capstantia

Det kan ha funnits många orsaker till att Picasso nu var väldigt upprörd, för att inte säga rent ut sagt förbannad.

Hans förakt för kvinnor som var så starkt att han hatade dom. Sedan gillade han inte Bretons tankar att förena surrealisterna med kommunisterna. Något som skulle splittra en oense surrealistgrupp. Men det var mest kvinnorna som fick hans känslor att svalla. 

Sitt gräsliga humör fick han utlopp för i sin konst. Bland annat så tillverkade han nu Gitarr med sjutton sylvassa spikar, som med sina spetsar utmanar åskådarna. Helst hade han velat använda rakblad så att den som rörde konstverket skulle börja blöda.

Max Jacob bekräftar Picassos dåliga humör i ett brev till Cocteau: Du bedömer Picasso alldeles riktigt. Han hatar sina målningar som han hatar demonen, sin demon, och den ”avgudade” kvinnan. Han är de många motsättningarnas man: på samma gång rasar han mot det liv han lever och mot tanken att kunna leva ett annat slags liv. Du har rätt: han hatar allt och han hatar sig själv: på samma gång älskar han allt och också sina storartade verk. Han är vad man kunde kalla en avgrund, ett kaos. Som Vico har sagt om gud: Picasso är inte, han gör sig själv.

Nu höll Picasso också att göra sig omöjlig bland sina närmaste vänner. I en intervju hade han sagt: Cocteau är ingen diktare ...han är bara journalist. Apollinaire var en idiot... Med sitt dåliga och obalanserade humör kunde han när som helst sparka på sina närmaste, och som omväxling krama om dom. Ingen visste var man hade honom.

Hon var inte mer än 17 år, då hon av en händelse, på lördageftermiddagen den 8 januari, stötte på den 45-årige Picasso utanför Galeries Lafayette. Hon hette Marie-Thérèse Walter. Han tog helt enkelt tag i min arm och sa: Jag är Picasso. Ni och jag ska göra storartade saker tillsammans.

Han förklarade att han ville måla hennes porträtt och bestämde träff med henne på metrostationen Saint-Lazare måndagen därpå. Sedan gick han hem och tecknade henne ur minnet.

Picasso hade från första ögonblicket fascinerats av den unga damen med det blonda håret och de skulpturella dragen. 

Detta var upprinnelsen till en grym sexuell passion, som inte lät sig hejdas av vare sig åldersskillnad, äktenskap eller något annat.

Hon visste inget om konst och hade aldrig hört talas om någon Picasso. Hennes stora passion var idrott - simning, cykling, gymnastik och bergklättring.  Att hon var vältränad märktes på hennes kropp och hur hon rörde sig. Hela hon formligen sprudlade av ungdomlig vitalitet.

Mötet på metrostationen slutade i ett biobesök eftersom Picasso hade svårt att konversera på franska. Sedan tog han med sig henne till sin ateljé där hon blev hans modell. Jag motstod honom i sex månader, men man motstår inte Picasso - en kvinna motstår inte Picasso. Dagen då Picasso erövrade henne fyllde hon 18 år.

Den oerfarna Marie-Thérèse skull nu bli Picassos undergivna och villiga elev i de mest avancerade och brutala sexlekarna, även ren sardism. Hon var nu helt i klorna på honom. Hon blev ett objekt som var hans. Bara hans. Och hon älskade honom och det de gjorde. Min underbart förfärlige älskare.

I mitten av maj fick Picasso besked om att Juan Gris hade avlidit. Nyligen 40 år fyllda. Picasso skyndade sig och var bland de första på plats i Boulogne där Gris kropp fanns. Jag hade målat en stor svart tavla. Jag visste inte vad den betydde, men när jag såg Gris på dödsbädden så var det min målning.

De som hade varit Gris verkliga vänner blev väldigt upprörda av Picassos uppträdande. Han som hade gjort allt för att göra livet surt för Gris. Vilket hyckleri!

Alice B. Toklas skrev: Han kom till huset och stannade där hela dagen... Gertrude Stein sa bittert till honom att han inte hade rätt att sörja och han svarade att du har inte rätt att säga så till mig. Du insåg aldrig hans betydelse, sa hon förbittrat. Det vet du mycket väl att jag gjorde, svarade han.

Efter att varit en av Gris fåtala fiender, så kunde man nu se Picasso som en av kistbärarna inför den sista vilan. 

Berömmelserna bara haglade över Picasso och hans konst. Den tyske kritikern Carl Weinstein skrev: ...dess kontrasterande element bildar underbara harmonier...och sanningen ligger i den identitet som ligger bakom spänningara mellan motsättningarna.

Harminin i motsättningar kanske stämde för Picassos konst, men i verkliga livet var motsättningarna inte alls harmoniska. De var tvärton mycket disharmoniska: Den omöjliga Olga kontra passionen med Marie-Thérèse. Ogillandet av Gris och sorgen efter hans död. Sitt förakt mot societeten, som han ändå umgicks med.

Sommaren tillbringade Picasso och hans familj i Cannes på det nyuppförda lyxhotellet Majestic nere vid den berömda strandpromenaden La Croisette.

Det var den tidens tillhåll för gäster med titlar och nyrika som Picasso. Han hade en egen chaufför som rattade hans lyxiga Hispono-Suiza längs kustbandet Côte d´Axur.

Så fort en målare har tillräckligt med pengar så bör han skaffa sig en chaufför. Att köra bil är mycket skadligt för en målares händer. Så uttryckte sig Picasso om bilkörning. Kanske var det en känga åt Braque som gärna körde racerbil.

På det förnäma hotellet där de bodde, anordnades baler varje vecka och ibland även maskerader. Olga älskade den här lyxiga kändistillvaron, medan Picasso var mer kluven än någonsin. Som han hade sagt till en vän någon gång: Jag önskar att kunna leva som en fattig människa med gott om pengar.

Han känner sig instängd. Han var inte intresserad av sin omgivning. Han var inte intresserad av sin fru. Han var inte intresserad av mat och han drack inte. Han kunde ha bott i sitt kök, sovit på dagen och målat på natten.

Roberto Matta

Det var den här sommaren som Picasso började sin tioåriga period med badande som ledmotiv.

Sommaren 1928 var Picasso med familj i Dinard på Atlantkusten. Då hade den förslagne Picasso ordnat ett arbete åt Marie-Thérèse på en barnkoloni strax intill där familjen bodde.

Det var något alldeles extra för Picasso, att smyga dit för att först leka lite med barnen och sedan ha passionerat och brutalt sex med deras ledare Marie-Thérèse i en av barnens badhytter. Att det skedde med en minderårig flicka gjorde inte del hela sämre, eftersom det bestraffades med fängelse. Risken för upptäckt fanns, med det gjorde det mer spännande.

Det hela var som ett overkligt surrealistiskt skådespel med alla nödvändiga ingredienser: risker, barnkoloni, minderårig, otrohet, passionerade och perversa sexuella scener.

Picasso trotsade alltså såväl lagen, som all moral och gängse uppfattningar. Han hade alltid ansett att han stod över allt och andra, och att allt var tillåtet för honom.

Picasso hade vid något tillfälle sagt att de finns två sorters kvinnor: Gudinnor och dörrmattor. Han kände stor tillfredsställelse i att förvandla gudinnorna till dörrmattor. Och dessa kvinnor lät sig inte bara trampas på, de blev beroende av det.

Marie-Thérèse verkade inte ha något emot att bli behandlad som en dörrmatta eller sexslav. Tvärtom så var hon alltid undergivet villig att följa sin mästare i alla hans sexuella upptåg och experiment med hennes tonåriga kropp.

Han kunde beordra henne till vad som helst. Även att tillfredsställa hans värsta sadomasochistiska böjelser.

Min underbare förfärlige älskare.

Väl hemma i Paris igen sökte Picasso upp sin gamle vän skulptören och konstsmeden Julio Gonzáles. Han hade då med sig några skisser på hur han ville se ett monument för sin avlidne vän Apollinaire.

Med hjälp av Gonzales åstadkom han några riktigt bra statyetter  med svetsad ståltråd. De skulle till och med kunna konkurrera med Alexander Calder, The King of Wire.

Den stora skillnaden är att Calders ståltrådskonst (Iron Wire Sculptures) är föreställande, medan Picassos är abstrakt och surrealistisk. Som någon kallade det: Drawing in space.

Ett par av de här statyetterna uppskalades senare till full size.

Nu hade också Max Jacob återkommit till Paris efter många års frånvaro. Han hade ju flyttat till den lilla byn Saint-Benoît-sur-Loire redan sommaren 1921. 

Men efter alla dessa år hade Picasso inte glömt sin första stora beundrare och vapendragare. Det blev ett kärt återseende och de skulle komma att träffas ganska ofta igen. Olga hade nu inget inflytande över vilka Picasso umgicks med. Max Jacob var ju den, som kanske hade blivit mest drabbad av hennes högtfärd.

Max Jacob hade ju tidigare sagt, och det gällde fortfarande: Vi har känt varandra länge och gjort lika mycket illa som gott, men han är oumbärlig i mitt liv.

Den ende som fortfarande kunde konkurrera med Picasso i Max Jacos andevärld var Kristus.

Den 24 oktober 1929 kraschade börsen på Wall Street i New York. Den följdes av en djup depression, som även spred sig till Europa, Frankrike och Paris. Det blev svåra tider för konstnärerna i Parisområdet.

Många fick göra sig av med allt de ägde. Och de tavlor som såldes, gick för kraftiga underpriser. De värst drabbade fick söka sig till soppköken som hade öppnats i Montmartre och Montparnasse.

Men Picasso fortsätte att sälja den konst, som han själv tyckte sig kunna avvara, till allt högre priser. Han ställning var numera sådan att han kunde behålla all den lyx han hade vant sig vid: våningen, tjänarna, chauffören, lyxbilen Hispano-Suiza...

Picasso ställning var nu sådan att han kunde tacka nej till olika erbjudanden. Det gjorde han bland annat då ett bokförlag ville att han skulle teckna ett porträtt av James Joyce, som omslag till hans nya bok.

Jag jobbar inte på uppdrag och förresten så har jag inget till övers för James Joyce. 

Nu målade Picasso också sitt sista porträtt av sin son Paulo. Han drömde sig då tillbaka till den tiden, då sonen hade fascinerat honom med sin snabba utveckling. Resultatet blev att han målade honom som han minns honom som fyraåring. Som halvuxen betydde sonen inget för honom.

Tidskriften Documents, som hade grundats i opposition mot Breton, hade i april 1930 en artikel som förklarade de stora variationerna i Picassos konst:

...en serie personliga metamorforer (sagor) framsprungna av ett tragiskt tvivel rörande formvärldens skenbara verklighet. I honom, som i varje stor konstnär är upprorsandan starkare än tron, hans tro på yttervärlden.

Men det var många som trodde på Picasso. Något som kunde verifieras av den mängd priser och utmärkelser han kunde inkassera redan innan han fyllde femtio.

År 1930 fullbordade Picasso sin berömda målning Korsfästelsen. Som tidigare använder sig här Picasso av ett religiöst motiv för att få utlopp för sin förtvivlan. Han var ateist, men han identifierar sig ändå med Jesus och hans korsfästelse. Men på ett brutalt och surrelistiskt sätt.

Många har analyserat den här målningen och Ruth Kauffman har skrivit en hel bok med titel Picasso´s Crucifixion of 1930. Hon säger bland annat: ...mänsklig irrationalitet i form av hysteri, brutalitet och sadism.

Korsfästelsen blev något av en vändpunkt för Picasso. Det verkar som han här hade gjort sig av med den värsta aggressionen.

Det här året köpte Picasso också ett gammalt slott i Normandie, Château de Boisgeloup. Det skulle bli hans fristad med Marie-Thérèse, då han ville undkomma Olga och hennes instabila humör. Här skulle han också kunna realisera sina drömmar om att skulptera i större skala.

Sommaren tillbringades i Juan-les-Pins. På höstkanten dristade sig Picasso att skaffa en lägenhet åt Marie-Thérèse, på andra sidan gatan där han själv bodde med Olga. Det var en pervers njutning varje gång han tog sig dit för att uträtta sina sexuella behov mitt framför ögonen på Olga.

På hösten tog Picasso på sig ett uppdrag att illustrera den romerske skalden Ovidius Metamorfoser. Och nu visade han sin mästerliga klass för alla tvivlare. Han gjorde ett antal etsningar i klassisk stil med rena linjer. Ofta utan att lyfta på pennan.

En dag fick Picasso besök av några herrar från den franska regeringen, som var intresserade av att köpa en av hans målningar.

Han beskriver själv själva händelsen:

Fyra av dem kom. När jag såg dem i deras randiga byxor och styva kragar, med på en gång blyg och reserverad min, tänkte jag tillbaka på min ungdom som var så hård. Jag tänkte att de där människorna kunde ha varit lite hjälpsammare på den tiden med ett par hundra franc än idag med hundratusentals.

Jag började visa dem några målningar, mina bästa målningar, men jag förstod att de ville ha var den blå perioden. Vi gjorde lite vagt upp om ett nytt möte men till det kommer jag inte att gå.

Picasso fyllde femtio år 1931. Naturligtvis blev han uppvaktad med en mängd telegram och gratulationskort. Men han vägrade att se sig själv åldras och undvek alla typer av firande. Ålderdom och död skulle betvingas med hårt arbete och sexuell lusta.

Ändå blev det här året ett av de mest prestationsfattiga. Han producerade inte mer än tjugoåtta konstverk, inklusive teckningar.

Men ändå lyckades han speciellt bra med målningen Stilleben på pedestal. Den betydde så mycket för honom att han behöll den själv. I den tavlan ser man att Picasso, i sina bästa stunder, kunde utmana färgernas mästare Matisse.

Det finns många fundering och analyser av vad picasso döljde i sin konst. I den här tavlan ser en del hur Marie-Thérèse slingrar sig runt en manskropp. En hel bok har ägnats åt ämnet Picassos hemliga form för porträttkonst (Dolda dubbelporträtt i Picassos verk av Linda Langston).

Efterso Picasso fyllde femtio år skulle han naturligtvis hedras med retrospektiva utställningar. I Juni 1932 var det en sådan på Galeries Georges Petit i Paris. Här visades enligt katalogen 238 verk, som hade samlats in från hela världen. Ungefär en tredjedel sägs komma från Picassos egna samlingar.

Konstkritikern Waldemar George skrev: ...tydligaste uttrycket för den moderna oron ...hans demoner motsvarar samtidens kollektiva verklighet, en modern neuros, en hunger efter det mystiska och en dold längtan efter flykt, som är förhärskande i en gudlös tidsålder.

I september samma år var det ytterligare en retrospektiv utställning i Zürich. En av besökarna var den schweiziske psykiatern Carl Jung. Han framhärdade likheten mellan Picassos verk och sina schizofrena patienters teckningar. Han breder ut sin uppfattning i en längre psykoanalys, vars innehåll inte var så hedrande för Picasso.

En annan kritiker gav ett mer objektivt omdöme om de här retrospektiva utställningarna. Han menade att besökarna skulle upptäcka att hans verk inte bara är en målares, utan också en spegling av honom själv.

Långt efter utställningarna var den allmänna uppfattningen bland kritiker, att allt Picasso har gjort av betydelse, hade redan gjorts till de här utställningarna 1932. Därför har den också kopierats i stora drag för andra utställningar långt senare.

År 1933 skulle bli något av Minotauros år för Picasso. Han påbörjade då ett hundratal etsningar i neoklassisk stil om scener med monstret Minotauer – till hälften man till hälften tjur – som våldtar, super ohejdat och älskar orgier.

Det här serien etsningar, som är känd under rubriken Vollard-sviten, verkade som klippt och skuren för Picasso. Med gott om plats för brutala sexscener. Nu fick han ett nytt alter ego i Minotaur, som när han hade varit Harlekin under sin rosa period.

Marie-Thérèse hade sin version om vad som var lycka för Picasso: Först våldtog han, som Renoir sa, och sedan arbetade han. Vare sig det var jag eller någon annan, det var alltid på det sättet.

I maj gav man ut det första numret av surrealisternas tidning Minotaure. Picasso svarade då för omslaget, en skräckinjagande Minotauros omgiven av några försonande dekorationer.

Efter att ha arbetat hela vårsäsongen med litografierna i Cannes blev han rastlös och sökte omväxling. Han tog då med sig hela sin familj till Barcelona. De reste i Picassos Hispano-Sueza, som givetvis kördes av den livréklädde chauffören med vita handskar. Även den okända skuggan Marie-Thérèse fanns på plats, av en anledning som bara Picasso kände till.

Naturligtvis var det stor uppståndelse när sällskapet anlände och tog in på det fashionabla hotell Ritz. Tiden i Barcelona ägnades mest åt släkt och vänner. Det nyfikna pressen fick knappast tillfälle att intervjua stadens stolthet.

När Picasso kom tillbaka efter vistelsen i Barcelona möttes han av ryktet att hans första riktiga musa Fernande Oliver planerade att ge ut en bok om deras liv tillsammans mellan 1904 till 1912.

Han blev rasande när han hade läst några avsnitt. Till att börja med hade inte ens tänkt tanken, att någon skulle avslöja hans privatliv på det här sättet. Men när han insåg att så var fallet, så försökte han stoppa utgivningen. Men förgäves. Även om han hävdade att boken var förargelseväckande.

Boken var ingalunda ett verk med massa ogrundade påhopp eller beskyllningar. Det fanns heller inte någon bitterhet i den. Även om hon nu levde ett fattigt liv som lärarinna i franska, medan han var miljonär.

Picassos ilska över att hans privatliv skulle utlämnas till offentligheten gjorde honom rasande. Och eftersom inte Fernande fanns inom räckhåll, så blev det Olga och Marie-Thérèse som drabbades. De kunde ju inte beskyllas för vad Fernandes gjorde, men det fanns andra orsaker, som egentligen inte hade med saken att göra.

Olga var psykiskt störd och besvärlig i största allmänhet och passade helt enkelt inte i hans liv längre. Marie-Thérèse var alltför undergiven. Själv sa han: Den värsta tiden i mitt liv.

Picassos vrede gjorde sig nu i uttryck i hans målningar en lång tid framöver. Ofta var det i tjurfäktningar, som han visade sin ilska. Där spelade ofta Olga rollen som den svårt skadade hästen. Att han själv var tjur är högst troligt.

Det var dramatiska målningar. I en av dom kan man se en sårad tjur som kalasar på döende hästens inälvor i den uppspräckta magen. Picasso verkar redan har startat det andra världskriget i sin egen brutala värld.

I den här sinnesstämingen beslöt han sig för att återigen besöka Barcelona. Kanske skulle han då skaka av sig det mesta av sitt vredesmod. Han hade ju formeln för hur man enkelt förvandlar sig till någon annan. 

Den berömde målaren kom hem till Barcelona efter en inbjudan från museidirektören för Nacional d´Art De Catalunya. Han hade då mycket riktigt förvandlat sig till den charmerande hjälte, som stan var så stolt över. Han kom till Barcelona med sin familj, men i bakgrunden fanns liksom tidigare Marie-Thérèse gömd i väntan på sin härskare.

I tidningen La Publicitat skrev man: Picassos besök har oväntat visat ett annat perspektiv av mannen. Vi har kommit i kontakt med en mycket mänskligare Picasso, helt olik de gåtfulle och undanglidande man han anses vara… mötte nu världen med glad ödmjukhet…

Egentligen var Picasso väldigt uppriven, men han hade en enastående förmåga att dupera sin omgivning och byta ansikte efter vad som förväntades av honom.

När Picasso kom tillbaka till Paris hade både hans ilska innan resan, och den falska förklädnaden i Barcelona, övergått i rädsla och förvirring. Sina känslor återgav han nu i några etsningar med den blinde Minotauros som leds av en liten vackar flicka.

Inte så förvånande om det är han själv som är odjuret och att Marie-Thérèse är den blonda flickan. Det stämde med hans sinnesstämning just nu.

Picasso blev uppriktigt glad när Marie-Thérese berättade att hon var med barn. Än en gång hade han bevisat sin manlighet.

Men det fanns annat som han oroade sig för. Han ville bli av med Olga. Men en av Frankrikes mest berömda advokater konstaterade att det skulle stå honom dyrt att skilja sig. Olga skulle ju då få halva hans förmögenhet och hälften av hans konstsamling. Det hade hon ju papper på.

Det kunde han inte förlika sig med. Samtidigt stod han inte ut med hennes hysteriska utbrott och ville inte ha henne i sin närhet längre.

Eftersom inte heller Olga ville skilja sig så var en separation, utan att äktenskapet upplöstes, den enda lösningen.

Men även vid en separation, utan någon formell skilsmässa, så skulle en fördelning av deras gemensamma tillgångar förhandlas i domstol.

Vid rättegången som följde stod alla deras vänner på Picassos sida. Utan Misia Sert, som tyckte det var orättvist. Hon trodde inte att Olga, vid sina hysteriska utbrott, kastade porslin och annat ömtåligt omkring sig.

Men hon höll inne med sin egen uppfattning om varför Picasso ville separera: Helt enkelt därför att hon är den mest tråkigaste (emmerdante) kvinna jag någonsin har känt.

De segdragna domstolsförhandingarna pågick över ett år och resulterade i att Olga fick slottet i Normandie med Picasso fick behålla lägenheten på Rue La Boéli. Och de var fortfarande gifta i lagens mening.

Under tiden tills domstolsförhandlingarna skulle avslutas hann det hända en hel del. Picasso bodde nu kvar ensam i våningen på Rue La Boétie, men hans ateljé hade Olgas nitiska advokater plomberat. Så han slutade tillfälligt att måla och började i stället skiva surrealistisk poesi: "Rummet" lyssnar och har en "skuldra", "citronen" har "läppar", "katedralen... svimmar", "fönsterluckorna... dödar", "floden ångrar"...  

Picasso upplevde nu att han var i kris. Då behövde han någon att dela sina bekymmer med (avlasta på). Därför skrev han till sin gamle trogne vapendragare Sobartés i Barcelona och bad honom komma. Även om de inte hade setts på över tjugo år.

Mari-Thérèse fick en dotter de 5 september 1935. Hon hade väntat på att Picasso skulle skiljas och gifta sig med henne innan barnet föddes. Det hade han försäkrat både henne och hennes mor. Hon fick ändå namn efter Picassos döda syster Maria (Maya). Men med epitetet Fader okänd.

I stort sett samtidigt träffade Picasso den kvinna som skulle bli hans nästa erövrning och följeslagare. Han hade blivit presenterad för henne av Paul Eluard på Les Deux Magots i Saint-Germain-des-Pres, som var surrealisternas stamställe. Där hade hon suttit och stött med en pennkniv mot träbordet mellan ena handens fingrar, och missat ibland så att hon blödde. 

Hon kallade sig Dora Maar men hennes fullständiga namn var Theodora Markovitch. Hennes mor var fransyska och fadern var en jugoslavisk arkitekt. 

Picasso hade redan tidigare lagt märke till henne, hennes markanta ansiktsdrag, det långa mörka håret och hennes mörka ögon.

Nu visste han också att hon var hon var en duktig fotograf och målare. Hon var en intellektuell musa i surrealsternas inre krets. Dessutom talade hon flytande spanska, som hon lärt sig då familjen bodde i Buenos Aires.

Det skulle visa sig att Dora var lika olik Marie-Thérèse, som Eva hade varit jämfört med Fernande. När Marie-Thérèse tyckte att ett porträtt inte liknade henne, så kunde Dora analysera och diskutera motivet. Ibland skulle hon också medverka med sitt fotografiska kunnande.

Sarbartés kom till Paris som en lydig hund. Även om det var länge sedan de sågs, så var Picasso fortfarande den gudomlige mästaren för Sabartés.

Han bodde hos Picasso i våningen på Rue La Boétie och skulle nu passa upp på sin avgudade mästare vad han än ville, och följa honom som en skugga vart han än gick. De gick ofta på inneställena i Saint-Germain-des-Prés: Les Deux Magots, Café de Flore och Brasserie Lipp. Där behandlades Picasso som en kung.

Picaasso hatade att bli lämnad ensam, en förskräckelse sedan barndomem. När Sarbartés var trött och ville gå och lägga sig, hade Picasso en hel arsenal av påhitt som skulle fördröja sänggåendet.

Picasso, som nu hade slutat måla, fortsatte med sina surrealistiska dikter. Skrivna med surrealisternas egna automatiseringsspråk. Det vill säga oskruktuerade tankar och infall, som det faller sig för stunden i tankevärlden. Nästan som att plocka orden från en lotteritombola.

Picasso själv trodde verkligen på den han gjorde. Att hans poesi var riktigt bra. Han förutsade att han i uppslagsverken långt efter sin död skulles skrivas om som: Picasso, Pablo Ruiz - spansk diktare som vid sidan av sysslade med måleri, teckning och skulptur.

En som hade senare hade sina dubier om Picassos diktande var Gertrude Stein. Han blev aggressiv av kritiken och menade på, att hon hade ju själv sagt att han var en enastående människa. Du är enastånde inom dina gränser..., svarade hon.

I början av 1936 öppnades en retrospektiv utställning av Picassos verk i Barcelona. På vernissagen var det många som lovordade Kataloniens stolthet. Förutom att Sabartés läste dikter av honom, så talade också Joan Miró, Julio Gonzáles och Salvador Dali. Även Picassos mor sa några känslomässiga ord om sin berömde son.

Dalis märkliga tal: Salvador Dali har nöjet att inbjuda alla obegravda ruttnande kroppar, alla målare av krokiga träd, i den mer eller mindre lantliga traditionen, alla medlemmar och beskyddare av det katalanska körsällskapet, att besöka Picasso-utställningen. Denna utställning kommer att bli den märkliga plats där vi för första gången ska bevittna ankomsten till vårt land av den iberiska intelligentsians och geniets expresståg - endast första klass - trettio år för sent.

Väl hemma i Paris igen kände sig  Picasso missmodig. Han hade förlorat sin skaparglädje och förlorat lite av sin livsgnista. Han tillbringade alltmer sin tid i sängen, där han låg till långt framåt eftermiddagarna. Han hyllades för sina målningar, men kunde inte måla längre. Att leva på gamla meriter låg inte för honom. 

Till slut tog han sig samman och bestämde sig för att bryta mönstret. Han behövde miljöombyte. Det skulle han få i Juan-les-Pins, där han också skulle få träffa sin lilla dotter.

Han skrev ett brev till Marie-Thérèse och bad henne förbereda besöket: Denna dag den 23 mars MCMXXXVI, älskar jag dig ännu mer än igår och mindre än i morgon. Jag kommer alltid att älska dig som de säger - jag älskar dig jag älskar dig jag...  ...jag älskar dig Marie-Thérèse.

Miljöombytet i Villa Sainte-Geneviève på Rivieran fick Picsso att börja måla igen. Men att leva med Marie-Thérèse var inte som han hade hoppats på. Den passionerande tonen i hans brev var som bortblåst bara efter några dagar under samma tak.

Han insåg att det var bara de förbjudna sexuella lekarna, som hade varit näringen i deras förhållande. Nu hade den försvagats och saknade både spänning och lust. Något annat hade de inte gemensamt, mer än en dotter.

Picasso hade helt enkelt tröttnat på Marie-Thérèse, både som sexpartner och människa. Hon hade blivit rent av motbjudande och det blev för mycket för honom. Han stod inte ut längre, utan efter bara några veckor var han hemma i Paris igen.

En av de första som Picasso sökte upp efter återkomsten till Paris var Paul Éluard, som redan dagen efter visade sin tacksamhet med en vers:

Vilken härlig dag när jag återsåg den man jag inte kan glömma. Som jag aldrig ska glömma... Vilken härlig dag, en dag inledd i melankoli Svart under gröna träd Men som plötsligt genomdränkt av gryning Överrumplade mitt hjärta.

Picasso hade alltså fått en ny vän i surrealistkretsarna. De skulle komma att umgås flitigt den kommande tiden. Han undervisade bland annat Picasso i hur han skulle uttrycka sig på franska utan att bli missförstådd. 

Éulard skulle också vara förbindelselänken till Dora Maar som Picasso hade blivit så intresserad av.

I början av juli 1936 nåddes Paris av budskapet att ett inbördeskrig hade brutit ut i Spanien. Den Franco-ledda militären revolterade mot den sittande republikanska regeringen.

När poeten och författaren Garcia Lorca mördades reagerade hela konstvärlden med avsky. Picasso, Éluard, och de flesta andra de kände, tog genast parti för den folkvalda regeringen.

Som belöning för sitt ställningstagande utnämnde regeringen Picasso till hedersdirektör för det berömd Prado-museet i Madrid. Ett ämbete som var mer symboliskt. Picassos första och enda officiella. 

I början av augusti reste Picasso till de lilla byn Maugins i bergen ovanför Cannes. Där möttes han av paret Éluard, som också hade ordnat så att Dora Maar fanns i närheten. 

Mötet med Dora Maar verkade lovande och Picasso kände sig upprymd inför möjligheten att börja på något nytt: Varje gång jag byter hustru borde jag bränna de senare. Då vore jag av med dem. De skulle inte finnas kvar och komplicera min tillvaro... Samtidigt minns man hur svårt Picasso hade  avveckla ett förhållande, åtminsone inte förrän han hade odlat upp ett nytt varaktigt.

Den här vistelsen var Picasso omgiven av sina vänner och beundrare. Bland dem Dora, Roland Penrose, Lee Miller, Paul och Nusch Éluard med dottern Cécile, paret Zervos, Paul Rosenberg, René Char och Man Ray.

Att leva med en ung människa hjälper mig att hålla mig ung. Dora Maar uppfyllde tveklöst detta av Picassos önskemål, då hon var 25 år yngre än han.

Dessutom hade hon en mängd andra meriter. Intellektuella meriter till skillnad mot Marie-Thérese. Förutom att hon målade och fotograferade var hon också väl insatt i ämnen som buddism, mysticism, astrologi, politik...

Innnan hon träffade Picasso här på Rivieran hade hon dristat sig till att ställa Picassos horoskop och häpnat över likheten med Ludvig XIV.

Picasso var mycket missnöjd med resultatet av separationen från Olga. Något som gick ut över strykpojken Sabartés, som han anklagade för en massa påhittade saker. Bland annat för att sympatisera med Olga.

Sabatés råkade nämna för några bekanta hur elak Picasso kunde vara i sina sämsta stunder. Picasso blev ursinnig när han på omvägar fick höra talas om det. Han kastade utan pardon ut Sobartés från lägenheten på Rue La Boétie och sa att han aldrig ville se honom igen. Så behandlas en trogen tjänare.

En del av Sobartés uppgifter övertogs nu av två systrar, som Picasso och Dora hade tagit med sig från Rivieran. Den ena av dom, Inès, skulle bli Picassos förtrogna hembiträde och hushållerska så länge han levde.

Så snart domstolen hade förkunnat att Picasso fick lämna ifrån sig sitt slott Châteu de Boisgeloup till Olga, så erbjöd Vollard honom en ny möjlighet i Le Trembay-sur-Mauldre bara någon mil från Versaille.

Där placerade nu Picasso Mare-Thérèse och den lilla Maria, eller Maya som hon kom att kallas. Det var tillräckligt nära, så att han kunde besöka dom på helgerna och ibland under veckorna. I förening med att han själv arbetade i den tillhörande ladan som fungerade som ateljé.

Detta utmärkta arrangemang innebar att han nu också kunde ägna sig åt sitt nya förhållande med Dora. Marie-Thérèse hade kanske sin aningar om vad som pågick. Medan det självsäkra Dora tog Picasso på orden, att det var bara för Mayas skull han besökte dom.

Picasso trivdes inte i lägenheten på Rue La Boétie. Det satt för mycket kvar i väggarna. Dessutom ville Dora hitta något annat åt honom, så att han inte behövde resa till Le Treblay-sur-Mauldre så ofta. Hon ville också ha utrymme för sitt eget arbete. Och kanske arbeta ihop med Picasso när det gällde fotografier.

Nu följde en period då Picasso skrev glödande kärleksbrev till Marie-Thérèse, samtidigt som han trängde allt djupare in i relationen med Dora.

Dora var ingen vanlig dörrmatta. Picassoo beundrade hennes, intellekt och självständighet, samtidigt som hans drivkraft tvångsmässigt vill tämja henne och göra henne till sin lydiga slavinna. Men hon var ett lejon jämfört med de möss han hade erövrat tidigare.

I början av 1937 hade det börjat hetta till ordentligt i Spanien. Inbördeskriget hade eskalerat och upprorsmakarna hade blivit alltmer hänsynslösa. Man spred skräck omkring sig med terror och brutalitet som vapen.

Picasso skrev nu en en dikt på spanska med surrealisternas eget språk: Francos dröm och lögn. Där kallade han Franco för en vidrig hårig skurk. Kräket som angrep Spanien. 

Dikten illustrerade han med arton etsningar med våld, skräck och raseri som teman. Den missformade Franco är huvudfigur på de flesta.

Det fanns de som anklagade Picasso var pro-Franco och hans revolutionerande armé, även om han själv tyckte att han hade bevisat motsatsen i sin dikt och sina bilder i Francos dröm och lögn.

Éulard ansåg att Picasso med kraft skulle förneka dessa ogrundade påståenden och dementera dom skriftligt. Han fick hjälp av Éuland med att utforma sin dementi, nu skiven på ett språk som alla förstod:

Den spanska kampen är reaktionens strid mot folket, mot friheten. Hela mitt liv som konstnär har inte varit något annat än en ständig kamp mot reaktionen och konstens död. Hur kan någon för ett ögonblick tro att jag kunde vara överens med reaktion och död? I den målning som jag arbetar med, som jag skall kalla Guernica, och i alla mina mina senare konstverk, uttrycker jag min avsky för den militära kast som har försänkt Spanien i en ocean av plåga och död.

Nu arbetade Picasso i den ateljé som Dora hade letat upp åt honom på 7, Rue des Grands-Augustines i Saint-Germain-des Pres. Att hon själv hade hittat sitt eget ställe runt knuten på 6, Rue de Savoie var nog ingen slump.

Picassos nya ateljévåning var perfekt i alla avseenden. Våningen hade en mäktig historia. Den präglades av att ha varit hotell tidigare, med korridorer och många mindre rum.

En klassisk spiraltrappa ledde upp till de enorma ateljéutrymmena. Här fanns gott om plats för skapande. Det var här Picasso höll på att måla sitt mästerverk Guernica. Med ett okänt idrag av Dora.

Han hade fått i uppdrag av den hårt pressade spanska regeringen att göra en målning till den spanska paviljongen på världsutställningen i Paris. Egentligen hatade han att arbeta på uppdrag av någon annan än sig själv, så han sköt på det hela tiden.

Det som fick honom att tända till ordentligt var när han fick höra talas om hur de tyska nazisterna, som var lierade med Franco, hade bombat sönder och nästan utplånat den heliga baskiska staden Guernica. 

Picasso hade då fått idén att dokumentera den här massakern på sitt eget sätt och göra något bestående, som skulle påminna folk om Francos tyranneri och om krigets vansinne. Målningen som ställdes ut på världsutställningen kallade han kort och gott: Guernica.

Naturligtvis väckte Guerica stor uppståndelse på världsutställningen. Inte minst i propagandasyfte. Picasso visade här att symbolik kan vara starkare än ren fakta. Det fanns, och finns än idag, många, analyser och kommentarer till målningen. En av dåtidens professionella tyckare uttalade sig:

...ett monument tillägnat desillusion, förtvivlan och förstörelse. Det var oundvikligt att vår tids störste konstnär skulle ledas till den slutsatsen. Picassos stora fresk är ett monument över förstörelse, ett skrik av förtvivlan och fasa förstärkt av genialitet.

Det tog bara en månad för Picasso att skapa den jätteliga målninger Guernica. Ett arbete som hela tiden följdes av Dora och hennes kamera.

Det finns de som påstår att målningen inte bara var ett resultat av Picassos känslor och genialitet, utan att också Dora spelade en viktig roll.

Hon var ju överlägsen honom med sitt politiska medvetande och kunde hjälpa honom att koncentrera sig på händelserna på ett annat plan. Hon var också en viktig diskussionspartner när det gällde symbolernas innebörd och utformning. Dessutom deltog hon faktiskt aktivt i själva målandet.

Som den kände journalisten och författaren Pierre Daix sa: Vi kommer aldrig att få veta hur mycket Guernica har Dora Maar att tacka för.

En dag när Picasso och Dora arbetade med Guerica – målade och fotograferade – fick de ett oväntat besök av Marie-Thérèse.

Hon hade med bestämda steg gått direkt fram till Dora: Jag har faktiskt ett barn med den här mannen! Det är min uppgift att vara här hos honom! Ni kan gå med detsamma! En iskall Dora svarade: Jag har lika stor anledning att vara här som ni. Jag har inte fött honom något barn, men jag inser inte vad det skulle göra för skillnad.

Ordväxlingen blev alltmer hotfull, medan Picasso fortsatte att måla och spelade den oskyldige åhöraren. Marie-Thérèse vänder sig efter en stund till Picasso: Bestäm dig! Vem av oss ska gå? Picasso var obenägen att fatta beslut, han var nöjd med det som var: Jag sa att de fick slåss om saken. Så de började brottas. Det är ett av mina finaste minnen.

Efteråt förklarade Picasso att han tyckte om dem båda, av olika skäl. Marie-Thérèse för att hon var snäll och rar och gjorde allt han ville. Dora för att hon var intelligent och stark.

Även efter den här verbala och handgripliga uppgörelsen i ateljén fortsatte Picasso att träffa de båda riva lerna var för sig, som om ingenting hade hänt. Att måla dom och att älska med dom utom några som helst samvetsbetänkligheter.

Han bedyrade, gång efter annan, för den ena att den andra inte betydde något för honom - och tvärtom. Han var helt hämningslös i sina lögner och brydde sig inte om att bli avslöjad gång på gång. Bara ännu mer lögner, bortförklaringar och kärleksbevis.

Picasso var väl medveten om sin ställning och att både Marie-Thérèse och Dora hade fastnat i hans djävulska garn. Han älskade sin roll som härskare och domptör.

Women are suffering machines.

Ibland när Picasso reste bort med Dora, såg han till att Marie-Thérèse också fanns på bevämt avstånd. Och då han ville ha lite extra krydda på tillvaron, så lät han också Olga, liksom  av en händelse, få reda på var de befann sig.

Hon kunde då ibland dyka upp för att ställa sina äktenskapliga anspråk på sin spets, och angripa kvinnan (kvinnorna) som hade intagit hennes juridiskt sett lagliga plats.

Picasso var en intrigernas mästare och njöt i fulla drag att vara omsvärmad av de svartsjuka och argsinta damerna.

Sommaren 1937 reste Picasso och Dora till Maugins, där paret Éluard väntade på På Hôtel Vaste Horizon. Där gjorde han, som så många gånger förr, sin vän Paul lycklig genom att ligga med hans hustru Nusch. Till Doras modslutna medgivande ska tilläggas.

Picasso föraktade Pauls generösa vänskapsbevis mer än han uppskattade det. Det var ett vänskapsbevis från min sida också. Jag gjorde det för att göra honom glad. Jag ville inte att han skulle tro att jag inte tyckte om hans fru.

Men paret Éluard och Dora var inte de enda Picasso lyckliggjorde den här sommaren i Maugins. Här fast också Rosemarie med den yppiga bysten, som gärna stod till hans förfogande.

Ni har en sultans själ, ni borde ha ett harem.

Man gjorde nånga utflykter längs Cote d´Azur i Picassos lyxiga Hispano-Suiza, med chauffören Marcel vid ratten. Det blev åtskilliga besök hos Matisse, som hade flyttat till Nice för ett tiotal år sedan.

Picasso talade ofta nedsättande om Matisse, men ändå drogs han till honom och hans harmoniska värld. Jämviktens, renhetens och klarhetens konst, som Matisse strävade efter, var väldigt långt från Picassos plågade konst.

Det var nog det som Matisse åstadkom som väckte Picassos nyfikenhet. Hans intresse var större än vanligt. Han brukade ju inte ägna sin uppmärksamhet åt sådant som andra presterade.

Väl hemkommen till Paris igen fortsatte Picasso den långa period, då han förvrängde Doras ansikte i sina målningar. Det var plågade, gråtande och groteska ansikten. Han förklarade efteråt: I många år gav jag henne ett plågat utseende, inte av sadism, och utan någon tillfredsställelse från min sida. Jag följde bara en vision som hade tvingat sig på mig.

Många av de här målningarna föreställer gråtande kvinnor, men det är bara en av dom som har blev kallat för mästerverk: Den gråtande kvinnan.

Tavlan köptes nymålad på Picassos staffli av den engelske konstnären, poeten och samlaren Roland Penrose för 250 pund. Idag lär den vara värd över 100 miljoner amerikanska dollar. Den finns idag på Tate Modern i London, och lär inte vara till salu.

Picassos relation till Dora var minst sagt komplicerad. Ena stunden kunde han plåga och manipulera henne, och den andra beundra och vara stolt över henne. Hon såg inte illa ut, hon var intelligent, självständig och stark. Picasso brukade ofta referera till Dora när det gällde att ta ställning eller att tycka till om något: Dora sa… Dora tyckte… Dora såg… Dora vill...

Men ändå hade han en stark vilja att med alla medel krossa det han beundrade hos henne.

Jag var inte förälskad i Dora Maar. Jag tyckte om henne som om hon vore en man. Ni kan inte ana hur många tårar hon fällde, och hur många hysteriska utbrott hon fick, när jag sa att du attraherar mig inte, jag älskar dig inte.

En oförutsedd händelse gjorde det nödvändigt för Picasso att göra ett kort besök i Schweitz.

Det var inte av affärsmässiga skäl – bankaffärer – som Picasso tvingades störta iväg till Bern. Det var av högst personliga skäl, nämligen för att rädda sin son Paulo från fängelse. Paulo hade rånat en juveleraraffär och enda chansen att få honom friad var att förklara honom sinnessjuk. Och då krävdes Picassos pengar för att han skulle få ”en bra vård” på ett mentalsjukhus som bara miljonärer hade råd med.

På den här resan till Schweitz hade Kahnweiler också ordnat så att Picasso fick träffa Paul Klee. Det blev ett kort plågsamt möte med denne långsamt döende Klee, som Picasso efteråt beskrev med två ord: Pascal-Napoleon. Vad han menade var nog: Intensiv andlighet- Intensiv viljestyrka.