capstantia

Brytningen med surrealistgruppen som hade återförenats i New York var nu definitiv. Dalí hade inte längre någon kontakt med någon, även om både Max Ernst och Duchamp fanns där -  liksom ledaren Breton. Breton hade själv satt punkt för en fortsatt bekantskap i sitt anagram Avida Dollars (sugen på pengar).

För Dalí blev "Avida Dollars" en talisman som gjorde dollarregnet lättflytande, angenämt och enformigt. En vacker dag ska jag berätta sanningen om hur denna Danaës välsignat tankspridda nyck tog sin form. Det blir en ny bok, förmodligen mitt mästerverk: Salvador Dalí, Dairy of a Genius (1964).

Redan nu var Dalí fullt medveten om att vad Breton hade att säga saknade betydelse här i Amerika. När man här talade om surrealism, så var det honom man menade.

Surrealism hade sett sina bästa dagar. Dalí hade också insett detta faktum och var nu på väg mot en klassisk stil, utan de vaniga attributen för sin barndoms rädslor: gräshoppor, kryckor, myror, skallar...

Men att lämna det surrealistiskt maneret skulle ta sin tid. Han behövde en annan livsfilosofi - andra känslor och attribut att spela med i sina målningar. Så under hela 1940-talet skulle det bli ett och annat surrealistiskt verk. Även hans porträttmålningar skulle få en touche av det omedvetna.

En konstkritiker i NewYorker skrev: Om Dalí lägger mer vikt vid det medvetna än det undermedvetna sinnet är han fullt rustad att bli nittonhundratalets ledande akademimålare.

Dalí hade nu börjat bli pinsamt medveten om att han närmade sig medelåldern och hade kommit in i något som kan liknas vid en livskris. Han var katalan utan hemland, gift med en ryska och han bodde i ett land som han föraktade: Dess frukt har ingen smak, dess kvinnor har ingen skam och dess män har ingen heder.

Han började nu också att bli rädd för sin egen död: Kanske skulle jag om jag trodde nu...börja darra som ett löv och bli fruktansvärt rädd. Jag har alltid varit säker på att allt kommer att ordna sig i slutändan, antingen att tron ska komma och allt faller på plats, eller att livet förlängs i femtio år, eller nedfrysning... Jag kan inte godta att jag som person ska försvinna totalt.

Det här året publicerades boken Salvador Dalís hemliga liv. Den blev en försäljningssuccé och fick en stryckande åtgång, men samtidigt en mördande kritik. New Republic skrev ...om ni inte tycker att stygga pojkar ska få skriva sina memoarer gör ni klokt i att inte sticka näsan i "Salvador Dalís hemliga liv."

Författaren Georg Orwell (med bl a Djurfarmen) skrev: Vore det möjligt för en bok att lukta illa i fysisk mening, så skulle den här göra det. Men emot detta måste man ställa det faktum att han är en exeptionellt begåvad tecknare... Han är exhibitionist och karriärist, men han är ingen humbug.

Så mycket stod klart, att de flesta hade genomskådat Dalís skildring av sitt fantastiska liv, som i många stycken utgörs av förskönande önskedrömmar och ibland rena lögner. Det var ett av Dalís mest väsentliga bidrag till legenden om sig själv. 

Det var inte några gyllene tider för de som ägnade sig åt konst. Japanerna hade bombat sönder Pearl Harbor och Amerika hade gett sig in i kriget. Tidigare investerare höll en låg profil och Dalís större verk var svårsålda.

Dalí ägnade sig därför nu en hel del åt beställningsarbeten. Det blev många porträtt av socitetskvinnor, som de själva eller deras män köpte för ansenliga belopp. Så även om det var bistra tider så gick det ingen nöd på Gala och Dalí.

Bland de som ville ha ett porträtt målat av sig, signerat Dalí, var den stormrika kosmetikaikonen Helena Rubenstein. De hade träffats tidigare i Paris någon gång på 30-talet och nu blev Dalí kallad till hennes våning på Park Avenue, där hon bodde i en trettiosexrummare i tre plan. Nu ville hon diskutera ett nytt projekt med Dalí. Nu gällde det tre pannåer för hennes matsal.

Madame Rubenstein tog emot i sitt sovrum liggande på sin säng av plexiglas med sidenlakan. Det skulle mycket till för att Dalí skulle bli fängslad, men nu satt han alldeles tyst. Nästan lika fasionerad av henne, som av sig själv. Hon hade mycket att berätta om de hon mött: Modigliani var "trevlig men inte ren". Matisse var en "matthandlare", då han köpslog för mycket. James Joyce var "närsynt och luktade illa". Marcel Proust var "en liten jude i en päls som luktade malkulor"...

Vad Madame Rubenstein tyckte om Dalí vet vi inget om, men Dalí gillade henne, och såg henne som en vänskaplig ersättning för Coco Chanel som ju inte fanns till hands här. De var samma andars barn.

Madame Rubenstein hade gett Dalí i uppdrag att måla tre pannåer för hennes matsal. De tre pannåerna fick namnen Morgon, Middag och Kväll och målades i surrealistisk stil. När någon frågade Dalí om de hade någon hemlig innebörd svarade han: Det är åskådarens sak att tyda dem. Om man inte hittar någon innebörd, så finns där ingen.

Madame Rubenstein var nöjd med resultatet, vilket gav Dalí mersmak. Han ville göra om spelrummet till ett musikrum: Jag skall rita en fontän som sprutar ur en flygel. Den skall hänga i taket och aldrig spelas på... Madame Rubenstein tackade nej till erbjudandet.

Markisen de Cuevas skull utgöra en av Dalís räddningsplankor de här magra åren i Amerika. Han hade nu ombildat den Ryska balleten, som han tagit med sig från Monte Carlo, till Ballet International. Och han var nu angelägen om att starta upp nya balettprojekt, trots de bistra tiderna.

Dansaren och koreografen Antony Tudor hade föreslagit baletten Romeo och Julia, som de Cuevas hade gett sitt samtycke till. Dalí anlitades för att rita kostymer och dekor. Men medan han arbetade uppstod meningsskiljaktligheter om tolkningen av pjäsen, så projektet lades ner och baletten visades aldrig.

Allt det arbete som Dalí lade ner finns fortfarande bevarat och en del såldes troligen som enskilda konstverk senare.

Dalí hade nu en atejé som låg på en angränsande egendom till Hotel Del Monte, som nu under kriget hade tagits över av militären. Här arbetade han mestadels med sina dyra porträttmåningar, och återvände ibland till sin egen värld i målningen Köttets återuppståndelse, som han hade påbörjad redan 1940 och som inte skulle bli klar förrän 1945.

Dalí saknade någon som han kunde diskutera måleri och annat med. Visserligen hade han Gala, men hon gav honom mest kritik. Hon var uttråkad och åkte mest omkring i en stor Cadillac utmed kusten, och funderade väl på hur hon skulle krama ut mer av sin guldklimp.

Här i den karga delen av Kalifornien var Dalí och Gala helt avskärmade från världen. De visste inget om vad som hände med deras vänner i Frankrike. De visste inte inget om Éluard. De visste inte att hans och Galas dotter Cecilia bodde i deras lägenhet i Paris, och att hennes man hade fänglats av tyskarna, och att hon hade tvingats sälja några kvarlämnade Dalí-målningar för att överleva. Något som Gala aldrig skulle förlåta henne.

De hade fortfarande en viss kontakt med sin gamle vän och beskyddare Edward James, som nu bodde i Los Angeles. Men eftersom han inte betydde något längre för dom, så bemötte de honom både snäsigt och nedlåtande. Han bad flera gånger att få komma och hälsa på, och till slut föll de till föga och bjöd in honom en vecka i början av 1943.

Edward James ville nu göra en ny affärsöverenskommelse med Dalí. Den gick ut på att Dalí skulle måla ett antal målningar mot att han fick överta James hus i London. Men eftersom det var svårt att prisätta både målningarna och huset så blev det ingen affär.

Plötsligt dök det upp en ny intressent för Dalís konst. Det var en genuin amerikan vid namn Reynolds Morse. Han var uppfinnare och affärsman med god ekonomi. Han och hans fru Eleanor delade också ett stort samlarintresse. De ägde redan tavlor av Chirico, Tanguy och Magritte, och kände till Dalí genom en vän som ägde ett par tavlor av honom.

Efter en del efterforskningar fastnade Reinholds för Harkrank om kvällen - hopp! och ville köpa den. Affären gjordes i upp i Old King Bar på hotell St Regis, som var Dalís stamställe när han var i New York. Efter att ha träffat Dalí, och fått lyssna till hans utläggningar om målningen, blev de helt fascinerade av honom, och det dröje inte länge förrän de köpte sin nästa målning direkt av Gala: Atmosfärisk medelbyråkrat i färd med att mjöka en kranieharpa. 

Vi betalade 850 dollar för den, vilket var vad hon ville ha för den. Titeln kommer att gå till historien, tavlan är värd sitt pris enbart för titeln.

Dalí kände redan från början att detta var någon som köpte hans målningar för att man tyckte om dom, och inte bara som en investering.

Paret Morse skulle bli Dalí och Galas vänner och trogna köpare. Varje säsong hjälpte de till att hänga Dalís tavlor på utställningar och fick därmed också en förhandsvisning, som alltid följdes av en god middag. Paret Morse skulle fortsätta att köpa en eller två Dalí-tavlor varje år under lång tid framöver.

Reinholds Morse köpte så många av Dalís verk, att han så småningom hade världens största samling. Denna stora samling av Dalís verk finns nu att beskåda på ett museum i St. Petersburg, Florida.

Markisen de Cuevas hade flera balettuppsättningar de här åren, med Dali som producent av kostymer, scendekorer och ridåer. 1943 satta han upp Café de Chinitas, som fick ett hyfsat mottagande. Värre skulle det bli när han året därpå tog sig an baletten Sentimental Colloguy. Dali designade kostymer och dekorer, medan Paul Bowles svarade för musiken och André Eglevsky för koreografin.

De Cuevas hade försäkrat Bowles att Dali inte skulle komma med några av sina vanliga surrealistiska påhitt. Så han fick en chock vid genrepet: Mitt hjärta sjönk när jag fick se scenen och vad som hände på den. Eglevsky och Marie-Jeanne kom ut på scenen med hår under armarna, stora tofsar som hängde ner på golvet... Det fanns män md meterlånga skägg, som cyklade fram och tillbaka som det föll sig över scenen, och där fanns en stor mekanisk sköldpadda i vars skal det satt färgade lampor...

Det gick alltså inte så bra för baletten Sentimental Colloguy, folk lär ha visat sitt missnöje med burop redan i första akten. Men de Cuevas misströstade inte, redan samma år satte han upp en ny balett, nämligen Tristan Fou som Dali hade skrivit liberettot för. 

Baletten hade premiär den 15 december 1944. Med musik av Wagner och koreografi av Massine. Den här föreställningen fick ett mycket bättre mottagande, kanske berodde det på att Dali nu hade gjort dekoren i sin nya klassicistiska stil. 

Dalís bok Dolda ansikten kom ut 1944. Om Salvadors hemliga liv är något av en roman, där Dalí har uppfunnit sitt liv som han ville att världen skulle uppfatta honom - ofta med små inslag av sanning - så var Dolda ansikten en roman med starka själbiografiska avsnitt.

Boken handlar om en överklassfamilj i mitten av 30-talet. Dekadanta aristokrater. Rika amerikanskor. Kärleksrelationer. Moral. Partnerbyte. Sexuella avvikelser...

Kritikerna var inte alls så hårda den här gången, men de fanns. En kritiker på New Yorker skrev: ...litterära modeller har varit dåliga och från det ögonblick han lämnade sin verkliga syssla, har de dragit ner honom på ett sätt som erbjuder ett av de mest egenartade exemplen på de störningar och försyndelser som vi möter i den samtida konsten när den kommer i kollisionskurs med den politiska krisen.

Det var Hitchkocks egen idé att anlita Dalí för en del skräckscener i sin film Trollbunden (Spellbound). Uppdraget bestod i att tänka ut och visualisera en psykiskt störd mans drömsekvenser (mardrömmar). 

När filmen var färdiginspelad hada endast en del av Dalís idéer, skisser och målningar används. Men han fick de 4000 dollar som var överenskommet, och han fick behålla det material som han hade producerat.

Själv tyckte Dalí efteråt att de bästa delarna hade blivit bortklippta när filmen hade slutredigerats och skulle visas på biograferna.

Dalí skulle i början av 1945 fullborda sitt klassiska porträtt av Gala, som han kom att kalla Galarina. Han hade påbörjat den här målningen redan 1944, och enligt egen utsago hade den tagit 240 timmar att måla.

Att Gala visar ena bröstet var för Dalí en symbol för bröd, men det påstås också att hon tog fram och visade det för Dalí, för att håna honom för hans otillräcklighet som älskare.

Nu hade de inget som helst sexuellt med varandra att göra, inte ens sådana sex-lekar som Dalí hade varit så road av. Gala fungerade numera bara som moder och övervakare. Det var i den här schizorena situationen som Dalí upphöjde Gala till Madonna, att se men inte röra.

Gala hade skaffat sig ett eget sex-liv. Medan han arbetade frenetiskt i sin ateljé letade hon upp yngre män. Vid ett tillfälle försökte hon förföra sin långt tidigare älskare Max Ernsts son. Men hade avböjde inviten, vilket gjorde henne ursinnig. Hon hade blivit alltmer våldsbenägen med åren, Hon kunde klappa till folk, som inte tyckte eller gjorde som hon ville. Spotta på dom och klösa dom i ansiktet.

Dalí hade blivit alltmer uppgiven över hennes beteende, något som han försökte hantera genom att avköna henne i sitt måleri, och placera henne över vanliga dödliga. Han förskönade också henne i sina målningar. Han brydde sig inte längre om hennes jakt på unga män. Men innerst inne var han djupt sårad.

Dalí var lojal, trots att Gala svek honom, och nu bara var ute efter hans pengar för sitt eget välbehag. Han var fast i hennes garn, och skulle tillbringa resten av sitt liv i det fängelse han alltid sagt att han skulle skapa åt sig själv.

Det hade gått ett halvår sedan Paris hade befriats innan Éluard hörde av sig. Han berättade att våningen på Rue de l'Université stod kvar, men att den nu hade intagits av krigsmakten. Vidare säger han: Vi sätter allt ömtåligt eller värdefullt i vardagsrummet, som vi stänger av liksom ateljén som fortfarande är i ordning... Slutligen säger han också att det inte fanns något bränsle och att det hade snöat i tre veckor.

Det lät inte speciell upplyftande, så Gala övertalade Dali att de skulle stanna och avvakta bättre tider i Europa innan de reste tillbaka. Det skulle bli ytterligare tre år.

I Amerika levde Dalí och Gala ett lyxliv, som de inte hade hade kunnat räkna med i armodets Europa. De pendlade mellan Kalifornen och New York beroende på årstid. I New York hade man nu också skaffat sig en fast adress på St. Regis Hotel, där Dalí var stamgäst i Old King Cole Bar.

Sina utställningar hade Dalí nu på George Kellers Bignou Gallery, eftersom Juian Levy hade stängt sitt galleri på grund av vikande intresse för avantgardisk konst. Denne Keller skulle bli den siste konsthandlare som Dalí och Gala använde sig av, 1948 tog Gala över affärerna helt och hållet, då hyrde man ett eget galleri, när det var dags att ställa ut Dalís målningar.

Paret Nichols beundrade visserligen Dalís arbeten, men tyckte samtidig att han var en populistisk snobb. Paret Dalís förhållande liknades vid det mellan hertigparet av Windsor. I båda fallen ansågs männen vara toffelhjältar.

Någon hade på 50-talet sett Gala samtala med hertiginnan Windsor och hade då tänkt för sig själv: Det är förvånadsvärt att två så fula och beslutsamma kvinnor kan ha dragit till sig två av världens mest berömda män.

Dalís och Galas vänner i Amerika bestod mest av rika mecenater, som nu odlades i lämpliga former och doser. Till dessa hörde markis de Cuevas, Helena Rubenstein, paret Morse och Caresse Cosby.

Det skulle tillkomma en av ett något ovanliga slag, nämligen William II Nicholls, som gav ut tidskriften This week med en upplaga över 10 miljoner. Han hade i ett nummer nämligen haft den goda smaken att presentera Dalís nymålade Brödkorg på omslaget. Samma Brödkorg som också efter kriget användes som propaganda för Mashall-hjälpen för återuppbyggnad av Europa.

När Dalí och Gala var i Kalifornien vid Monterey var livet ganska rutinbetonat. De bodde då i ett litet eget hus vid Del Monte Lodge. De steg upp tidigt om morgnarna och efter frukosten tog de en promenad utmed stranden. Sedan körde Gala oftast Dalí till hans ateljé en bit därifrån. Där arbetade han hela dagarna, och i sin ensamhet var han helt fokuserad på sin produktion av målningar, baletter och sina böcker.

Då och då reste de ner till Hollywood. Dalí var fortfarande betagen av tanken att göra film och han tyckte om att träffa filmstjärnorna. Hans störst lycka var när han blev presenterad för Greta Garbo, den gudomliga Greta Garbo. 

Den första atombomben släpptes över Hiroshima den 6 augusti 1945. När Dali fick höra talas om det blev han bestört. Först blev han handlingsförlamad, sedan började han, som vetenskapligt intresserad, att studera teknologin bakom och följden av händelsen. Då fick han näring till ett kommande antal målningar där atomklyvning och religion varvades med varandra. Han kallade själv denna fas i sitt arbete för sitt nya nukliära måleri.

Men hur ofta han nu hävdade att klassism var framtiden, så smög sig ideligen de surrealistiska dragen in i hans bilder. Det här året slutförde också äntligen sin målning krigsmålning Köttets återuppståndelse. 

I november 1945 ställde Dali ut sin senaste produktion på Bignou Gallery i New York. Då visade han också ett stort antal teckningar som han hade gjort för en kommande bok om Don Quixote och ur en självbiografi av Benevenuto Cellini. Och även illustrationer som han hade gjort tidigare för The Maze av Maurice Sandoz. 

I samband med utställningen gav han ut första numret av sin egen tidning Dali News. Och för säkerhets skull lade han till underrubriken Dagstidningarnas konung. Han trodde då att han kunde styra det nyhetsflöde som de vanliga dagstidningarna skrev om honom. I tidningen kan man läsa under hans egna rubiker: Dali triumferar... Dali kastar sig ut i sin vinteroffensiv...

1946 fick Dalí återigen en möjlighet att delta i ett filmprojekt. De här gången var det självaste Walt Disney som ville ta hans kreativa begåvning i anspråk i en tecknad kortfilm, med inslag av spelfilm och specialeffekter. Man skulle luta sig mot Destino - en sång av en enkel kärlekshistoria, och speltiden hade beräknats till ca 6 minuter.

Dalí var heltänd på uppgiften och bidrog entusiastiskt med många förslag till tecknade scener. Men som många gånger förr, så blev det inget av denna gången heller. Walt Disney hade ändrat sig, då han inte länge trodde på den här typen av episodfilmer. 

Walt Disney ska senare ha sagt: ...vanligtvis är det inte så lätt att hitta bra historier och de kräver en dekl tankearbete, men med Dalí var det tvärtom. Han bubblade ständigt över av ny idéer, inte bara om filmen, det rann faktiskt över åt alla håll - som maskiner, möbler, smycken...

Det hela slutade dock lyckligt. Disney och Dalí fortsatte att vara vänner även efter detta misslyckade försök till samarbete.

Fram på hösten 1946, när kriget var slut, började en del vänner från Europa dyka upp i New York. En av de som besökte Dalí och Gala var fursten Jean-Lois Faucigny-Luciinge. Hans hälsningsfras till Gala: Jag kysste henne och sade: "Jag är mycket rörd över att få träffa er igen... Hon svarade: Är ni? Det är inte jag, inte det minsta. Det var Gala i ett nötskal den här tiden. Kärv och egensinning, rentav otrevlig.

Greven minns den kvällen med Dalí: Vi möttes på St Regis, han hade den där stora mutaschen och en käpp som pryddes av en faslk diamant i toppen. Jag trodde att det skulle bli genant att behöva gå ut och äta med honom, men jag tog fullständigt miste.

Vi gick till ungefär tolv ställen för att lyssna på jazz och överallt dit vi kom dök det upp en fotograf och folk kom fram till bordet och sade: "Mr Dalí, Mr Dalí, var snäll att signera mitt program" och sådana saker. Jag insåg att jag var ute med en allmänt accepterad excentriker och det gjorde mig inte generad att gå omkring med honom, tvärtom.

På våren 1936 fick Gala ett brev från Éluard där han argumenterade för att de inte skulle återkomma till Frankrike. Här följer ett utdrag ur brevet: Vad beträffar er återkomst, tror jag att ni har allt att förlora på det. Den politiska situationen är inte stabil ännu. Och ni kan knappast räkna med någon större försäljning av era tavlor. Marknaden är dålig för ögonblicket. Folk håller i sina pengar. Dessutom måste ni förstå att livet är svårt, mycket svårt. Jag kan inte föreställa mig hur ni skulle kunna sitta i evigheter i Metron eller gå till fots, och er lägenhet är svår att värma upp...

Brevet avslutades med: ...om ni verkligen har planer på att lämna Amerika, där Dalí åtnjuter en popularitet och inkomster som ni kommer att få svårt att återskapa här.

Visserligen var väl de skäl, som Éluard anförde för att Dalí och Gala skulle stanna kvar i Amerika, både trovärda och förnuftiga. Men det fanns nog andra skäl också, som han höll för sig själv.

För det första så hade Éulard all anledning att tro att Dalí inte skulle bli så väl bemött, beroende på hans politiska åsikter. Sådana som han hade råkat riktigt illa ut även efter kriget. En del hade till och med mördats. För det andra så var han kanske rädd för Galas ilska, då deras dotter Cécile hade sålt av Dalís målningar under de bistra krigsåren.

Men hur som helst så beslöt nu Gala att de skulle stanna ännu ett tag i Amerika.

På initiativ av Reinholds Morse anordnade Clevelands konstmuseum en retrospektiv utställning av Dalís arbeten i oktober 1947. De verk som då visades kom mestadels från hans egen konstsamling och vännen Dr. Rosomans. 

Morse skriver i utställningskatalogen om Dalí : ...profetiskt avslöjar han den moderna människans drömmar, rädslor, hopp och besvikelser, och har mer än någon annan konstnär lyckats ge uttryck för nostalgin, fasan, poesin och förvirringen i vår tid.

Under sitt invigningstal till utställningen. det han sa då för bortemot 75 år sedan håller än idag: 

Till dags dato har Dalís smak för publicitet hindrat den vanlige åskådaren att ta honom på allvar. Det har haft till följd att det inte är många människor som har haft tillfälle att upptäcka den store moderne mästare Dalí är. I stället uppfattas han som en skådespelare...

Men trots alla andra verksamheter han är sysselsatt med kommer han ändå att bli hågkommem längst för sina djuplodande studier av vår samtids psykologi såsom de framträder i hans tavlor av fantasier och föreställningar. Det främsta skälet till att han har blivit så missförstådd är vår nästan betingade motvilja mot varje djärv pionjärs arbete.

Runt årsskiftet 1947-48 visar Bagnou Gallery i New York Dalís målningar under rubriken New Paintings. Här visar Dalí bilder från sitt nyvunna intresse för atomfysik, bland annat Atomdelningen och en förstudie till Leda Atomica som gjorts med hjälp av matematikern Matila Ghyka. En annan målning som väckte stort intresse, och som förfärade många, var hans surrealistiska porträtt av Picasso.

I samband med utställningen släppte Dalí också det andra och sista numret av sin egen tidning Dalí News. Dessutom kom hans nya bok 50 Secrets of Magic Craftmanship ut i början av 1948.

Relationerna mellan Dalí och Picasso var nu inte de allra bästa. Dalí som en gång hade dyrkat Picasso. Det var honom han ville träffa vid sitt första besök i Paris. De hade umgåtts en hel del under Paristiden och Picasso hade presenterat honom för Gertrude Stein. Han hade ju också bekostat Dalís första resa till Amerika.

Men med tiden hade intresset svalnat från båda parter. De hade olika politiska åsikter. Dalí hade gjort en egen karriär, som inte riktig passade Picasso, så han ignorerade honom. Dalí ansåg att Picasso hade förstört 1900-talskonsten genom sina ständiga försök att rasera den.

Jag förenar surrealism med mystik. Dalí står för förening, Picasso för förvirring. Vi är båda genier. Spanien är ett kontrasternas land - sol och skugga. Vid sjuttioett års ålder står Picasso i den urmodiga konstens skugga. Dalí som är mycket yngre har vid fyttiosex års ålder kommit upp i den hälsosamma solen. (sagt av Dalí 1951).

I början av 1948 ger Dali ut sin bok 50 Secrets of Magic Craftmanship, där han hyller renässansens konstnärshantverk. Han tar här upp hemligheter som den om de fem olika handrörelserna för de fem olika penslarna, och hemligheten med att måla innan man kan teckna. Vidare hemligheten med getinggift för att förtunna färgen...

Dali tar också upp tio regler för den som vill bli målare, bl a: Börja att måla genom att lära dig teckna och måla som de gamla mästarna. Efter det kan du göra som du vill. Alla kommer att respektera dig... Inga lättjefulla mästerverk... Måla, måla... Om måleriet inte älskar dig, kommer all din kärlek till det att förbli obesvarad.

Film och fotografi var ämnen som hade fascinerat Dalí en längre tid. Nu utvecklade han sitt samarbete med fotografen Philippe Halsmann. Givetvis med sig själv i huvudrollen. De hade nu inlett ett surrealistiskt projekt: Dalí Atomicus, som skulle väcka uppmärksamhet över hela världen.

Det var en ögonblicksbild, där Dalí och hans staffli, med tillhörande målning, skulle sväva omkring i luften - Dalí som en svävande atom. I förspelet till denna magiska bild fördes denna dialog mellan Dalí och fotografen: -Jag vet hur vi gör... Vi tar en anka och sätter lite dynamit i baken på den. När ankan exploderar hoppar jag och du tar bilden. -Glöm inte att vi är i Amerika, vi hamnar i fängelse om vi börja spränga ankor. -Du har rätt... Vi tar några katter och häller vatten på dem!

Tagningen av den här scenen lär ha tagit fem timmer och, förutom ett antal foton, hade resulterat i arbete med att fånga in tjugosex dyngvåta katter.

Efter åtta år i Amerika avreste Dalí och Gala till Le Havre den 21 juli 1948. 

Den dag jag landsteg i New York kom min mustasch på Times omslagssida. Där kunde jag ses med världens minsta mustasch. Sedan dess har världen krymt åtskilligt medan min mustasch precis som min fantasis kraft har fortsatt att växa... En dag kommer kanske någon att upptäcka en sanning, som är lika märklig som den här mustaschen - nämligen att Salvador Dalí förmodligen var målare också.