capstantia

När Eugèn och hans mor hade återvänt till Paris, så började han på skolan Lycée Imperial (nu Lycée Louis-le-Grand), där bl a Molière och Voltaire hade utbildats, och senare även konstnärerna Edgar Degas och Pierre Bonnard. Här måste han även ha lärt känna Victor Hugo (Ringaren i Notre Dame), som var i samma ålder som han själv.

I skolan skulle han få många livslånga vänner. Från början var han måttligt intresserad av konst, men han följde ofta maed sin morbror Henri-François Riesener

till Louvren för att se vad de gamla mästarna hade åstadkommit.

När hans älskade mor dog 1914 kände han sig vilsen och ensam. Inge kvinna kunde ersätta henne. Han ville aldrig binda sig med någon kvinna, men när han var ung gick kjoltygen inte säkra. Han bodde hos sin syster Henriette de Verninac, som inte såg med blida ögon när den unge brodern uppvaktade hennes tjänsteflickor i tur och ordning.

Han hade nu också fått smak på att själv teckna och han läste en hel del om historiska händelser. Han var musikalisk och lärde sig också att spela fiol. Något som senare skule bli en källa till mycket glädje.

Eugèn Delacroix började i Lycée Imperial som nioåring och lämnade den som sjuttonåring 1815. Han var en duktig lärjunge, men utmärkte sig inte som exeptionellt begåvad. Förutom i teckning, ett ämne i vilket han fick motta flera  hedersomnämnanden. Han fyllde sina skriv- och  räkneböcker med mängder av skisser, något han senare skulle fortsätta med i sina många dagböcker under åren.

På Lycée Imperial läste han de klassiska Horace och Virgil, men också Coneille och Voltaire. Han fick även lära sig både grekiska och latin. 

Anledningen till att Delacroix fick avsluta sina studier på Lycée Impérial lär ha varit att familjens förmöghet hade börjat ta slut efter en del olyckliga händelser.

Som av en händelse kommer hans morbror Riesener just hem från en lyckad sejour i Ryssland  Han hade tidigare insett Eugènes konstnärliga begåvning, så han introducerade honom för sin målarkollega och vän Pierre-Narcisse Guérin som antog honom som sin elev. Troligen gav Riesener ockå Eugène ett visst ekonomiskt stöd.

Pierre-Narcisse Guérin hade i sin tur varit elev hos den kände Jaques-Louis David, en av de ledande nyklassicistiska målarna. Guérin hade följt sin läromästare i spåren och var nu själv en framstående målare i samma skola.

När Eugène Delacroix blev hans elev höll han just på att fullborda sitt verk Aeneas berättar för Dido om Trojas fall. En målnings som skulle ställas ut på Salongen (Salon de Paris) 1817.

På samma Salong skulle Guérin ocks ställa ur ett porträtt av den unge generalen "Henri de la Rochejaquelein". Denna målning var kontroversell, då den royalistiske generalen var en av de som försvarade monarkin under revolutionen. Visserligen berömdes målningen, men en kritikerna kommenterade den med orden: Guérin har subtilt dolt bilde av inbördeskrig; vi ser ändarna på bajonetterna, men vi ser inte fransmän slåss mot fransmän.

Guérin var en bra lärare som gav sina elever frihet att utveckla sig själva, även om han kunde visa sitt missnöje för det han inte gillade. Hos honom fick eleverna lära sig det grundläggande i det nyklassiska måleriet: Att förbereda en canvas, färgsätta och färgblanda, torrlägga en olja med sickativ, lackera en färdig målning, vårda sina penslar och palett... 

Eleverna arbetade ofta efter levande modell, men kopierade också gamla mästare. Man använde även gipsfigurer och tryckta alster. De träna sig i olika  tekniker som penn-, bläck- och kolteckning, grafik, lavering, pastellmålning... De fick också lära ig att kombinera dem. Ett strålande exempel på en sådan kombinerad skapelse är Blomsterbukett av Delacroix. Här har har använt vattenfärg, gouache och pastell över en skiss med svart färgkrita på grått papper.

Det var i Guérins ateljé, som han gjorde sitt inträdesprov (en studie av en stående manlig modell), som godkändes för vidare skolning på École des Beaux-Arts 1816 (Konstakademien).

I Guérins ateljé träffade Delacroix de båda engelsmännen R.P. Bonington och Raymond Soulier, som undervisade honom i det engelska språket och akvarellmålning som hittills var ganska främmande i Frankrike. De väckte också hans intresse för Shakespeare, Byron och Scott - väsentliga källor för romantiken

Soulier skulle bli en av Delacroix bästa vänner. De skull brevväxla långt efter tiden i Guérins ateljé. Men det engelska språket som Delacroix hade lärt sig av honom hade sina brister, vilket bla framgår då han konsulerade Soulier i sina trassliga kärleksaffärer.

De ventilerade också en del minnen från sin tid tillsanmmans i ateljén. Båda var de fattiga och var behov av extrainkomster. Tillsamman gjorde de bl a maskinritningar för patentansökningar. Soulier minns: Jag själv gjorde liniarritningen och Eugène fyllde i med tusch och olika färger. Det såg riktigt prydligt ut. Men om någon skulle ha försökt begagna sig av våra ritningar, hade maskinerna säkert aldrig fungerat, så många delar saknades.

Delacroix producerade teckningar som han sålde bl a till tidningar och tidskrifter. Han verkar haft en trogen kund i dagstidningen Le Mirioir och många av dessa teckningar bearbetades och såldes som grafiska blad.

Delacroix hade säkert blivit en skicklig nyklassisk målare, fullt i klass med de då ledande Jacque-Louis David och hans arvtagare Ingres. Han började också sin bana i ett sådant spår. Men det skulle inte dröja så länge förrän han insåg att han ville göra skillnad. Han tyckte att den då härskande konstriktningen, med sina ofta religiösa eller krigiska motiv, var alltför stel, uppställd och omänsklig.

Han ville ha mer liv och rörelse i sina målningar. De var ofta fokuserade på enskilda människors och djurs uttryck och beteenden i olika, och ofta tillspetsade, situationer. För att uppnå det som han ville uttrycka, och ville ha sagt, måste han tumma på de perfektionistiska och började då också att närma sig de kommande moderna konstriktningarna.

Hans senare romantiska målningar skulle bli bryggan till i första hand post-impressionism, med bl a Cécanne, van Gogh och Seruat - samt den "ism-löse" Édouard Manet. Medan förgångaren till impressionism var den engelske landskapsmålaren William Turner, som bland andra inspirerade sin vän Claude Monet.

På École des Beaux lärde Delacroix känna den sju år äldre Thédor Géricault, Han hade ocksåvarit elev hos Guérin och redan gjort sig ett namn och blivit känd. Han hade varit i Italien ett par år, i Rom och Florens, så Delacroix lärde känna honom senare när han arbetade med sitt blivande mästerverk Medusas flotte i Paris.

Denna målning handlar om ett skeppsbrott 1816 och skildrar de skeppsbrutna som var ihopträngda på en flotte. En del var döda, andra var döende och de som fortfarande var i livet sökte förtvivlade efter räddningen i horisonten.

Det var en dramatisk och känslomässig målning, i klassisk manér, uppbyggd och komponerad enligt renässansmålanas mönster. 

1819 fick Delacroix sitt första större uppdrag. Det var en målning som kom att heta Skördarnas jungfru, so hde beställts av kyrkan i Orcemont i närheten av Rambouillet. Han gjorde också lite utsmyckningar av privata herrgårdars matsalar.

Théodore Géricault visste att Delacroix hade det knapert och var i behov av pengar, så när han fick ett nytt projekt, som han inte kände för, så anlitade han i stället sin unge vän. Men officiellt var det han själv som skulle stå som målaren.

Målningen La Vierge du Sacré-Coeur var avsedd för katedralen i Nantes. Delacroix gjorde en målning så nära Géricaults stil han kunde. Men kyrkans män i Nantes godkände den inte, så den skickades stället till katedralen i Ajaccio, nu under namnet Religionens triumf.