efter Rafael), 1818-1820.

.

"Porträtt av Josephine de Forget", 1822.


"En bröllopsprocession på 1600-talet, en krigare till häst och beslagtagna vapen", u.å

"Studie av två häster", u.å..

"Landskap med en page som leder en häst", u.å..

"Studier djurkranier", ca 1820..

"Studier av manshuvuden", ca 1820...

"Kvinna som ligger i sängen och läser", 1820.


"Grekisk krigare", 1820-1821.


"Konsultationen", 1821. Medan patienten håller på att dö, så diskuterar läkarna.


"Religionsfigur", 1820-1821.


École des Beaux lärde Delacroix känna den sju år äldre Thédor Géricault, Han hade också varit elev hos Guérin och redan gjort sig ett namn och blivit känd. Han hade varit i Italien ett par år, i Rom och Florens. Delacroix lärde känna honom närmare först när han arbetade med sitt blivande mästerverk Medusas flotte.


Denna målning handlar om ett skeppsbrott 1816 och skildrar de skeppsbrutna som var ihopträngda på en flotte. En del var döda, andra var döende och de som fortfarande var i livet sökte förtvivlade efter räddningen i horisonten.


Det var en dramatisk och känslomässig målning, i klassiskt manér, uppbyggd och komponerad enligt renässansmålarnas mönster med de klassiska pyramidformerna och de atetiska kropparna. 

Men målningen tog inte emot avationer då den visades upp på Parissalongen 1819. Det var själva ämnesvalet som främst störde de som var vana att beskåda nyklassiska verk. Här hade målaren valt att skildra en retivt ny händelse med tragiskt och realistiskt innehåll. Ett brott mot traditionen, som byggde på storslagna, litterära och klassiska teman. 

"Théodore Géricault, 1816 av Alexandre Colin.

"Medusa flotte", 1819 av Théodore Géricault. Delacroix fick en av rollerna på flotten. Han är mannen i mitten längst ner som man bara ser nacke och ryggtavla av (Louvren - visad på Salongen 1819).

Théodore Géricault. skulle få ett avgörande inflytande på Delacroix med sitt måleri. Han kommer ihåg hur han exalterad och inspirerad han hade blivit av Géricault och hans Medusas flotte:


Fastän han mottog mig mycket vänligt gjorde ådersskillnaden och min beundran för honom att jag kände mig som en respektfull elev. Han lät mig komma och se medan han arbetade med sin Medusa. Det intryck den gjorde på mig var så starkt att när jag kom ut därifrån sprang jag som en galning hem till Rue de la Planche, där jag bodde på den tiden...

Medusas flotte ställdes ut på Salongen 1919. Trots att den bar tydliga spår av Michelangelo och Caravaggio, så var den så dramisk och kraftfull att den blev början till slutet för nyklassicism. En målning som skulle bana väg för en ny era, en ny skola och en ny generations målare: Romantiken

"Sittande kvinnlig modell (Mademoiselle Rose, ca 1820.

"Sittande naken vinna" (Mlle Rose), 1820. 

1819 fick Delacroix sitt första större uppdrag. Det var en målning, Skördarnas jungfru, som hade beställts av kyrkan i Orcemont i närheten av Rambouillet. Han gjorde också lite utsmyckningar av privata herrgårdars matsalar.


Théodore Géricault visste att Delacroix hade det knapert och var i behov av pengar, så när han fick ett nytt projekt, som inte tilltalade honom, så anlitade han i stället sin unge vän. Men officiellt var det han själv som skulle stå som målaren.


Målningen La Vierge du Sacré-Coeur var avsedd för katedralen i Nantes. Delacroix gjorde den så nära Géricaults stil han kunde. Men kyrkans män i Nantes godkände den inte, så den skickades efter en tid i stället till katedralen i Ajaccio, nu under namnet Religionens triumf. 

Eugène Delacroix, 1916 av Théodore Géricault.

"Studie av diverse figurer", u.å.

"Naken vinna bakifrån" (Mlle Rose), 1820. 

"Det heliga hjärtats jungfru", 1821. 

Studie "Skördarnas jungfru", 1819.

"Ett litet naket barn",1819.

Skiss till "Det heliga hjärtats jungfru", 1921.

Skisser till "Det heliga hjärtats jungfru", 1921.

"Jungru och ett barn på moln", u.å.

"Skördarnas jungfru", 1819

"Porträtt av en ung kvinna" (troligen Mme Pierrot), ca 1820.

"Det heliga hjärtats jungfru", 1821. 

"Grekisk krigare", ca 1820.

Utan titel. u.å..

Eugène Delacroix, 1819 - Gravyr av Frédéric Villot 1847 efter självporträtt.

Théodore Géricault - en inspirationskälla! 

"Huvudet på en drunknad man" (studie), 1818 av Théodore Géricault.

"Huvudet på en halshuggen man" (studie), 1818 av Théodore Géricault.

"Huvudet på en skeppsbruten man" (studie), 1818 av Théodore Géricault.

Théodore Géricault var Eugène Delacroix största inspiratinskälla och början till en ny era för den franska konsten. Han  drog sig inte för att i sina dramatiska målningar skildra det morbida som halshuggna huvuden, sinnessjukdom, förruttnelse och andra hemskheter. Dessutom var han en skicklig målare av hästar.


Tyvärr fick han inte uppleva så mycket av det han hade ställt till med. Den nya konstriktningen  romantiken, som skulle avlösa den då rådande nyklassicism. Han dog 1834, bara 34 år gammal, av sviterna av en ridolycka och kronisk tuberkulos. Medusas flotte blev hans stora mästerverk, som finns att beskåda på Louvren i Paris.

"Hästmarknad - Fem hästarviden påle" , 1818 av Théodore Géricault.

"Théodore Géricault på sin dödsbädd, 1824 av vännen Charles mile Champmartin.

"Galopperande häst skrämd av åskväder" , 1820-talet av Théodore Géricault.

"Begravningen av Kristus" (efter Titian), 1819-1821.

"Porträtt av Felix Guillemardet", 1820-1824.

När familjen Verninac flyttade från Paris till Delacroix släktegendom La Boixe i Charente var sonen Charles kvar i Paris där han skulle slutföra sina studier på Lycée Imperial.


Det blev då hans två år äldre morbror Eugène Delacroix som fick hålla ett vakande öga på honom. Delacroix skulle också använda honom som modell ett flertal gånger under de kommande åren.


Delacroix var mycket mån om sin familj, sina släktingar och vänner. Det var med de han umgicks i sin ungdom och var de som han porträtterade under de första åren. 


I porträtten av Charles Verninac kan man se en gradvis förändring av Delacroix måleri. Han tycks tumma mer och mer på det traditionella måleriet.





"Porträtt av Charles Verninac", 1819.

"Charles Verninac", ca 1826.

"Charles Verninac", ca 1826.

"Charles Verninac", u.å.

Ibland kunde den unge Delacroix känna sig vädigt ensam och vid sådana tillfällen tog han ofta till pennan och skrev till sina vänner. I ett av dessa brev skriver han:


Det tycks mig som om jag vore ensam i hela världen. Jag behöver piggas upp tillsammans med mina vänner och därför ber jag dem att komma och hålla mig sällskap så ofta jag kan… När jag sedan blir ensam igen har jag lika tråkigt.


Jag har köpt en sak som kanske kan hjälpa mig att komma över den känslan. Det är ett begagnat klaverinstrument i någorlunda skick… Jag betalade fyrtio francs för det och för det priset får man ju inte ens en ynklig liten fiol, medan jag nu är ägare till ett stort och förnämligt instrument, som kastar sin skugga sju och en halv fot i mitt rum.


Delacroix skulle sedan traktera sitt klaver så snart han kände sig ensam, eller då han ville skingra sina tankar inför svåra uppgifter - eller då han hade problem.

Figurstudier efter Rubens "Änglarnas fall", 1820-1822.

"Willbard van Gluck vid klaveret komponerar partutuden för sin opera Armide", 1831

"Häst som står bunden vid en påle", 1820.

"Fyra landskapsskisser", 1821.

"Ekorativa målningar till matsalen på Hotel de Talma i Paris, 1821. Temat är de fyra årstiderna.

"Skiss till Sommaren för utsmyckningen i Hotel de Talma".

"Skiss till Våren för utsmyckningen i Hotel de Talma".

"Vår", 1821. En av målningarna på temat De fyra årstiderna till matsalen på Hotel de Talma i Paris.

"Manlig nakenakt baifrån", 1818-1820.

"Mademoiselle Rose", 1820.

"Aspasia", 1821.

Figurstudier efter Veroneses ”Saint Sebastians gästfrihet", 1820-talet. 

"Manlig modell", 1821. 

"Självporträtt som Ravenswood (Hamlet)", 1821-1824. 

"Porträtt av en forskare", 1819. 

"Porträtt av en indier från Calcutta", 1820. 

"Panorama med slättlandskap och berg i bakgrunden, mellan Brive och Souillac", ca 1820.

"Huvud på en ung kvinna med svart hår som ramar in hennes ansikte", 1821. 

"Porträtt av Madame Anne Francoise Bornot", 1822. 

"Tre figurer i historisk klädsel", u.å. 

"Riddare, nio studier", u.å. 

"Dante och Vergilius i underjorden" eller

"Dantes båt". 

Inspirerad av Thédore Géricault och hans Medusas flotte påbörjar Delacroix 1820 sin första stora målning i sin atelje på Rue de la Planche. Den kom att kallas Dante och Vergilius i underjorden eller Dantes båt.


Målningen bygger på historier ur Dantes helvete (Inferno) från hans bok Den gudomliga komedin. Att tavlan skulle bli mycket stor var en självklarhet den här tiden, annars kunde den inte utmana andra mer eller mindre begåvade målare och bli utställd på Salongen, som var den enda plats som dåtidens konstnärer kunde visa upp sina alster.

"Dantes båt", 1820. En försmak till den stora målningen.

Dantes helvete (Inferno).

Ur en illustrerad upplaga på italienska från slutet av 1300-talet.

Delacroix ska senare ha berättat att hans vän Jean-Baptiste Pierret ska ha läst ur Dantes Inferno för honom, medan han arbetade med målningen, och att han då hade sporrats till att ge allt han var förmögen till:


Phlegyas transporterar motvilligt Dante och Vergilius över det stinkande vattnet i floden Styx. På den smutsiga ytan av Styks träsk morrar och sliter de aktivt vredgade efter varandra, medan de trumpna hatarna på botten ligger gurglande och oförmögna att ens uttrycka sig själva på grund av raseriet som kväver dem... På avstånd uppfattar Dante höga torn som liknar glödande moskéer. Vergilius förklarar att de närmar sig staden Dis. Staden, som är omgiven av Strix träsk, och som omfattar det lägre helvetet


Ref. Sång VIII i Dantes helvete (Inferno).

Studie för "Dantes båt", 1822.

"Dante och Vergilius i underjorden" eller "Dantes båt", 1822 (Louvren - vias på Salongen 1822).. Dante i röd huvudbonad och hans ledsagare filosofen Vergilius i brunt med stymannen Phlegyas i blått försöker unkomma de förtappade själarna i Stryks träsk. I det här avsnittet i Dantes Inferno var de förtappade i det grumliga vattnet bedragare. Tidigar hade man stött på själar som var likgiltiga, okrisna, vällustliga, omättliga, giriga och slösaktiga, vreda och lata, kättare och våldsverkare.

Delacroix målning antogs till Salongen 1922 på rekommendation av nyklassicisten Baron Gros (Antoine-Jean Gros), som också stod för den förgyllda inramning, som var praxis på Salongen, men som inte Delacroix hade råd med. Målningen  ogillades av den gamla stammen, medan de nya entusiasterna såg den om ett frisk och omdanande mästerverk.


Kritikern Delécluze skrädde inte orden då han kallade den för SKRÄP. Baron Gros tröstade Delacroix - han sa att det var en tuktad Rubens. Han ville gärna se honom som sin elev, något som Delacroix vänligt men bestämt avböjde: Jag har redan i all blygsamhet utstakat min väg i en annan riktning. Men det skulle inte hindra Delacroix att senare låta sig influeras av Baron Gros orientaliska verk.


Som resencent uttalar sig också en ung ambitiös journalist vid namn Adolphe Thiers. Han skriver en lång artiket i den liberala tidskriften Le Constitutionnel, där han formligen öser beröm över Delacroix och Dantes båt.


Man vet att Theirs gick i den kände målaren Baron Gérards ledband, och att denne i sin tur var nära vän till Charles Maurice de Talleyrand. De här relationerna gjorde att frågan om Delacroix egentliga härkomst fick nytt bränsle. Talleyrands sätt att föra sig, med sin furstliga och aristokratiska elegans, stämde också in på Delacroix.

Studie för Dantes båt, ca 1822.

Trots att många nyklassicister hade varit onådiga i sin kritik, så köpe den franska staten Dante och Vergilius i underjorden sommaren 1922 för 2000 francs. Många hade då sina aningar om att det eventuella släktskapet Talleyrand hade haft en viss betydelese i sammanhanget. Något som avfärdades då tunga namn som Baron Gros, Baron Gérard och hans egen mästare och lärare Guérin stod på Delcroix sida


Målningen betraktas nu som den sanna bryggan mellan den då rådande nyklassicismen och den efterföljande romantiken. Målningen är visserligen uppyggd och utförd efter ett traditionellt nyklassicistiskt mönster, men det finns inslag som bryter mot de gängse normerna. Den är fylld av dramatik och utstrålar både kraft och vitalitet - ingredienser som ofta saknas i renodlade nyklassicistiska målningar.


Under Delacroix livstid var målningen utställd på Musée du Luxenbourg, men flyttades senare (1874) till Louvren där den nu finns att beskåda.

Studie för Dantes båt, ca 1822.

Studie för Dantes båt, ca 1822.

Studie för Dantes båt, ca 1822.

Studie för Dantes båt, ca 1822.

Den förtappade figur son klänger sig fast båtens akter tros

vara inpirerad av La Colère av Charles de Brun, 1668 (bilden). 

Studie för Dantes båt, ca 1822.

Den unge journalisten Adolphe Thiers, som skrev så vackra ord om Delacroix och hans debut på Salongen med sin Dantes båt, skulle senare välja en karriär som poltiker och blev först regeringschef och sedan utsedd till president för den tredje franska republiken (1871). 


Ett utdrag från den unge Adolphe Thirs kritik av Delacroix och Dantes båt:


Penseldragen är generösa och fasta. Färgen enkel och kraftig, även om den är lite rå. Konstnären har… konstnärlig fantasi som man skulle kunna kalla fantasifull teckning. Han skingrar sina figurer, grupperar dem, samlar dem efter behag med Michelangelos djärvhet och Rubens rikedom. Jag finner i den en vild styrka, ivrig men naturlig, som utan ansträngningar ger vika från sin egen fart... Jag tror att jag inte har fel: Monsieur Delacroix har fått ett genis gåva!

Studie för Dantes båt, ca 1822.

Studie för Dantes båt, ca 1822.

Studie för Dantes båt, ca 1822 (Den helvetiska staden Dités murar).

.

"Studie av en man som bits", ca 1822.

"Dantes bland skurkar och förförare" , 1819-1822.

Förstorad del av Delacroix målning "Dante och Vergilius i underjorden", med fokus på en förtappad till synes livlös själ och hans like som försöker ta sig upp i båten akterifrån. 

Målningen Dantes båt har senare både kopierats och används som förlaga av andra kommande målare. Impressionismens fader Èdouard Manet gjorde under årer 1854-1859 dels en verklighetsnära kopia (Musée des Beaux Arts de Lyon), dels en målning i sin egen speciella impressionistika stil (The Metropolitan Museum of Art). Även Paul Cézanne har avbildat den. Själv gjorde Delacroix en replik i ett mindre format (Art Institute of Chicago). Man förstår vilket inflytande Delacroix och hans målningar hade på den kommnde generationens målare, främst då de så kallade postimpressionisterna.

"Dantes båt" av Édouard Manet, 1854-1858 (efter Delacroix).

"Dantes båt" av Édouard Manet, ca 1859 (efter Delacroix).

"Dantes båt" av Paul Cézanne, 1870 (efter Delacroix).

"Dantes båt", 1849. Litografi av Nanteuil, Célestin (efter Delacroix).

"Dantes båt", 1849. Träsnitts-gravyr av

Blanpain (efter Delacroix).

"Dantes båt", 1800-talet. Fotografi av

Adolphe Braun (efter Delacroix).

"Dantes båt", gravyr av Henriet Delartre, 1875.

När Delacroix gjorde "Dantes båt" kan han inspirerats av Rubens dramatiska havslandskap i målningen "Sankta Walburgas mirakel".

Rubens: Sankta Walburgas (Heliga Valborgs) mirakel", ca 1610.

"Studie av Dantes huvud" , u.å.

"Frédéric Chopin som Dante" Ett bevis på högaktning av den blivande och likasinnade vännen.

Théodore Géricault & Eugène Delacroix och romantiken.

Att Théodore Géricault och Eugène Delacroix skulle bli framgångsrika och dyrkade romantiker - den ny skolan i franskt måleri -  hade de inte föreställt sig då de gjorde sina stormande entréer på den etablerade franska konstscenen, kallad Parissalongen.


Enligt deras uppfattning, så var de nyklassiker som hade tagit ut svängarna, vidgat  normerna för den traditionella skolan och gjort den betydligt mer frikostig. Mer levande, mer dramatisk och fantasifull. Färgen fick en mer betydande roll medan det exakta blev underordnat.



"Théodore Géricaults vänstra hans" , 1814 av Delacroix

Efter utställningen på Salongen reste Delacroix till sin tjugo år äldre bror Charles-Henri Le Louroux, inte så långt från Tours vid floden Loire. Han kände att han måste ta en ordentig paus efter den hektiska tiden med sin Dante och hans båt.


Delacroix var mycket fäst vid sin familj, men de flesta av dem miste han tidigt. Han var bara sju år då fadern dog och sexton då hans mor hade gått samma väg. Mellanbrodern Henri hade stupat i slaget vid Friedland 1807 och hans äldre syster Henriette kom han inte så bra överens med. Då återstod bara den äldre brodern Charles-Henri. Honom skulle han besöka ganska ofta, mest i början av 1820-talet. De hade också en omfattande brevväxling när tillfälle gavs. Vännen Piron kommer ihåg:


Delacroix och hans bror sågs inte så ofta under deras livstid, men de älskade varandra, banden till familjen var starka; trots att de inte hade mycket gemensamt i form av utbildning, läggning eller intressen. De levde i olika världar. 


De två bröderna Delacroix kom allstå bra överens trots den stora skillnaden i både ålder och karaktär. Charles-Henri var en pensionerad general med ett förflutet i Napoleons armé, medan Eugène hade helt andra intressen och ambitioner.


Det var vid det här besöket som Delacroix började föra dagbok. Det skulle bli många sådana, som tar sin början den 3 september 1822. 


Eugène Delacroix äldre bror, general Charles-Henri. 1822

"Dammen (Le Louroux en Touraine", 1822-1828..

De två bröderna Delacroix kom alltså bra överens trots den stora skillnaden i både ålder och karaktär. Charles-Henri var pensionerad general med ett förflutet i Napoleons armé, medan Eugène hade helt andra intressen och ambitioner.


Det var vid det här besöket som Delacroix började föra dagbok. Det skulle bli många sådana med början den 3 september 1822. Tyvärr så slutade han föra dagbok 1824 och tog inte upp den igen förrän de sista åren mellan 1847och 1863. Men förutom dessa dagböcker finns ett stort antal skissblock och anteckningsböcker som utgör hans så kallade Journal.


Delacroix samlade verk i hans Journal skulle bli en guldgruva för alla konsthistoriker. 



Delacroix dagbokssamling - en guldgruva för konsthistoriker.

Eugène Delacroix dagböcker.

Delacroix förde dagböcker från 1922 till 1924 och sedan från 1847 till sin död 1863. De har varit och är en guldgruva för konsthistoriker. Ingen konstnär har varken förr eller senare har utlämnat sig själv som han. Det som han trodde var bara för hans egen del, blev senare publikt. I dessa anteckningar utelämnar han sig själv, sina tankar och funderingar. Sina ambitioner och sina drömmar. Sina relationer till sig själv, sina vänner, lättfotade damer och oblyga modeller. Men här finns även minnesanteckningar i text och bild för stundade målningar. 


Han var medveten om sina egna svagheter, men han hoppades att hans konst skulle eliminera dem. Han skriver 1824: Vad som tillfredsställer mig är att jag mognar i förstånd och omdöme utan att förlora känslan för skönhet. 


Även om det kanske inte finns på pränt i hans anteckningsböcker, så vurmade Delacroix för livets glädjeämnen: Jag kunde inte börja arbeta på morgnarna förrän jag visste att jag skulle ut på något som roade mig på kvällen.


Sjutton av Eugène Delacroix dagböcker finns på Bibliothèque de l´Institut National d´Historiel´ de l´Art i Paris.

Ett uppslag från en av Delacroix skiss- och anteckningsbok från resan till Marocko. En färglagd minnesbild kan ibland ses som ett konstverk i sig.

Modellstudie, 1820-1822.

Modellstudie, 1820-1822.

Modellstudie, 1820-1822.

Modellstudie, 1820-1822.

Studie av ryggtavlan på en man", ca 1820.

"Lots flykt, 1822.

"Trick-ridning", 1822.

"Studie av en säng", 1822-1824.

"Häst som hoppar över hinder, u.å.

"Smeden", ca 1822. 

"Stenar i ett landskap", ca 1822.

Delacroix var en exellent historieberättare i bild men även i text och kanske framför allt då han använde både och. Det var troligen hans berättartalang och äventyrslystnad som var anledningen till att skulle bli mycket god vän med Alexandre Dumas. Samma andas barn, som man säger.


Dumas blev förmögen på sin berättarkonst efter utgivningen av sina bestsellers Greven av Monte Crist och De tre muskutörerna. Han lät då bygga sitt egen Château de Monte Cristo utanför Paris.

Château de Monte Cristo.

Château de Monte Cristo är idag ett museum i den kände författaren Dumas anda.

Château de Monte Cristo - ett interiört smakprov.

Var Delacroix förebild för Alexandre Dumas Greven av Monte Cristo?

Själv hade jag mina misstankar om att Alexandre Dumas har haft Eugène Delacroix som förebild till Greven av Monte Cristo. Det är så mycket som stämmer in, till och med det utseendet av en hjältemodig greve. Mina tankar förstärktes då jag läste att Delacroix som ung hade tagit lektioner i fäktning.


Visserligen hävdar man att förebilden för greven ska ha varit en skomakare från Nimes vid namn Françoise "Pierre" Pickard. Men vad hade en skomakare att komma med, jämfört med belevade aristoraten, äventyraren och kvinnotjusaren Delacroix? Jag föreställer mig fortfarande att Delacroix har fått stå modell för karaktären Greven av Monte Cristo. Åtminstone mot slutet av historien då greven skulle föra sig och upplevas som en riktig greve.

Eugène Delacroix, självporträtt 1837.  

Delacroix skulle senare umgås med den kulturella eliten i Paris finare salonger. Där träffade han inte bara musiker, kompositörer och andra konstnärer, utan också gräddan av samtida författare, poeter och politiker. 


I slutet av 1830-talet och början av 1940-talet träffades romantikerna på författaren Charles Nodiers Salong Bibliothèque de l’Arsenal där han var direktör. Där träffade Delacroix, förutom Alexandre Dumas, även andra likasinnade målare, musiker och litterära storheter som Victor Hugo, Alfred de Vigny, Stendhal (Marie-Henri Beyle), Alphonse Lamartine, George Sand...


Charles Nodier var litteraturens romantiske nestor och ledstjärnan för de unga författtarna, liksom Delacroix blev det för den yngre generationens målarna. Medan kompositören Hector Berloiz var den ledande musikern inom den franska romantiken.


  

"Riddare i rustning", ca 1820.

Bibliothèque d'Arsenal av Charles Ransonnette 1848.

Delacroix läste mycket och hade flera favoriter i början !920-talet. Bland deessa stod den engelske författaren Sir Walter Scott - och hans historiska romaner från Frankrike, England och Skottland - högt i kurs Frankrike. De svarade för en tredjedel av alla romaner som gavs ut på franska, och utgjorde en källa för många av romantikens målare. 


Den första Scott-inspirerade målningen var Rebecca och den sårade Ivanhoe. En måning som han själv tyckte var bedrövlig, men som såldes omgående till en beundrare av de nya skolan. Köparen Coutan ville ha mer av den sorten. Då förstår man att Delacroix hade gjort målningen för ett snabbt tillskott i sin magra kassa.


Den typen av målningar var lättsålda, men att bli en  troubadour-målnare (hötorgskonstnär) var inte vad Delacroix hade tänkt sig. Han hade betydligt högre ambitioner med sitt måleri.


Men det betydde inte att Delacroix skulle lämna Scott och hans äventyrsromaner. Det skulle bli fler målningar, som är inspirerade från händelser från dem.


"Rebecca och den sårade Ivanhoe!, 1823.

"Stridsscen med en bunden fånge" (efter Rafael), ca 1823.

"Kusk vänd åt höger", u.å.

Kortfattat om Lord Byron och Delacroix.

Lord Byron var den författare-poet som Delacroix tyckte allra bäst om. Åtminstone den, vars verk han oftast hämtade sin inspiration från.


Lord Byron var något av de tidens globetrotter, som besökte många länder för att själv hämta stoff till sina egna diktverk. Den rike adelsmannen och kvinnotjusaren blev känd, aktad och älskad för sina spännande berättelser, som han skildrade på sitt måleriska och suggesiva poetiska språk i romantikens anda.


Blan de litterära verk av Lord Byron, som Delacroix skulle hitta sina egna verk i, kan nämnas Giaouren, Bruden från Abudos, Don Juan, Sardanapalus, Marino Faliero, Lara, De två  Foscari, Fången från  Chillon...


Mot slutet engagerade sig Lord Byron för grekernas räkning i det Grekiska frihetskriget, ett vidrigt krig som också skakade om Delacoix och resulterade i flera verk av honom.

"Porträtt av Lord Byron" av Théodore Géricault.

Studier av manshuvuden och en stående man (u.å.).

Studier av diverse figurer (u.å.).

Hästar har i alla tider inspirerat konstnärer i hela världen och då inte minst målare. Kanske beror det på den kraft djuret utstrålar med sin atletiska anatomi. Kanske också för att det förknippas med såväl styrka, som fart och strid. Så är de kloka ju också.


Delacroix hade tidigt bestämt sig för att använda den kraftfulla hästen som en komponent i sina målningar. De stämde väl överens med hur han ville uttrycka sig i sin konst: Jag måste prioritera att ingående lära mig att teckna hästar. Jag kommer att gå och öva i något stall varje morgon.


Det var hans äldre vän Théodore Gericault som hade gjort honom intresserad av hästar. Han var en duktig ryttare och hade också målat fantastiska hästar.


Delacroix skulle gör mängder av skisser och tccknngar av hästar. Många av dem gjordes på plats, andra var minnesbilder. Hästen i i olika ställningar och rörelser. Men skisserna var aldrig tänkta som slutprodukter, utan de skulle i förädlat skick ingå som delbilder i hans större målningar.


Mycket tyder på att Delacroix också mer ingående hade studerat hästens anatomi i de böcker som fanns tillgängliga på Bibliothèque d'Arsenal.

Studie av hästar, u.å.

Studie av hästar, 1822-.

Studier av hästar och hundar, 1822-

Studie av hästar, u.å.

STvå stridande ryttare och en i gaopp", u.å

"Tre hästar i ett stall, 1822-1824.

"Brunsvart häst mot en vägg", ca 1823.

"Studie av hästar", 1822-1824.

"Tre studier av hästar", 1823.

"Bonapartes intåg i Milano", 1822-1824. Medan andra målare frossade i Napoleons bedrifter. så är detta en av de få verken som Delacroix gjorde i det ämnet.

Delacroix hämtade oftast sin inspiration till målningar från romaner och poem av utländska författare och poeter, till skillnad från andra romantiker. Bland favoriterna blev det främst Shakespeare, Goethe, Lord Byron och Sir Walter Scott. De franska författarna skulle han skildra ganska sparsamt, även om det fanns flera av intresse: Francois-René de Chateaubriand, Victor Hugo, Georg Sand, Alexandre Dumas...


Under 1823 påbörjade han sin målning Natchezen  efter en kortroman av Chateaubriand som hette Atala. Den utspelar sig i Louisiana på 1700-talet och handlar natchze-indianen Chactas, som blir tillfångaragen av en fiendestam, men som lyckas fly tillsammans med hövdingens kristna halveuropeiska dotter Atala.


Av någon anledning avbröts arbetet med målningen och upptogs igen senare, så att den var färdig och kunde visas på Salongen 1835.

Studie för "Natchez", 1823.

Studie för "Natchez", 1823.

"Natchez", 1834-1935 (The Metropolitan Musum of Art). 

"Studier av figurer och karikatyrer, u.å.. 

"Predikaren höjer korset", u.å.

"Kejsare", ca 1823. 

"Studier av nakna figurer", 1823. 

Ur Delacroix skissbok, ca 1823.

Två studier av en indier från Calcutta", 1823-1924.

Två tudier av en indier från Calcutta", 1823-1924.

Studien av medeltida kläder, 1822-30. Som studerande hade Delacroix tillgång till samlingarna på Bibliothèque Nationale.

"Läkarbesök", u.å..

"Läkarbesök", u.å..


Delacroix var i sin ungdom barnsligt förtjust Los Caprichos. 

Studier från Goyas Los Caprichos, u.å.

Studier från Goyas Los Caprichos, u.å.

Los Caprichos.


Den spanske konstnären Francisco de Goya gav 1799 ut en tryckt utgåva av akvatinter och etsningar (80 st) - Los Caprichos (Infall). Denna samling utgjordes av satiriska och demoniska bilder av det spanska samhällets dårskaper i slutet av 1700-talet. Speciellt utsatta blev adeln och prästerskaet 


Goya själv skriver: att serien utgår från de oräkneliga svagheter och dumheter som återfinns i varje civiliserat samhälle, och från de allmänna fördomar och oförnuftiga verksamheter - som vana, enfald, eller egenintresse - har gjort vanliga.

Francisco de Goya (1746-1828).

Några av Goyas egna bilder ur hans verk Los Caprichos.

"En gentleman från medeltiden", u.å. 

"En medeltidatrubadur", u.å. 

"Schweizisk vakt i Fontainebleau", u.å.

Grekerna hade länge varit missnöjda med det Osmanska rikets styre, vilket slutade i ett uppror 1921, som ledde till ett åtta års brutalt frihetskrig mellan greker och turkar. Många kulturpersoner i  engagerade sig för grekernas sak. Den kanske mest kände av dem var den brittiske poeten Lord Byron.


Man hade hört talas om hur brutalt turkarna gick fram mot den grekiska befolkningen. Bland annat talades det om turkarnas massaker av folket på ön Chios som hade vägrat välja sida. Något som också skulle engagera Delacroix, som bestämde sig för att föreviga det brutala folkmordet i en en målad scen: Blodbadet på Chios.

"Nakna  i strid" (efter Rubens), 1823.

Studie för "Kristus i olivlunden", 1823-1924. Et beställningsarbete ämnat för kyrkan Saint-Paul-Saint-Louis i Paris. Arbetet, som var av konventionell art, tilltalade inte nytänkaren Delacroix så målningen skulle inte bli klart förrän 1827. 

Skiss till "Kristus i olivlunden", 1823-1824.

"Kristus olivlunden", 1823-1827.

"En grekisk officer", 1823.

"En grekisk skarpskytt", ca 1822.

"Två dansande greker i suliot-dress", 1823-1825.

"Studie av en äldre kvinnas huvud", u.å. (Etsning efter Delacroix av Marcel Roux, 1911).

"Tre unga män i ateljén skålar in det nya året", 1823-1824.

"Studie av en delvis naken man", u.å. 

"En munk i halvfigur", u.å.

"Porträtt av en ung kvinna i hätta", u.å.

Att kopiera mästarna på Louvren blev tillåtet efter revolutionen 1793. En regel som gäller även idag, men eftersom antalet är begränsat kan väntetiden vara upp till två år.

Så gott som alla kända moderna målare - som Cèzanne, Degas, Manet, Picasso, Matisse, Chagall, Dali... - har tillbringat mycket tid på Louvren för att kopiera den gamla mästarna - som Leonardo da Vinci, Rafael, Veronese, Poussin, David, Rembrandt, Goya, Rubens... Cézanne ska ha sagt: Louvren är boken från vilken vi lärde oss att läsa.


Delacroix hade också tidigt insett värdet av att lära av de gamla mästarna. Och som de flesta andra hittade han sina egna favoriter. Cèzanne ska ha gillat Poussin, Picasso vurmade för El Greco, Berthe Morisot kopierade Veronese...  Delacroix fastnade för RembrandtVeronese, Tizian, Goya och framför allt för Rubens. Även han också skulle ta intryck från flera andra flamländska konstnärer och italienska renässansmålare.


Bland sina samtida beundrade han främst Théodore Géricault och engelsmannen  Richard Parkes Bonington. Bland de något äldre fanns Jaques-Louis David och Antoine-Jean Gros. I musikens värld skulle Frédéric Chopin bli den han tyckte allra bäst om,  men också Nicolo Paganini var en av favoriterna.


Idag får även Delacroix räknas som mästare och bli kopierad.

Karaktärsstudie efter Rembrandt.

Studier efter Titzian. 

Figurer efter Albrecht Dürers Jungru Marias död.

Studier efter Veroneses Allegory of Love.

Pastell efter Rubens olja "Kristus på korset" .