capstantia

Utan doktorshatt

Vi hade köpt på oss ett företag i Storbritannien. Ett bolag inom samma bransch som vi själva. Vi hade fått det billigt. Det ende vettiga de ägde, var väl egentligen ett inarbetat varumärke. Men från och med nu skulle det bli åka av. I alla bemärkelser. Tanken var att vi skulle utöka deras tjänsteutbud, och utveckla de bristfälliga kontoren i England och Skottland. Sedan skulle vi också hjälpa till med marknadsföringen. Vi svenskar hade en ju hel del att tillföra.

Bland det första vi gjorde var att besöka deras kontor utanför London. Vi möttes på stationen av den förre ägaren, efter att ha tagit pendeltåget från London. Det var bara några minuters promenad till kontoret, som låg vid det lilla torget mitt i centrum. Ett centrum, som var kringgärdat av typiska engelska tvåvåningshus. Sådana hus, som har all rördragning väl synlig utanpå tegelfasaderna. Runt torget verkade det finnas allt, som behövdes i en liten håla som den här: Slaktare, barberare, hotell, bokhandel… Och så naturligtvis småstadens oaser: Pubarna. Jag såg åtminstone tre. Det bådade ju gott.

Här är det, sa vår följeslagare. Vi visades in genom en anspråkslös dörr i ena ändan av en huslänga. En liten rostig skylt bekräftade hans ord. Man fick böja sig, för att inte slå i dörrkarmen. Sedan bar det uppför en knarrig trappa. Ljuset var dämpat. Vad mysigt, hade hustrun sagt. Det visade sig att firman höll till i flera hus. Och alltid på husens våning två. Med lite god vilja kunde man ta sig mellan de olika husen. Men då fick man balansera över sviktande plywoodskivor. Ibland var det uppför och ibland nerför. Det var nämligen nivåskillnader mellan husen. Jag tänkte i mitt stilla sinne: Nu är det bara råttor och fladdermöss som saknas.

Vi kikade in i de så kallade arbetsrummen, som låg på ena sidan av den långa och smala korridoren. Arbetsmiljöverket hade börjat gråta. De hade, med omedelbar verkan, förbjudit alla former av uppehälle. Och någon verksamhet hade det inte varit tal om.

De närmsta åren blev det mycket resande för min del. Både till, och emellan, de olika kontoren. Om klipport hade funnits, hade jag haft sådana på både SAS och Brittish Airways. Det var mest introduktions- och säljresor. Min följeslagare hette Oliver, engelsmännens försäljningschef. En trevlig prick, som var lätt att umgås med.

Gemensamt reste vi till kunder i södra England. Förutom London och dess närhet, till städer och orter, som man ofta visste namnet på. Många från den engelska fotbollsligan. En del ur andra sammanhang. En del besjungna. Exempelvis Winchester. Stan med katedralen, om du minns: Winchester Cathedral. Jag trodde att den låten var Beatles egen. Nej, från början är det en Music Hall-låt. Och den har spelats in av många artister. Frank Sinatra till exempel. 

Jag var behjälplig med marknadsföringen. En dag hamnade vi på ett företag i Derby. Oliver hade stämt träff med en teknikchef, på ett bolag inom teleområdet. Jag berättade lite om vår svenska verksamhet. Då kom jag in på vårt sätt att standardisera texter. Att spara dom, för att sedan lätt ta fram dom för att redigera och återanvända. Detta oavsett utrustning, operativsystem, eller annat som leverantörerna lurar på oss med jämna mellanrum. Jag drog principerna för honom. Han blev eld och lågor. 

Så helt plötsligt befann vi oss i en stor aula. Där hade han samlat ett stort gäng av sina förtrogna. Samma föredragning, som han hade fått. Men nu på en stor whiteboard. Några veckor senare fick jag en inbjudan att hålla ett föredrag, på en konferens i Bournemouth. Tja, varför inte? I publiken fanns det nog både några nya och tilltänkta kunder. Och kanske fackpressen, eftersom arrangören var välkänd inom sin bransch: The Institution of Electronics and Electrical Incorporated Engineers.

Några månader senare anlände jag till hotellet i Burnemouth där konferensen var, The New Durley Dean Hotel. Ett hotell som hade sett sina bästa dagar, men som i broschyren gav en helt annan bild. Bland de närvarande fanns en liten delegation från det engelska bolaget. Händelsen bevakades också av både lokalpress och fackpress.

Flera gånger blev jag medveten om, att i det här landet är man ganska konservativa. I sådana här sammanhang skulle man skicka in sitt manuskript någon månad innan. Det skulle tryckas, och samlas i ett kompendium, tillsammans med de andra föredragen. Men först skulle våra engelsmän granska språket. De gjorde några mindre justeringar. Men den nyanställde marknadschefen påpekade vikten av att jag, i min personbeskrivning, angav vilket universitet jag hade gått på, och vilken examen jag hade. Gärna också vilket år jag hade tagit den.

Jag lugnade honom, per telefon, med att det var Uppsala universitet, och att det var en doktorsexamen i… Jag tror att jag klämde till med både Datalogi och Filosofi. Rena lögner alltså. Men han verkade mycket belåten. Jag hade ju bara en ynka ingenjörsexamen. Och det var för många år sedan. Mina lögner kom dessbättre aldrig i tryck.

Detta faktum gjorde att jag, kvällen innan föredraget skulle hållas, fick en skarp tillrättavisning av nämnde marknadschef. Han skulle också gå igenom mina OH-bilder, men tröttnade redan efter någon halvtimme. Han tyckte väl att det inte gjorde så mycket med några fel. En utlänning kunde man väl alltid förlåta. Föredraget gick ganska bra, även om det inte blev några stora ovationer. Min fula ovana trogen drog jag över tiden. Och det med råge till arrangörens förtvivlan. Men det hela resulterade i fyra nya kunder för våra engelska vänner. Inte så illa av en vanlig sketen ingenjör. Utan doktorshatt.