Eugène Delacroix
- föregångare och ledare för den nya franska romantiska skolan.
Eugène Delacroix, 1916 avThéodore Géricault.
Barndom & uppväxt.
Ferdinand Victor Eugène Delacroix föddes den 27 april 1798 i Charenton-Saint-Maurice utanför Paris. Han var det fjärde barnet i familjen, som förutom föräldrarna Charles-François och
Victoire Œben, bestod av två mycket äldre bröder och en syster. Den yngste brodern Henry var hela fjorton år äldre än Eugène.
Föräldrarna umgicks i Paris förnäma kretsar och redan under graviditeten började det viskas i de fina salongerna om faderskapet, eftersom Charles ansågs oförmögen på grund av sin höga ålder och att han länge hade besvärats av en elakartad terskikeltumör som hade opererats bort.
När sedan Eugène växte upp fick skvallet ytterligare bränsle, då den senkomna sonen varken liknade fadern eller sina grovhuggna bröder. Eugène hade finskurna ansiktsdrag, höga kindben och var aning uppnäst, som ett embryo till en blivande aristokrat.
I det här huset i Charenton-Saint-Maurice utanför Paris som Èugene Delacroix bodde sina första år.
Eugène Delacroix föddes i slutet av den Franska revolutionen (1789-1799). Napoleon Bonaparte blev den nye ledaren, som kröntes till Kejsare 1804 (Bilden: "Napoleon korsar alperna", av Jaques-Louis David, 1802).
Charles Delacroix (Louvren).
Skvallet började nu att rikta sina misstankar åt Charles Maurice de Talleyrand som den riktige fadern. Han hade efterträtt Charles-François Delacroix som utrikesminister och hade då installerat sig i Hôtel de Galliffet, där hans företrädare Charles-François familj fortfarande bodde kvar.
Eugènes moder Victoire Œben var sjutton år yngre än sin make och kom från en berömd möbelsnickarfamiljen Œben, som hade tjänstgjord hos Frankrikes kungar. Det var en vacker och älskvärd kvinna som vurmade för sina barn och då inte minst den yngste Eugène. För honom blev det ett dråpslag då hon dog 1814.
Man har svårt att tro att denna kvinna skulle kunna bedra sin make, även om han var både sjuklig och mycket äldre.
Anm. Det fanns samtida läkare som klargjorde att Charles tumör inte skulle vara något hinder för honom att avla ett barn.
Victorie Delacroix (Louvren).
Charles Maurice de Talleyrand Périgord (1754-1838).
Hôtel de Galliffet, som finns i Paris sjunde arrondissementet på den änstra sidan av Seine.
Något som också förstärkte tvivlarnas aningar var att när Eugène föddes så var Charles-François Delacroix Frankrikes sändebud i Bavatiska republiken (Nederländerna), 1795-1806. Elaka tungor ville göra gällande att det var Talleyrand som hade sett till att att han skickades dit för att han själv skulle få vara ifred när han uppvaktade hans hans hustru.
1980 utnämndes Charles Delacroix till prefekt i Marseille och sedan Bordeaux, där han dog på senhösten 1805 när Eugène var bara sex år. Efter faderns död flyttade han och hans mor tillbaka till Paris, där de bosatte sig på Rue de l'Universite. Båda hans äldre bröder, Charles och Henri, hade valt den mititära banan och systern Henriette hade gift sig med Raymond de Verninac, som var mitt i en kärriär som politiker
"Porträtt av Madame de Verninac" (Eugène Delacrois älde syster Henriette), Av Jaques-Louis David, 1799.
I en av mina källor så uttalar sig Alexandre Dumas om hur Eugène Delacroix i sin barndom råkade ut för ett antal tragiska händelser. Dumas var ju en kreativ historieberättare med bl a De tre musketörerna och Greven av Monte Christo, så man får väl ta hans påståenden med en nypa salt.
Enligt Dumas var Eugène nära att strypas i sin fars uniformssnodd, bli ihjälbränd i sin vagga vars sänghimmel hade fattat eld, drunkna då en betjänt tappade honom i vattnet vid landstigning från en båt nere i hamnen, förgiftas av ärg från en mugg som han druckit ur ocg kvävas av en klase druvor som hans mor hade gett honom.
Tveksamt om Alexandre Dumas, som var nästan jämnårig med Eugène Delacroix, skulle komma ihåg hans barndom, såvida han inte har fått den berättats för sig. Men visst skulle Dumas och Delacroix vägar korsas under åren De hade t o m en ganska omfattande brevväxling senare.
Porträtt av Alexandre Dumas som ung av Eugène Delacroix, ca 1825-1830.
Delacroix intresse för musik väcktes tidigt och han hade själv musikaliska anlag. Något som hans syster Henriettes musiklärare hade förstått, då han ibland närvarade och deltog på hennes lektioner. Han hade blivit så imponerad av den unge Delacroix att han hade föreslagit hans mor att sonen skulle vidareutbilda sig till musiker.
Läraren var en erfaren gammal organist från katedralen i Bordeaux, och hade varit en nära vän till Mozart, så han hade goda meriter för sitt förslag.
Så blev det nu inte av olika anledningar. Men Delacroix stora intresse för musiken gjorde att han skulle följa och delta med entusiasm i det parisiska musiklivet och lära känna många av dåtidens kända kompositörer, instrumentalister och sångare.
Delacrix hörde de italienske violinisten och kompositören Nicolo Paganini på Parisoperan den 9 mars 1831 och målade sedan porträttet av virtuosen. Delacroix målade Paganini som de flesta kunde bekräfta. Han var lång och smal, kadaverbek, tandlös och långt hår.Men framförandet vae exellent och hans närvaro elektrifierande. Man noterar att han spelar med sin högra fot medan hans plagg flaxar runt hans magra arm. Den svartklädda figuren Skiljs knappt från den mörka bakgrunden. Ljuset faller bara på hans anikte med slutna ögon, de viktiga händerna och en bit av skjortan Stråken lyser mot fiolen som knappt kan anas.
Nicolo Paganini på Parisoperan den 9 mars 1831.
Delacroix skulle i vuxen ålder ofta besöka Théâtre-Italien och förnöja sig med operaföreställningar.
"Portätt av kompositören Frédéric Chopin, 1838.
Delacroix gjorde en skiss av sina vänner Frédéric Chopin och hans älskarinna författarinnan Georg Sand. Från den skissen gjorde han sedan ett målat dubbelporträtt av paret. Denna målning skars senare itu i två delar och såldes var för sig.
Men i samband med delningen försvann en stor del av originalet. Det återskapades sedan av en okänd konstnär i enlighet med den ursprungliga skissen och kan ju därför inte betraktas som en äkta målning av Delacroix. De två originalporträtten finns på Louvren (Chopin) och museet Ordrupgaard utanför Köpenhamn (Georg Sand).
Georg Sand var en fransk romantisk romanförfattare, en av de första kvinniga franska författarna som lät tala om sig. Hon var sin egen - hon skötte sina egna affärer, rökte pipa och klädde sig i herrkläder. Hon hade blivit vän med Delacroix, även om han inte var så förtjust i hennes skrivna produkter, Hon hade ett förhållande med Chopin under en tioårsperiod och det var då hon introducerade honom och Delacroix för varandra och de två männen blev vänner för livet.
"Självporträtt med Georg Sand, ca 1845.
"Porträtt av författarinnan Georg Sand, 1838.
Skiss för målningen med Chopin och Georg Sand.
Hypotetisk rekonstruktion av okänd konstnär.
När Eugèn och hans mor hade återvänt till Paris, så började han på skolan Lycée Imperial (nu Lycée Louis-le-Grand), där bl a Molière och Voltaire hade utbildats, och senare även konstnärerna Edgar Degas och Pierre Bonnard. Här måste han även ha lärt känna Victor Hugo (Ringaren i Notre Dame), som var i samma ålder som han själv.
I skolan skulle han få många livslånga vänner. Från början var han måttligt intresserad av konst, men han följde ofta maed sin morbror Henri-François Riesener
till Louvren för att se vad de gamla mästarna hade åstadkommit.
När hans älskade mor dog 1914 kände han sig vilsen och ensam. Inge kvinna kunde ersätta henne. Han ville aldrig binda sig med någon kvinna, men när han var ung gick kjoltygen inte säkra. Han bodde hos sin syster Henriette de Verninac, som inte såg med blida ögon när den unge brodern uppvaktade hennes tjänsteflickor i tur och ordning.
Han hade nu också fått smak på att själv teckna och han läste en hel del om historiska händelser. Han var musikalisk och lärde sig också att spela fiol. Något som senare skule bli en källa till mycket glädje.
Henri-François Riesener, självporträtt - Eugène Delacroix morbror.
Lycée Imperial (nu Lycée Louis-le-Grand), där storheter som Molière och Voltaire hade skolats. I den här skolan fick Delacroix flera av sina livslånga vänner. Bland andra bröderna Louis och Felix Guellemardet, Achille Piron och Jean-Baptiste Pierret.
Eugèn Delacroix började i Lycée Imperial som nioåring och lämnade den som sjuttonåring 1815. Han var en duktig lärjunge, men utmärkte sig inte som exeptionellt begåvad. Förutom i teckning, ett ämne i vilket han fick motta flera hedersomnämnanden. Han fyllde sina skriv- och räkneböcker med mängder av skisser, något han senare skulle fortsätta med i sina många dagböcker under åren.
På Lycée Imperial läste han de klassiska Horace och Virgil, men också Coneille och Voltaire. Han fick även lära sig både grekiska och latin.
En sida ur Delacroix räknebik 1912.
Den första gravyren av Eugène Delacroix. Den är gjord i botten på en kopparpanna. Det är också ett av hans få krigiska krigiska motiv, vars storslagna scener var så populära hos andra konstnärer den här tiden. Hans intresse för politik var ljumt om man undantar hans sympti för julirevolutionen 1830 då han målade "Friheten på barrikaden"
En av hans skolkamrater, Philarète Chasles kommer efter många år ihåg den unge Eugène Delacroix:
En yngling med olivfärgad hy, blixtrande ögon, rörligt ansikte, redan urgröpta kinder och ett gäcksamt leende på läpparna. Han var liten och smärt, och det tjocka lockiga svarta håret förrådde att han härstammade från Sydfrankrike.
En annan av Delacroix ungdomsvänner minns hur han med professionell inlevelse och glöd tolkade Jean de La Fontaines fabeldikter. Hans store idol på scenen var annars den revolutionäre tragedi-skådespelaren François-Joseph Talma, som han målade ur minnet långt senare.
Själv biktade han sig föe en vän på senare år: Jag minns mycket väl att jag var ett riktigt odjur som litn. Det dröjer innan pliktkänslan kommer. Först sedan en människa har lidit och tuktats och vuxit till i ålder och visdom kan hon så småningom lägga band på sin naturiga onska.
"Talma som Nero i Racines tragedicus Britannigus", målad ur minnet av Eugène Delacroix, 1852-!853.
Eugène hade tidigare besökt Louvren med sin morbror och fascinerats av de gamla mästarna. han hade då också beundrat Napoleons erövningar från sina fälttåg, som tillsammans med de tidigare kungarnas konstskatter, var världens största och mest värdefulla konstsamling. Men det som fanns på Musée Napoleon hade fått återlämnats till sina ägare efter freden i Paris 1914. Förutom Verones Bröllopet i Kana och Mihelangelos Slavar, som var så stora och tungaatt ingen ville ta ansvar för deras hemtransport-
Han lär senare ha sagt att han blev målare efter att ha fastnat för detaljer i Paolo Veroneses målning Bröllopet i Kana och Rubens målning Maria av Medicis ankomst till Marseille. I de förstnämnda var det den orange kapuschongen som bars av tjänaren till vänster, och i den serare vattenstänket utmed najadernas länder som hade fascinerat honom.
"Bröllopet i Kana" (beskuren), 1563 av den venitianske målaren Paolo Veronese. Det var den orange kapuschongen på knästående tjänaren som intresserade Delacroix.
Ett tidigt porträtt av Eugène Delacroix som gjordes av hans morbror Henri-François Riesener.
"Nereid (efter Rubens)", en tidig målning av Eugène Delacroix. som beundrade denne konstnär.
"Kvinnostudie", ca 1816 av Eugène Delacroix.
"Marie de Medicis ankomst till Marseille", ca 1623 av barockmålaren Peter Paul Rubens. Det var vatten-stänket vid najaderna som intresserade Delacroix.
Från Bröllopet i Kana" av Paolo Veronese. Kopia av Delacroix.
Som de flesta målare på den tiden så kopierade Delacroix i början av sin karriär de gamla mästarna på Louvren. Här en teckning efter Rubens målning.
Delacroix gjorde också sin egen varant av i Rubens målning "Marie de Medicis ankomst till Marseille". Året okänt.
Jag kunde inte låta bli att ge er hela den fanstatiska bilden av Paolo Veroneses "Bröllopet i Kana", 1563. När man står framför målningen på Louvren känner man sig nästan som en av bröllopsgästera. Den är stor: 6,77 x 9,94 m.
Anledningen till att Delacroix fick avsluta sina studier på Lycée Impérial lär ha varit att familjens förmöghet hade börjat ta slut efter en del olyckliga händelser.
Som av en händelse kommer hans morbror Riesener just hem från en lyckad sejour i Ryssland Han hade tidigare insett Eugènes konstnärliga begåvning, så han introducerade honom för sin målarkollega och vän Pierre-Narcisse Guérin som antog honom som sin elev. Troligen gav Riesener ockå Eugène ett visst ekonomiskt stöd.
Pierre-Narcisse Guérin hade i sin tur varit elev hos den kände Jaques-Louis David, en av de ledande nyklassicistiska målarna. Guérin hade följt sin läromästare i spåren och var nu själv en framstående målare i samma skola.
När Eugène Delacroix blev hans elev höll han just på att fullborda sitt verk Aeneas berättar för Dido om Trojas fall. En målnings som skulle ställas ut på Salongen (Salon de Paris) 1817.
På samma Salong skulle Guérin ocks ställa ur ett porträtt av den unge generalen "Henri de la Rochejaquelein". Denna målning var kontroversell, då den royalistiske generalen var en av de som försvarade monarkin under revolutionen. Visserligen berömdes målningen, men en kritikerna kommenterade den med orden: Guérin har subtilt dolt bilde av inbördeskrig; vi ser ändarna på bajonetterna, men vi ser inte fransmän slåss mot fransmän.
"Henri de la Rochejaquelein" av Pierre-Narcisse Guérin, 1816. En målning som ställdes ut på Salongen 1817.
"Aeneas berättar för Dido om Trojas fall", 1816 av Pierre-Narcisse Guérin. En typisk nyklassisk målning.
Guérin var en bra lärare som gav sina elever frihet att utveckla sig själva, även om han kunde visa sitt missnöje för det han inte gillade. Hos honom fick eleverna lära sig det grundläggande i det nyklassiska måleriet: Att förbereda en canvas, färgsätta och färgblanda, torrlägga en olja med sickativ, lackera en färdig målning, vårda sina penslar och palett...
Eleverna arbetade ofta efter levande modell, men kopierade också gamla mästare. Man använde även gipsfigurer och tryckta alster. De träna sig i olika tekniker som penn-, bläck- och kolteckning, grafik, lavering, pastellmålning... De fick också lära ig att kombinera dem. Ett strålande exempel på en sådan kombinerad skapelse är Blomsterbukett av Delacroix. Här har har använt vattenfärg, gouache och pastell över en skiss med svart färgkrita på grått papper.
Det var i Guérins ateljé, som han gjorde sitt inträdesprov (en studie av en stående manlig modell), som godkändes för vidare skolning på École des Beaux-Arts 1816 (Konstakademien).
"Blomsterbkett" 1849 av Delacroix (Louvren).
I Guérins ateljé träffade Delacroix de båda engelsmännen R.P. Bonington och Raymond Soulier, som undervisade honom i det engelska språket och akvarellmålning som hittills var ganska främmande i Frankrike. De väckte också hans intresse för Shakespeare, Byron och Scott - väsentliga källor för romantiken
Soulier skulle bli en av Delacroix bästa vänner. De skull brevväxla långt efter tiden i Guérins ateljé. Men det engelska språket som Delacroix hade lärt sig av honom hade sina brister, vilket bla framgår då han konsulerade Soulier i sina trassliga kärleksaffärer.
De ventilerade också en del minnen från sin tid tillsanmmans i ateljén. Båda var de fattiga och var behov av extrainkomster. Tillsamman gjorde de bl a maskinritningar för patentansökningar. Soulier minns: Jag själv gjorde liniarritningen och Eugène fyllde i med tusch och olika färger. Det såg riktigt prydligt ut. Men om någon skulle ha försökt begagna sig av våra ritningar, hade maskinerna säkert aldrig fungerat, så många delar saknades.
Delacroix producerade teckningar som han sålde bl a till tidningar och tidskrifter. Han verkar haft en trogen kund i dagstidningen Le Mirioir och många av dessa teckningar bearbetades och såldes som grafiska blad.
En av de många teckningar som Delacroix sålde för sitt uppehälle. "Den komiska kyssen" efter Rowlandson.
"Styrelsen för censorer flyttar ut", litorafi 1822. En vagnslast censorer lämnar sitt högkvarter. Publicerades kort efter att censuren skenbart avskaffats i Franrike.
"Théâtre Italien", litografi 1921.
Delacroix hade säkert blivit en skicklig nyklassisk målare, fullt i klass med de då ledande Jacque-Louis David och hans arvtagare Ingres. Han började också sin bana i ett sådant spår. Men det skulle inte dröja så länge förrän han insåg att han ville göra skillnad. Han tyckte att den då härskande konstriktningen, med sina ofta religiösa eller krigiska motiv, var alltför stel, uppställd och omänsklig.
Han ville ha mer liv och rörelse i sina målningar. De var ofta fokuserade på enskilda människors och djurs uttryck och beteenden i olika, och ofta tillspetsade, situationer. För att uppnå det som han ville uttrycka, och ville ha sagt, måste han tumma på de perfektionistiska och började då också att närma sig de kommande moderna konstriktningarna.
Hans senare romantiska målningar skulle bli bryggan till i första hand post-impressionism, med bl a Cécanne, van Gogh och Seruat - samt den "ism-löse" Édouard Manet. Medan förgångaren till impressionism var den engelske landskapsmålaren William Turner, som bland andra inspirerade sin vän Claude Monet.
"Selim och Zuleika"(från Lord Byrons poem The Bride of Abydos), 1857 av Èugene Delacroix.
"The Burning of the Houses of Lords and Commons (Houses of Parlament)", 1834 av William Turner. En pre-impressionistisk målning, som börjar likna de av vännen och impressionistens fader Claude Monet..
Det fanns en del vänner från Delacroix barndom som han umgicks med fortfarande. Bland dem fanns de två bröderna Philippe och Felix Guillemardet.
Under de här svåra åren var Delacroix ofta gäst hos deras mor, som behandlade honom som sin egen son. Vid sina besök så stannade han till och beundrade Goyas porträtt av deras far Ferdinand som ambassadör i Spanien. Han dog redan 1809 av sviktande hälsa.
Delacroix umgicks ockå med Pierret, en skolkamrat från tiden på Lycée Imperial. Han minns när Pierret var tveksam till ett giftemål med en ung kvinna som hade fött hans son. Men efter ett gott råd från Delacroix, så gifte sig det unga paret och blev ett mycket lyckligt äktenskap. Därför var han alltid varmt välkommen i deras hem.
Angående vänner, kamratskap och förtrolighet ska Delacroix vid något tillfälle ha biktat sig:
Det är verkligen synd att man aldrig kan lära känna en annan människa helt och hållet... Jag tvingas vara annorlunda mot var och en av mina vänner. Och när jag tänker på det, tycks det mig som om denna själens obotliga ensamhet vore livets största plåga. En hustru av ens egen kaliber vore det bästa av allt jag skulle helst vilja att hon vore mig överlägsen på alla punkter än jag henne.
"Nyårsafton 1817". Delacroix och hans tidiga vänner turades om att bjuda till fest för att vaka in det nya året. Delacroix på stolen till vänster, sedan den ståendeo Claude Pierret, gitarrspelaren Felix Guillemardet och den glasögonprydde J-B Pierret.
"Ferdinand Guillemardet", som målades av Goya då han var Frankrikes ambassadör i Spanien 1798-1799.
"Eugène Delacroix - Ung man med öppen krage" av Théodore Géricault, 1817-1819.
På École des Beaux lärde Delacroix känna den sju år äldre Thédor Géricault, Han hade ocksåvarit elev hos Guérin och redan gjort sig ett namn och blivit känd. Han hade varit i Italien ett par år, i Rom och Florens, så Delacroix lärde känna honom senare när han arbetade med sitt blivande mästerverk Medusas flotte i Paris.
Denna målning handlar om ett skeppsbrott 1816 och skildrar de skeppsbrutna som var ihopträngda på en flotte. En del var döda, andra var döende och de som fortfarande var i livet sökte förtvivlade efter räddningen i horisonten.
Det var en dramatisk och känslomässig målning, i klassisk manér, uppbyggd och komponerad enligt renässansmålanas mönster.
"Théodore Géricault, 1816 av Alexandre Colin.
"Medusa flotte", 1819 av Théodore Géricault. Delacroix fick en av rollerna på flotten. Han är mannen i mitten längst ner som man bara ser nacke och ryggtavla av.
Théodore Géricault. skulle få et avgörande inflyatnde på Delacroix med sitt måleri. Han kommer ihåg hur han exalterad och inspirerad han hade blivit av Géricault och hans Medusas flotte:
Fastän han mottog mig mycket vänligt gjorde ådersskillnaden och min beundran för honom att jag kände mig som en respektfull elev. Han lät mig komma och se medan han arbetade med sin Medusa. Det intryck den gjorde på mig var så starkt att när jag kom ut därifrån sprang jag som en galning hem till Rue de la Planche, där jag bodde på den tiden...
Medusas flotte ställdes ut på Salongen 1919. Trots att den bar tydliga spår av Michelangelo och Caravaggio, så var den så dramisk och kraftfull att den blev början till slutet av nyklassicism. En målning som skulle bana väg för en ny era, en ny skola och en ny generations målare: Romantiken.
Eugène Delacroix, 1916 av Théodore Géricault.
1819 fick Delacroix sitt första större uppdrag. Det var en målning som kom att heta Skördarnas jungfru, so hde beställts av kyrkan i Orcemont i närheten av Rambouillet. Han gjorde också lite utsmyckningar av privata herrgårdars matsalar.
Théodore Géricault visste att Delacroix hade det knapert och var i behov av pengar, så när han fick ett nytt projekt, som han inte kände för, så anlitade han i stället sin unge vän. Men officiellt var det han själv som skulle stå som målaren.
Målningen La Vierge du Sacré-Coeur var avsedd för katedralen i Nantes. Delacroix gjorde en målning så nära Géricaults stil han kunde. Men kyrkans män i Nantes godkände den inte, så den skickades stället till katedralen i Ajaccio, nu under namnet Religionens triumf.
"Skördarnas jungfru", 1819
"La Vierge du Sacré-Coeur" eller "Religionens triumf", 1821.
"Huvudet på en drunknad man" (studie), 1818 av Théodore Géricault.
"Huvudet på en halshuggen man" (studie), 1818 av Théodore Géricault.
"Huvudet på en skeppsbruten man" (studie), 1818 av Théodore Géricault.
Théodore Géricault var Eugène Delacroix största inspiratinskälla och början till en ny era för den franska konsten. Han drog sig inte för att i sina dramatiska målningar skildra det morbida som halshuggna huvuden, sinnessjukdom, förruttnelse och andra hemskheter.
Tyvärr fick han inte uppleva så mycket av det han hade ställt till med. Den nya konstriktningen romantiken, som skulle avlösa den då rådande nyklassicism. Han dog 1834 bara 34 år gammal av sviterna av en ridolycka och kronisk tuberkulos. Medusas flotte blev hans stora mästerverk, som finns att beskåda på Louvren i Paris.
"Théodore Géricault på sin dödsbädd, 1824 av vännen Charles mile Champmartin.