Skandalsuuccé. | capstantia.se

Eugène Delacroix

Bildografi

1798 - 1823

En oanad mästare gör entré med en skandalsuccé.

Ferdinand Victor Eugène Delacroix föddes den 27 april 1798 i Charenton-Saint-Maurice utanför Paris. Han var det fjärde barnet i familjen, som förutom föräldrarna Charles-François och

Victoire Œben, bestod av två mycket äldre bröder och en syster. Den yngste brodern Henry var hela fjorton år äldre än Eugène.

Föräldrarna umgicks i Paris förnäma kretsar och redan under graviditeten började det viskas i de fina salongerna om faderskapet, eftersom Charles ansågs oförmögen på grund av sin höga ålder och att han länge hade besvärats av en elakartad terskikeltumör som hade opererats bort.

När sedan Eugène växte upp fick skvallet ytterligare bränsle, då den senkomna sonen varken liknade fadern eller sina grovhuggna bröder. Eugène hade finskurna ansiktsdrag, höga kindben och var aning uppnäst, som ett embryo till en blivande aristokrat.

Huset i Charenton-Saint-Maurice utanför Paris där Èugene Delacroix växte upp och minns sina första år.

Eugène Delacroix föddes i slutet av den Franska revolutionen (1789-1799). Napoleon Bonaparte blev den nye ledaren, som kröntes till Kejsare 1804 (Bilden: "Napoleon korsar alperna", av Jaques-Louis David, 1802).

Charles Delacroix (Louvren).

Skvallet började nu att rikta sina misstankar åt Charles Maurice de Talleyrand som den riktige fadern. Han hade efterträtt Charles-François Delacroix som utrikesminister och hade då installerat sig i Hôtel de Galliffet, där hans företrädare Charles-François familj fortfarande bodde kvar.

Eugènes moder Victoire Œben var sjutton år yngre än sin make och kom från den berömda möbelsnickarfamiljen Œben, som hade tjänstgjord hos Frankrikes kungar. Hon var en vacker och älskvärd kvinna som vurmade för sina barn och då inte minst den yngste Eugène. För honom blev det ett dråpslag då hon dog 1814.

Man har svårt att tro att denna kvinna skulle kunna bedra sin make, även om han var både sjuklig och mycket äldre.

Anm. Det fanns samtida läkare som klargjorde att Charles tumör inte skulle vara något hinder för honom att avla ett barn.

Victorie Delacroix (Louvren).

Charles Maurice de Talleyrand Périgord (1754-1838).

Hôtel de Galliffet, som finns i Paris sjunde arrondissementet på den vänstra sidan av Seine.

Något som också förstärkte tvivlarnas aningar var att när Eugène föddes så var Charles-François Delacroix Frankrikes sändebud i Bavatiska republiken (Nederländerna). Elaka tungor ville göra gällande att det var Talleyrand som hade sett till att att han skickades dit för att han själv skulle få vara ifred när han uppvaktade hans hustru.

År 1800 utnämndes Charles Delacroix till prefekt i Marseille och sedan Bordeaux, där han dog på senhösten 1805 när Eugène var bara sex år.

Efter faderns död flyttade han och hans mor tillbaka till Paris, där de bosatte sig hos dottern på Rue de l'Universite. Båda hans äldre bröder, Charles och Henri, hade valt den militära banan och systern Henriette var gift med Raymond de Verninac, som var mitt i en kärriär som politiker.

"Porträtt av Madame de Verninac" - Eugène Delacroix älde syster Henriette, av Jaques-Louis David 1799.

I en av mina källor så uttalar sig Alexandre Dumas om hur Eugène Delacroix i sin barndom råkade ut för ett antal tragiska händelser. Dumas var ju en kreativ historieberättare med bl a De tre musketörerna och Greven av Monte Christo på sitt samvete, så man får väl ta hans påståenden med en nypa salt.

Enligt Dumas var Eugène nära att strypas i sin fars uniformssnodd, bli ihjälbränd i sin vagga vars sänghimmel hade fattat eld, drunkna då en betjänt tappade honom i vattnet vid landstigning från en båt nere i hamnen, förgiftas av ärg från en mugg som han druckit ur och kvävas av en klase druvor som hans mor hade gett honom.

Tveksamt om Alexandre Dumas, som var nästan jämnårig med Eugène Delacroix, skulle komma ihåg hans barndom, såvida han inte har fått den berättats för sig. Men visst skulle Dumas och Delacroix vägar korsas under åren De skulle bli vänner och hade senare en ganska omfattande brevväxling.

Porträtt av Alexandre Dumas som ung av Eugène Delacroix, ca 1825-1830.

Delacroix intresse för musik väcktes tidigt och han hade själv musikaliska anlag. Något som hans syster Henriettes musiklärare hade förstått, då han ibland närvarade och deltog på hennes lektioner. Han hade blivit så imponerad av den unge Delacroix att han hade föreslagit hans mor att hennes son skulle vidareutbilda sig till musiker. Läraren var en erfaren gammal organist från katedralen i Bordeaux, och hade varit en nära vän till Mozart, så han hade goda meriter för sitt förslag.

Så blev det nu inte av olika anledningar. Men Delacroix stora intresse för musik gjorde att han skulle följa och delta med stor entusiasm i det parisiska musiklivet och lära känna många av dåtidens kända kompositörer, instrumentalister och sångare.

Delacrix hörde den italienske violinisten och kompositören Nicolo Paganini på Parisoperan den 9 mars 1831 och målade sedan porträttet av virtuosen. Delacroix målade Paganini så som de flesta kunde bekräfta. Han var lång och smal, kadaverblek, tandlös och långt hår. Men framförandet var exellent och hans närvaro elektrifierande. Man noterar att han spelar med sin högra fot åt sidan medan hans plagg flaxar runt hans magra arm. Den svartklädda figuren skiljs knappt från den mörka bakgrunden. Ljuset faller bara på hans anikte med slutna ögon, de viktiga händerna och en bit av skjortan i vitt, medan stråken lyser mot fiolen som knappt kan anas.

Nicolo Paganini på Parisoperan den 9 mars 1831.

Delacroix skulle i vuxen ålder ofta besöka Théâtre-Italien och förnöja sig med operaföreställningar.

"Portätt av kompositören Frédéric Chopin, 1838.

Delacroix gjorde en skiss av sina vänner Frédéric Chopin och hans älskarinna författarinnan Georg Sand. Från den skissen gjorde han sedan ett målat dubbelporträtt av paret. Denna målning skars senare itu i två delar och såldes var för sig.

Men i samband med delningen försvann en stor del av originalet. Det återskapades sedan av en okänd konstnär i enlighet med den ursprungliga skissen och kan ju därför inte betraktas som en äkta målning av Delacroix. De två originalporträtten finns på Louvren (Chopin) och museet Ordrupgaard utanför Köpenhamn (Georg Sand).

Georg Sand var en fransk romantisk romanförfattare, en av de första kvinniga franska författarna som lät tala om sig. Hon var sin egen - hon skötte sina egna affärer, rökte pipa och klädde sig i herrkläder. Hon hade blivit vän med Delacroix, även om han inte var så förtjust i hennes skrivna produkter, Hon hade ett förhållande med Chopin under en tioårsperiod och det var då hon introducerade honom och Delacroix för varandra och de två männen blev vänner för livet.

"Självporträtt med Georg Sand," ca 1845.

"Porträtt av författarinnan Georg Sand, 1838.

Skiss för målningen med Chopin och Georg Sand.

Hypotetisk rekonstruktion av okänd konstnär.

När Eugène och hans mor hade återvänt till Paris, så började han hösten 1806 på skolan Lycée Imperial (nu Lycée Louis-le-Grand), där bl a Molière och Voltaire hade utbildats, och senare även konstnärerna Edgar Degas och Pierre Bonnard. Här måste han även ha lärt känna Victor Hugo (Ringaren i Notre Dame), som var i samma ålder som han själv.

I skolan skulle han få många livslånga vänner. Från början var han måttligt intresserad av konst, men han följde ofta med sin morbror Henri-François Riesener

till Louvren för att se vad de gamla mästarna hade åstadkommit.

När hans älskade mor dog 1814 kände han sig vilsen och ensam. Ingen kvinna kunde ersätta henne. Han ville aldrig binda sig med någon kvinna, men när han var ung gick kjoltygen inte säkra. Han bodde hos sin syster Henriette de Verninac, som inte såg med blida ögon när den unge brodern uppvaktade hennes tjänsteflickor i tur och ordning.

Henri-François Riesener, självporträtt - Eugène Delacroix morbror.

Krigsåret 1815 - En historisk förödmjukelse av det stolta franska folket. Napoleons Waterloo!

Slaget vid Waterloo av William Sadler.

Napoleon Bonaparte I hade rymt från sin exil på Elba och med hjälp av sina många anhängare blev han än en gång den som styrde Frankrike som kejsare (20 mars 1815). Men efter den nesliga förlusten mot den europeiska alliansen i slaget vid Waterloo (18 juni) fick han abdikera ännu en gång (22 juni) - efter knappt 100 dagar - och förvisades nu till den isolerade ön Santa Helena i Atlanten. Kung Ludvig XVIII, som hade flytt landet, kom tillbaka och intog sin plats på tronen igen (8 juli).

Napoleons förlust resulterade i att Paris ockuperades av de allierades trupper, som hade till uppgift att stävja allt "bonapartistisk" under en längre tid. Frankrike fick stå för alla kostnader för deras uppehälle. Man blev också av med en hel del tidigare landvinningar och tvingades lämna tillbaka Napoleons erövrade konstskatter till de rätta ägarna. Något som fransmännen försökte förhindra, då man ansåg att dessa hade erövrats legitimt och var stolta över. Dessutom ålades man att betala enorma summor i skadestånd till de allierade.

Delacroix hade nu också fått smak på att själv teckna och han läste en hel del om historiska händelser. Han var musikalisk och lärde sig också tidigt att spela både fiol och gitarr.

Delacroix intresse för klassisk musik skulle senare inta en given och väsentlig plats i hans estetiska reflektioner och hans uppfattning om måleri:

Harmonik i musiken utgörs inte bara av ackord, utan också hur dessa är logiskt länkade med varandra. Det som åhörarna upplever. Måleriet fungerar på samma sätt!

Han skulle få en del favoritkompositörer av klassisk musik. Till dem hörde bland andra Cimarosa, Rossini och Chopin.

"Porträtt av en ung Eugène Delacroix", av okänd målare.

Musik anjöts ofta på privata salonger i de förnämnsta kretsarna, där också Delacroix skulle komma att röra sig. Här spelar Frédéric Chopin sina egenkomponerade musikstycken på hertig Antoni Radziwitts salong, 1829 (Henryk Siemiradzki).

En rad av unga kvinnor skulle passera revy för den unge Delacroix men ingen av dem skulle passa för den kräsne unge Eugène, som redan tidigt hade bestämt sig för att leva sitt liv som en fri man. Han skriver sedan själv i sina ateckningar:

Jag har respekt för kvinnor och vad jag än tycker om deras sedlighet, kan jag inte längre låta bli att rodna då jag sårar den ärbarhet som de åtminstone ger sken av.

Att Delacroix skulle ha många kärleksaffärer och älskarinnor - inte minst bland sina modeller - under de kommande åren förstår man. Han såg ju väldigt bra ur och kunde föra sig med aristokratisk elegans.

"Engelskan Elisbeth Salter, tjänsteflicka hos Delacroix syster, var en dem som föll för den franska charmören.

Lycée Imperial (nu Lycée Louis-le-Grand), där storheter som Molière och Voltaire hade skolats. I den här skolan fick Delacroix flera av sina livslånga vänner. Bland andra bröderna Louis och Felix Guellemardet, Achille Piron och Jean-Baptiste Pierret.

Eugèn Delacroix började i Lycée Imperial som nioåring och lämnade den som sjuttonåring 1815. Han var en duktig lärjunge, men utmärkte sig inte som exeptionellt begåvad. Förutom i teckning, ett ämne i vilket han fick emotta flera hedersomnämnanden. Han fyllde sina skriv- och räkneböcker med mängder av skisser, något han senare skulle fortsätta med i sina många dagböcker under de kommande åren.

På Lycée Imperial läste han de klassiska Horace och Virgil, men också Coneille och Voltaire. Han fick även lära sig både grekiska och latin.

En sida ur Delacroix räknebok 1912.

Ur Delacroix anteckningsbok i ämnet Latin, ca 1911.

Ur Delacroix anteckningsbok i ämnet Latin, ca 1911.

Ur Delacroix anteckningsbok i ämnet Latin, ca 1911.

Ur Delacroix anteckningsbok i skolan, 1915.

Ur Delacroix anteckningsbok i skolan, 1915.

Himlen över havet innan stormen", 1813.

Den första gravyren av Eugène Delacroix, 1814. Den är gjord i botten på en kopparpanna. Det är också ett av hans få krigiska Napoleon-motiv, vars storslagna scener var så populära hos andra konstnärer den här tiden. Hans intresse för politik var ljumt om man undantar hans sympati för julirevolutionen 1830 då han målade "Friheten på barrikaderna",

En av hans skolkamrater, Philarète Chasles kommer efter många år ihåg den unge Eugène Delacroix:

En yngling med olivfärgad hy, blixtrande ögon, rörligt ansikte, redan urgröpta kinder och ett gäcksamt leende på läpparna. Han var liten och smärt, och det tjocka lockiga svarta håret förrådde att han härstammade från Sydfrankrike.

En annan av Delacroix ungdomsvänner minns hur han med professionell inlevelse och glöd tolkade Jean de La Fontaines fabeldikter. Hans store idol på scenen var annars den revolutionäre tragedi-skådespelaren François-Joseph Talma, som han målade ur minnet långt senare.

Själv biktade han sig föe en vän på senare år:

Jag minns mycket väl att jag var ett riktigt odjur som litn. Det dröjer innan pliktkänslan kommer. Först sedan en människa har lidit och tuktats och vuxit till i ålder och visdom kan hon så småningom lägga band på sin naturiga ondska.

"Talma som Nero i Racines Tragedicus Britannigus", målad ur minnet av Eugène Delacroix, 1852-!853.

Eugène hade tidigare besökt Louvren med sin morbror och fascinerats av de gamla mästarna. Han hade då också beundrat Napoleons erövningar från sina fälttåg, som tillsammans med de tidigare kungarnas konstskatter var världens största och mest värdefulla konstsamling.

Men det som fanns på Musée Napoleon hade fått återlämnats till sina ägare efter freden i Paris 1814. Förutom Verones Bröllopet i Kana och Mihelangelos Slavar, som var så stora och tunga att ingen ville ta ansvar för deras hemtransport.

Delacroix lär senare ha sagt att han blev målare efter att ha fastnat för detaljer i Paolo Veroneses målning Bröllopet i Kana och Rubens målning Maria av Medicis ankomst till Marseille. I den förstnämnda var det den orange kapuschongen som bars av tjänaren till vänster, och i den serare vattenstänket utmed najadernas länder som hade fascinerat honom.

"Bröllopet i Kana" (beskuren), 1563 av den venitianske målaren Paolo Veronese. Det var den orange kapuschongen på knästående tjänaren som intresserade Delacroix.

"Aeneas och Anchises", 1815 (efter skulptur av Giovanni Lorenzo Bernini, 1625).

"Nereid (efter Rubens)", en tidig målning av Eugène Delacroix. som beundrade denne konstnär.

"Kvinnostudie", ca 1816 av Eugène Delacroix.

"Marie de Medicis ankomst till Marseille", ca 1623 av barockmålaren Peter Paul Rubens. Det var vatten-stänket vid najaderna som intresserade Delacroix.

Från "Bröllopet i Kana" av Paolo Veronese. Kopia av Delacroix.

Som de flesta målare på den tiden så kopierade Delacroix i början av sin karriär de gamla mästarna på Louvren. Här en teckning efter Rubens målning.

Delacroix gjorde också sin egen variant av i Rubens målning "Marie de Medicis ankomst till Marseille". Året okänt.

"En grupp musikanter" från "Bröllopet i Kana" av Paolo Veronese. Kopia av Delacroix.

"Två huvuden från "Bröllopet i Kana" av Paolo Veronese. Kopia av Delacroix.

Jag kunde inte låta bli att ge er hela den fanstatiska bilden av Paolo Veroneses "Bröllopet i Kana", 1563. När man står framför målningen på Louvren känner man sig nästan som en av bröllopsgästera. Den är stor: 6,77 x 9,94 m.

"De tre litterära dvärgarna", 1815.

"Den liberale Pegasos håller tömmarna anåend censuren", 1815.

Som ung var Delacroix tveksam om han skulle välja en karriär som författare/poet eller konstnär. Redan i 16-17-årsåldern gjorde han sin debut som författare med sin fiktiva berättelse om de unge Alfred, som utspelar sig i England på medeltiden då Vilhelm Erövraren härskade. Som vi vet så valde han framgångsrikt den konstnärliga banan, men det skrivna ordet skulle alltid vara honom kärt och användas i alla hans dagböcker, brev och när kan kritiserade konst i pressen.

Sin talang med både penna och papper utnyttjade han för att behålla sina tankar och kunna analysera dem i en inre dialog. Långt senare (1850) skriver han i sin dagbok:

Lite envishet behövs, men när hjulet väl har börjat snurra så är det lika lått att skriva som att måla, och kanske märkligt: Jag har mindre behov av att återkomma till det jag redan har gjort.

Förutom berättelsen och Alfred skrev Delacroix i sin ungdom ytterligare ett verk med namnet Les Dangers de la Cour (Rättens faror). Dessutom teatersstycket Victoria. Gemensamt för dessa tre verk är att de har unga föräldralösa huvudpersoner, precis som han själv var. Dessa hjältar möter många fallgropar, orättvisor, avundsjuka... Man inser att den unge författaren Delacroix vädrar sina egna upplevelser, känslor och funderingar.

En gravyr som Delacroix gjorde 1815.

Manuskript till "Alfred".

Manuskript till "Les Dangers de la Cour" (Rättens faror).

Bok med alla tre verken.

Anledningen till att Delacroix fick avsluta sina studier på Lycée Impérial lär ha varit att familjens förmögenhet hade börjat ta slut efter en del olyckliga omständgheter.

Som av en händelse kommer hans morbror Riesener just hem från en lyckad sejour i Ryssland Han hade tidigare insett Eugènes konstnärliga begåvning, så han introducerade honom för sin målarkollega och vän Pierre-Narcisse Guérin som antog honom som sin elev. Troligen gav Riesener ockå Eugène ett visst ekonomiskt stöd.

Pierre-Narcisse Guérin hade i sin tur varit elev hos den kände Jaques-Louis David, en av de ledande nyklassicistiska målarna. Guérin hade följt sin läromästare i spåren och var nu själv en framstående målare i samma skola.

När Eugène Delacroix blev hans elev höll han just på att fullborda sitt verk Aeneas berättar för Dido om Trojas fall. En målning som skulle ställas ut på Salongen (Salon de Paris) 1817.

"De vise männens dyrkan", ca 1816 (efter Rubens).

"Aeneas berättar för Dido om Trojas fall", 1816 av Pierre-Narcisse Guérin. En typisk nyklassicistisk målning.

Guérin var en bra lärare som gav sina elever frihet att utveckla sig själva, även om han ibland kunde visa sitt missnöje för det han inte gillade. Hos honom fick eleverna lära sig det grundläggande i det nyklassiska måleriet: Att förbereda en canvas, färgsätta och färgblanda, torrlägga en olja med sickativ, lackera en färdig målning, vårda sina penslar och palett...

Eleverna arbetade ofta efter levande modell, men kopierade också gamla mästare. Man använde även gipsfigurer och tryckta alster. De fick praktisera olika tekniker som penn-, bläck- och kolteckning, grafik, lavering, pastellmålning... De fick också lära sig att kombinera dem. Ett strålande exempel på en sådan kombinerad skapelse är Blomsterbukett av Delacroix. Här har har använt vattenfärg, gouache och pastell över en skiss med svart färgkrita på grått papper.

Det var i Guérins ateljé, som Delacroix gjorde sitt inträdesprov (en studie av en stående manlig modell), som godkändes för vidare skolning på École des Beaux-Arts 1816 (Konstakademien).

"Blomsterbkett" 1849 av Delacroix (Louvren).

"Kvinna som tvättar kläder vid en flod i närheten av en stuga", 1817 (1843).

"Landskap", 1817 (1843).

"Landskap", 1817 (1843).

"Nattandskap med ruiner som speglas i vattnet", 1817 (1843).

"Landskap", 1817 (1843).

"Stuga med halmtak", 1817 (1843).

"Porträtt av Delacroix och Alphonse Vée", ca 1818 av Charles-Emile Chapmartin. Alla elever i Gudéins ateljé. .

Pierrre-Narcisse, Baron Guédin var en omtyckt lärare. Han tillhörde själv den nyklassicistiska skolan och hade vunnit Prix de Rome. Blev sedan direktör föe Acadèmie de France i Rom 1822-1828.

Prix de Rome.

Prix de Rome är en uppsättning stipendier för unga begåvade franska konststuderande inom olika konstarter. De delades ut av den franska regeringen mellan åren 1663 och 1968. De vinnande eleverna inom varje kategori fick studera vid Académie de France i Rom under tre år på statens bekostnad.

Ur Delacroix skissbok, 1817-1821.

"Akademisk manlig modell, 1816.

"Sittande kvinnlig modell, 1816-1820.

"Manlig modell med stav", 1816-1820.

"Landskap, ca 1820.

"Kvinnlig drapering, 1820.

"Le grand Opera 1821.

Satir:"Representaneter för de Paris tio teatrar på scenen möter sin publik".

Satir:"Balans politiken", 1815.

"Mamlukers ledare till häst kallar på assistans", 1817.

"Ett resande teatersällskap", 1818.

I Guérins ateljé träffade Delacroix engelsmannen Raymond Soulier, som undervisade honom i det engelska språket och akvarellmålning, som hittills var ganska främmande i Frankrike. Soulier väckte också hans intresse för Shakespeare, Lord Byron och Walter Scott - väsentliga källor för den romantiska skolan i skrift.

Soulier skulle bli en av Delacroix bästa vänner. De skulle brevväxla långt efter tiden i Guérins ateljé. Men det engelska språket som Delacroix hade lärt sig av honom hade sina brister, vilket bl a framgår då han i brev konsulterade Soulier i sina trassliga kärleksaffärer.

De ventilerade senare en del minnen från sin tid tillsanmmans i ateljén. Båda var de fattiga och var behov av extrainkomster. Tillsammans gjorde de bl a maskinritningar för patentansökningar. Soulier minns: Jag själv gjorde liniarritningen och Eugène fyllde i med tusch och olika färger. Det såg riktigt prydligt ut. Men om någon skulle ha försökt begagna sig av våra ritningar, hade maskinerna säkert aldrig fungerat, då många delar saknades.

Delacroix producerade också teckningar som han sålde till tidningar och tidskrifter. Han verkar haft en trogen kund i dagstidningen Le Miroir, och många av dessa teckningar bearbetades och såldes sedan som grafiska blad.

En av de många teckningar som Delacroix sålde för sitt uppehälle. "Den komiska kyssen" efter Rowlandson.

"Ev litterturstpendiat som mediterar", 1821. Ett hån av den gamla typens akdemiker som sitter isolerad från omvärlden i sitt arbetsrum med fördragna gardiner omgiven med symboler för ett reaktionärt tänkande

"Théâtre Italien", litografi 1921.

Delacroix hade säkert blivit en skicklig nyklassisk målare, fullt i klass med de då ledande Jacque-Louis David och hans arvtagare Jean-Auguste-Dominique Ingres. Han började också sin bana i ett sådant spår. Men det skulle inte dröja så länge förrän han insåg att han ville göra skillnad. Han tyckte att den då härskande konstriktningen, med sina religiösa eller krigiska motiv, var alltför stel, uppställd och omänsklig.

Han ville ha mer liv och rörelse i sina målningar. Dessa var ofta fokuserade på människors och djurs uttryck och beteenden i olika, och ofta tillspetsade, situationer. För att uppnå det som han ville uttrycka, och ville ha sagt, måste han tumma på de perfektionistiska och började då också att närma sig de kommande moderna konstriktningarna.

Hans senare romantiska målningar skulle bli bryggan till i första hand post-impressionism, med bl a Cécanne, van Gogh, Gauguin och Édouard Manet. Medan föregångaren till den rena impressionism var den engelske landskapsmålaren William Turner, som bland andra inspirerade sin vän Claude Monet. Men även här hade Delacroix ett visst inflytande. Här följer några exempel på målningar som kan tolkas som impressionistisk och som blev symbolen för denn skola.

"Selim och Zuleika" (från Lord Byrons poem The Bride of Abydos), 1857 av Èugene Delacroix.

"Hamnen i Dieppe", ca 1826 av William Turner.

"Impression, Soluppgång", 1872 av Claude Monet.

Det fanns en del vänner från Delacroix barndom som skulle bli livslånga. Bland dem fanns de två bröderna Philippe och Felix Guillemardet.

Under de här svåra åren var Delacroix ofta gäst hos deras mor, som behandlade honom som sin egen son. Vid sina besök så stannade han till och beundrade Goyas porträtt av deras far Ferdinand som ambassadör i Spanien. Han dog redan 1809 av sviktande hälsa.

Delacroix umgicks ockå med J-B Pierret, en skolkamrat från tiden på Lycée Imperial. Han minns när Pierret var tveksam till ett giftemål med en ung kvinna som hade fött hans son. Men efter ett gott råd från Delacroix, så gifte sig det unga paret och blev ett mycket lyckligt äktenskap. Därför var Delacroix alltid varmt välkommen i deras hem.

Angående vänner, kamratskap och förtrolighet ska Delacroix vid något tillfälle ha biktat sig:

Det är verkligen synd att man aldrig kan lära känna en annan människa helt och hållet... Jag tvingas vara annorlunda mot var och en av mina vänner. Och när jag tänker på det, tycks det mig som om denna själens obotliga ensamhet vore livets största plåga. En hustru av ens egen kaliber vore det bästa av allt, jag skulle helst vilja att hon vore mig överlägsen på alla punkter än jag henne.

"Nyårsafton 1817". Delacroix och hans vänner turades om att bjuda till fest för att vaka in det nya året. Delacroix på stolen till vänster, sedan den stående Claude Pierret, gitarrspelaren Felix Guillemardet och den glasögonprydde J-B Pierret.

"Havet från Dieppes höjder", 1832 av Eugène Delacroix.

När man ser de här bilderna förstår man vilket inflytande Turner och Delacroix hade på kommande generationes målare, och då inte minst impressionisterna med Claude Monet som kanske den mest kände av dem - tätt följd av kända namn som Degas, Sisley, Manet, Renoir, Bazille och Pissaro.

Den första impressionist-utställningen gick av stapeln i den kände fotografen Nadars ateljé 1874. Det var i samband med den som uttrycket Impressoinism myntades av en recensent efter Monets måning med namnet Impression, Soluppgång. där Impression står för Intryck.

"Ferdinand Guillemardet", som målades av Goya då han var Frankrikes ambassadör i Spanien 1798-1799.

"Eugène Delacroix - Ung man med öppen krage" av Théodore Géricault, 1817-1819.

"Landskap", 1818.

"Landskap med ett torn på höjderna", ca 1820.

"Slättlandskap", ca 1820.

"Havslandskap", ca 1820.

"En svit med karikatyrer", u.å..

"Gitarrist i italiensk renässansdräkt, u.å.

"Kranium och iris", ca 1820.

"Porträtt av L-P Louvel", 1821.

"Weislingen hålls fången av Goets", 1821.

"Bedjande munk", 1821.

"En grupp studenter som följer en lektion", ca 1820.

"Polemisk duell mellan Lady Quotidien och Sir Journal de Paris", 1821. Två tidningar - den första rojalistisk och de andra liberal.

"Manshuvud", 1818-1822.

"Afrikansk ryttare", 1822.

"Akta ryggen!!", 1823.

"Aktstudie", 1822 (efter Michelangelo).

Delacroix försörjde sig tidigt med att producera karikaryrer och skämtsamma bilder för olika tidningar och tidskrifter. Något senare skulle han delta aktivt i de politiska och juridiska striderna för yttrandefrihetens räkning. Han gjorde då ett antal gravyrer och karikatyrer för den liberala pressen, där han hånade regeringens censorer och de grupper - politiska och sociala - som var för en hård censur. Även om han senare inte skulle vara politiskt aktiv, så skulle han i sina motiv och målningar visa sin liberala hållning.

Den kommande bilden med texten: Kräftorna vid Longchamps kräver en förklaring, den kommer här:

Konservativa rojalistiska politiker kallades ofta "kräftor" för att de gick baklänges. En samling censorer och folk i den konversativa pressn går åt fel håll, medan alla yngre, liberala och fashionabla människor rör sig uppe till vänster längs Longchamps strandpromenad mot den ännu icke fullbordade Triumfbågen, som var ett monument för att fira minnet av de som hade dött som revolutionärer i Napolionkrigen och som därför hade kämpat för det liberala med nya reformidéer. En konisk figur, Marie-Joseph Pain, som var huvudcensor för att reglera teaterföreställningar, sitter på en stol med en flagga med censorns sax. Den stora kräftan bär på figurer som är felvända, det är presscensorer, akademiker och representanter från den konservativa pressen. En av dessa ropar i pratbubbla "Bakåt, marsch!". Bakom ett träd står två män, varav den ene, som troligen är Delacroix, blåser i en visselpipa för att folk skulle uppmärksamma vad som är i görningen och vilka som rider på kräftorna.

"Delacroix som ung", etsning av Paul.Colin efter teckning av A. Colin.

"Bort med censuren!", 1822 ( Le Miroir den 11 februari). Bilden talar för sig själv: Ingen censur!

"Kräftorna vid Longchamps, 1822 (Le Miroir den 4 april). Den här bilden kräver sin förklaring, den finna i föregående text.

"Porträtt av de Fougerat, 1818

"Porträtt av Bathtahazar Castiglione" (efter Rafael), 1818-1820.

"Porträtt av Josephine de Forget", 1822.

"En bröllopsprocession på 1600-talet, en krigare till häst och beslagtagna vapen", u.å

"Scen med ärkehertiginnan Isabella", u.å. (efter Rubens).

"Studier av klädesplagg på Philippe II:s tid", u.å.

"Studier av personer och klädesplagg under renässansen", u.å.

"Landskap med en page som leder en häst", u.å.

"Studier djurkranier", ca 1820.

"Studier av manshuvuden", ca 1820..

"Studier av tre män i rustning", u.å.

"Karikatyr av aktrisen Mlle George", 1820 (tveksam Delacroix).

"Sovande Diana", u.å. (efter Rubens eller någon samtida barockmålare).

"Adelsman med sitt barn", u.å. (efter Anttoon van Dyck)

"Kristus kropp förs bort av änglar", u.å. (troligen inspirerad av Francisco de Goya eller någon barockmålare som t ex Francesco Trivisani).

"Begravningen av Kristus",av de Goya

1770-1772.

"Kristus kropp förs bort av änglar",av Francesco Trivisani, ca 1700..

"Kvinna som ligger i sängen och läser", 1820.

"Karikatyr av Mademoiselle George", 1820.

"Konsultationen", 1821. Medan patienten håller på att dö, så diskuterar läkarna.

"Religionsfigur", 1820-1821.

På École des Beaux lärde Delacroix känna den sju år äldre Thédor Géricault, Han hade också varit elev hos Guérin och redan gjort sig ett namn och blivit känd. Han hade varit i Italien ett par år, i Rom och Florens. Delacroix lärde känna honom närmare först när han arbetade med sitt blivande mästerverk Medusas flotte.

Denna målning handlar om ett skeppsbrott 1816 och skildrar de skeppsbrutna som var ihopträngda på en flotte. En del var döda, andra var döende och de som fortfarande var i livet sökte förtvivlade efter räddningen i horisonten.

Det var en dramatisk och känslomässig målning, i klassiskt manér, uppbyggd och komponerad enligt renässansmålarnas mönster med de klassiska pyramidformerna och de atetiska kropparna.

Men målningen tog inte emot avationer då den visades upp på Parissalongen 1819. Det var själva ämnesvalet som främst störde de som var vana att beskåda nyklassiska verk. Här hade målaren valt att skildra en retivt ny händelse med tragiskt och realistiskt innehåll. Ett brott mot traditionen, som byggde på storslagna, litterära och klassiska teman.

"Théodore Géricault, 1816 av Alexandre Colin.

"Medusa flotte", 1819 av Théodore Géricault. Delacroix fick en av rollerna på flotten. Han är mannen i mitten längst ner som man bara ser nacke och ryggtavla av (Louvren - visad på Salongen 1819).

Théodore Géricault. skulle få ett avgörande inflytande på Delacroix med sitt måleri. Han kommer ihåg hur han exalterad och inspirerad han hade blivit av Géricault och hans Medusas flotte:

Fastän han mottog mig mycket vänligt gjorde ådersskillnaden och min beundran för honom att jag kände mig som en respektfull elev. Han lät mig komma och se medan han arbetade med sin Medusa. Det intryck den gjorde på mig var så starkt att när jag kom ut därifrån sprang jag som en galning hem till Rue de la Planche, där jag bodde på den tiden...

Medusas flotte ställdes ut på Salongen 1919. Trots att den bar tydliga spår av Michelangelo och Caravaggio, så var den så dramisk och kraftfull att den blev början till slutet för nyklassicism. En målning som skulle bana väg för en ny era, en ny skola och en ny generations målare: Romantiken.

"Sittande kvinnlig modell (Mademoiselle Rose, ca 1820.

"Sittande naken vinna" (Mlle Rose), 1820.

1819 fick Delacroix sitt första större uppdrag. Det var en målning, Skördarnas jungfru, som hade beställts av kyrkan i Orcemont i närheten av Rambouillet. Han gjorde också lite utsmyckningar av privata herrgårdars matsalar.

Théodore Géricault visste att Delacroix hade det knapert och var i behov av pengar, så när han fick ett nytt projekt, som inte tilltalade honom, så anlitade han i stället sin unge vän. Men officiellt var det han själv som skulle stå som målaren.

Målningen La Vierge du Sacré-Coeur var avsedd för katedralen i Nantes. Delacroix gjorde den så nära Géricaults stil han kunde. Men kyrkans män i Nantes godkände den inte, så den skickades efter en tid i stället till katedralen i Ajaccio, nu under namnet Religionens triumf.

Eugène Delacroix, 1916 av Théodore Géricault.

"Studie av diverse figurer", u.å.

"Naken vinna bakifrån" (Mlle Rose), 1820.

"Det heliga hjärtats jungfru", 1821.

Studie "Skördarnas jungfru", 1819.

"Ett litet naket barn",1819.

Skiss till "Det heliga hjärtats jungfru", 1921.

Skisser till "Det heliga hjärtats jungfru", 1921.

"Jungru och ett barn på moln", u.å.

"Skördarnas jungfru", 1819

"Porträtt av en ung kvinna" (troligen Mme Pierrot), ca 1820.

"Det heliga hjärtats jungfru", 1821.

"Grekisk krigare", ca 1820.

Ur skissbok i början av 1820-talet.

Eugène Delacroix, 1819 - Gravyr av Frédéric Villot 1847 efter självporträtt.

Théodore Géricault - en inspirationskälla!

"Huvudet på en drunknad man" (studie), 1818 av Théodore Géricault.

"Huvudet på en halshuggen man" (studie), 1818 av Théodore Géricault.

"Huvudet på en skeppsbruten man" (studie), 1818 av Théodore Géricault.

Théodore Géricault var Eugène Delacroix största inspiratinskälla och början till en ny era för den franska konsten. Han drog sig inte för att i sina dramatiska målningar skildra det morbida som halshuggna huvuden, sinnessjukdom, förruttnelse och andra hemskheter. Dessutom var han en skicklig målare av hästar.

Tyvärr fick han inte uppleva så mycket av det han hade ställt till med. Den nya konstriktningen romantiken, som skulle avlösa den då rådande nyklassicism. Han dog 1834, bara 34 år gammal, av sviterna av en ridolycka och kronisk tuberkulos. Medusas flotte blev hans stora mästerverk, som finns att beskåda på Louvren i Paris.

"Hästmarknad - Fem hästarviden påle" , 1818 av Théodore Géricault.

"Théodore Géricault på sin dödsbädd, 1824 av vännen Charles mile Champmartin.

"Galopperande häst skrämd av åskväder" , 1820-talet av Théodore Géricault.

"Begravningen av Kristus" (efter Titian), 1819-1821.

"Porträtt av Felix Guillemardet", 1820-1824.

När familjen Verninac flyttade från Paris till Delacroix släktegendom La Boixe i Charente var sonen Charles kvar i Paris där han skulle slutföra sina studier på Lycée Imperial.

Det blev då hans två år äldre morbror Eugène Delacroix som fick hålla ett vakande öga på honom. Delacroix skulle också använda honom som modell ett flertal gånger under de kommande åren.

Delacroix var mycket mån om sin familj, sina släktingar och vänner. Det var med de han umgicks i sin ungdom och var de som han porträtterade under de första åren.

I porträtten av Charles Verninac kan man se en gradvis förändring av Delacroix måleri. Han tycks tumma mer och mer på det traditionella måleriet.

"Porträtt av Charles Verninac", 1819.

"Charles Verninac", ca 1826.

"Charles Verninac", ca 1826.

"Charles Verninac", u.å.

Ibland kunde den unge Delacroix känna sig vädigt ensam och vid sådana tillfällen tog han ofta till pennan och skrev till sina vänner. I ett av dessa brev skriver han:

Det tycks mig som om jag vore ensam i hela världen. Jag behöver piggas upp tillsammans med mina vänner och därför ber jag dem att komma och hålla mig sällskap så ofta jag kan… När jag sedan blir ensam igen har jag lika tråkigt.

Jag har köpt en sak som kanske kan hjälpa mig att komma över den känslan. Det är ett begagnat klaverinstrument i någorlunda skick… Jag betalade fyrtio francs för det och för det priset får man ju inte ens en ynklig liten fiol, medan jag nu är ägare till ett stort och förnämligt instrument, som kastar sin skugga sju och en halv fot i mitt rum.

Delacroix skulle sedan traktera sitt klaver så snart han kände sig ensam, eller då han ville skingra sina tankar inför svåra uppgifter - eller då han hade problem.

"Willbard van Gluck vid klaveret komponerar partutuden för sin opera Armide", 1831

Figurstudier "Porträtt av en dam", ca 1819 (troligen Madame de Verninac, Charles farmor).

"Häst som står bunden vid en påle", 1820.

Figurstudier efter Rubens "Änglarnas fall", 1820-1822.

Rubens: "Änglarnas fall", ca 1621.

"Fyra landskapsskisser", 1821.

"Ekorativa målningar till matsalen på Hotel de Talma i Paris, 1821. Temat är de fyra årstiderna.

"Skiss till Sommaren för utsmyckningen i Hotel de Talma".

"Skiss till Våren för utsmyckningen i Hotel de Talma".

"Vår", 1821. En av målningarna på temat De fyra årstiderna till matsalen på Hotel de Talma i Paris.

"Manlig nakenakt baifrån", 1818-1820.

"Mademoiselle Rose", 1820.

"Aspasia", 1821.

Figurstudier efter Veroneses ”Saint Sebastians gästfrihet", 1820-talet.

"Studier av fåglar, gris och huvud", u.å..

"Eb nobel man med sitt barn", u.å. (efter van Dyck).

"Audiens hos prinsen", u.å.

"Manlig modell", 1821.

"Självporträtt som Ravenswood (Hamlet)", 1821-1824.

"Porträtt av en forskare", 1819.

"Porträtt av en indier från Calcutta", 1820.

"Panorama med slättlandskap och berg i bakgrunden, mellan Brive och Souillac", ca 1820.

"Huvud på en ung kvinna med svart hår som ramar in hennes ansikte", 1821.

"Porträtt av Madame Anne Francoise Bornot", 1822.

"Tre figurer i historisk klädsel", u.å.

"Riddare, nio studier", u.å.

"Dante och Vergilius i underjorden" eller

"Dantes båt".

Inspirerad av Thédore Géricault och hans Medusas flotte påbörjar Delacroix 1820 sin första stora målning i sin atelje på Rue de la Planche. Den kom att kallas Dante och Vergilius i underjorden eller Dantes båt.

Målningen bygger på historier ur Dantes helvete (Inferno) från hans bok Den gudomliga komedin. Att tavlan skulle bli mycket stor var en självklarhet den här tiden, annars kunde den inte utmana andra mer eller mindre begåvade målare och bli utställd på Salongen, som var den enda plats som dåtidens konstnärer kunde visa upp sina alster.

"Dantes båt", 1820. En försmak till den stora målningen.

Dantes helvete (Inferno).

Ur en illustrerad upplaga på italienska från slutet av 1300-talet.

Delacroix ska senare ha berättat att hans vän Jean-Baptiste Pierret ska ha läst ur Dantes Inferno för honom, medan han arbetade med målningen, och att han då hade sporrats till att ge allt han var förmögen till:

Phlegyas transporterar motvilligt Dante och Vergilius över det stinkande vattnet i floden Styx. På den smutsiga ytan av Styks träsk morrar och sliter de aktivt vredgade efter varandra, medan de trumpna hatarna på botten ligger gurglande och oförmögna att ens uttrycka sig själva på grund av raseriet som kväver dem... På avstånd uppfattar Dante höga torn som liknar glödande moskéer. Vergilius förklarar att de närmar sig staden Dis. Staden, som är omgiven av Strix träsk, och som omfattar det lägre helvetet

Ref. Sång VIII i Dantes helvete (Inferno).

Studie för "Dantes båt", 1822.

"Dante och Vergilius i underjorden" eller "Dantes båt", 1822 (Louvren - vias på Salongen 1822).. Dante i röd huvudbonad och hans ledsagare filosofen Vergilius i brunt med stymannen Phlegyas i blått försöker unkomma de förtappade själarna i Stryks träsk. I det här avsnittet i Dantes Inferno var de förtappade i det grumliga vattnet bedragare. Tidigar hade man stött på själar som var likgiltiga, okrisna, vällustliga, omättliga, giriga och slösaktiga, vreda och lata, kättare och våldsverkare.

Delacroix målning antogs till Salongen 1922 på rekommendation av nyklassicisten Baron Gros (Antoine-Jean Gros), som också stod för den förgyllda inramning, som var praxis på Salongen, men som inte Delacroix hade råd med. Målningen ogillades av den gamla stammen, medan de nya entusiasterna såg den om ett frisk och omdanande mästerverk.

Kritikern Delécluze skrädde inte orden då han kallade den för SKRÄP. Baron Gros tröstade Delacroix - han sa att det var en tuktad Rubens. Han ville gärna se honom som sin elev, något som Delacroix vänligt men bestämt avböjde: Jag har redan i all blygsamhet utstakat min väg i en annan riktning. Men det skulle inte hindra Delacroix att senare låta sig influeras av Baron Gros orientaliska verk.

Som resencent uttalar sig också en ung ambitiös journalist vid namn Adolphe Thiers. Han skriver en lång artiket i den liberala tidskriften Le Constitutionnel, där han formligen öser beröm över Delacroix och Dantes båt.

Man vet att Theirs gick i den kände målaren Baron Gérards ledband, och att denne i sin tur var nära vän till Charles Maurice de Talleyrand. De här relationerna gjorde att frågan om Delacroix egentliga härkomst fick nytt bränsle. Talleyrands sätt att föra sig, med sin furstliga och aristokratiska elegans, stämde också in på Delacroix.