capstantia

Bondfångad i New York

Efter en övernattning på Arlanda bar det iväg med British Airways till New York, via London. Vi ankom sent till Heathrow. Och än en gång blev man påmind om att tidsbestämda flyg, inte alls är att lita på. Men flygbolaget kunde ju inte aktersegla sina egna passagerare, från Skandinavien, på en av sina flygningar över Atlanten. Vi föstes snabbt in i ett Jeep-liknande fordon, och forslades i ilfart under jord till den terminal, där avgången till New York väntade.

Väl landade på J. F. Kennedy International Airport började den långsamma vägen till utgångshallen. Via passkontroll med vidhängande förfrågningar från bistra statstjänstemän: Tourist? Business? Money?...

Sedan bagageutcheckning och sist, men inte minst, tullen med ytterligare frågor att besvara: Drugs? Gifts? Animals?... Den här kedjan involverade många uniformerade kontrollanter och inspektörer. Man blev återigen påmind om sina misstankar. Om att det här var ett sätt att hantera arbetslösheten, hos lågutbildade invandrare. Har man inga jobb, så får man ju skapa dom.

När alla formaliteter var avklarade kunde vi pusta ut, och dra vår bagagekärra mot utgången. Där väntade de gula taxibilarna ivrigt på, att få genomföra sina lukrativa transporter in till hotellen på Manhattan. En medelålders uniformerad färgad man, stilig värre, erbjöd sin limousine och sina tjänster. Hela upplägget såg mycket förtroendegivande ut. Men det skulle visa sig, att där bedrog man sig grundligt. 

När vi var i jämnhöjd med Brooklyn, fick jag för mig att fråga vad kalaset skulle kosta till vårt hotell St. Moritz, vid södra ändan av Central Park. Jag vart helt chockad. Priset i USDollar motsvarande bortemot 7 000 svenska kronor. Det var först då jag insåg att jag var en typisk lantis. Och nu en bondfångad lantis. Jo tack. Då kände man sig väldigt billig, även om det var dyrt. Detta fick ju bara inte hända. Framför allt inte mig, som ibland kunde raljera om min många utlandsresor.

Jag tog ett djupt andetag och tittade på min fru, som snabbt hade blivit riktigt blek om nosen. Skulle vi verkligen bli av med en stor del av reskassan redan första dagen. Jag andades häftigt och lutade mig över framsätet, medan jag högljutt framförde mina protester. Jag brukar betala omkring 50 dollar, så ditt pris är ju inte rimligt. Då log vår livréklädde chaufför hånfullt, och sa att han bara skämtade. 

Det riktiga priset, som han nu angav, fanns på en skrynklig prislista, som han plockade fram under solskyddet. Han pekade på priset för en enkel resa från J.F.K. till Manhattan. Enligt denna lista var priset fastställt till 650 USDollar. Men även denna summa tyckte jag vara hutlös, och helt oacceptabel. Då argumenterade han genom att referera till den goda komforten med luftkonditionering, lädersäten, det väl tilltagna benutrymmet... Det var vad han erbjöd, jämfört med en vanlig gul simpel taxibulle.

Nu var goda råd dyra, och det i ordets rätta bemärkelse. Jag väntar med prisdiskussionen tills vi har kommit fram till slutstationen. När vi stannar utanför hotellet hoppar du ut och vi hävdar att vi måste växla in en resecheck för att kunna betala. Sedan... Men denna plan gick överstyr redan från början, då den förslagne chauffören låste alla bilens dörrar. Så nu återstod det bara för mig, en tillstukad lantis, att göra en så bra slutförhandling som möjligt. En förhandling, som följdes av nyfikna blickar, och medlidsamma huvudskakningar, från de gula taxibilarna, som fanns på plats utanför hotellet.

Efter en lång stunds upprörda toner kom vi äntligen överens om priset: 150 USDollar, en knapp svensk tusenlapp på den tiden. När affären väl var avklarad, hade vår stilige chaufför den goda smaken att erbjuda sina mertjänster under vår vistelse i New York. Han överräckte sitt prydliga visitkort, som visade hur vi kunde nå honom. Han gjorde honnör, och önskade oss fortsatt lycka till med vår vistelse i New York. Vilken fräck fan, tänkte jag och...

Väl inkomna i hotellets reception möttes vi av våra reskamrater, som hade tagit ett annat flyg hit. Två kollegor med medföljande fruar. Vi karlar skulle genomföra ett par studiebesök i storstaden och dess omgivning, medan fruarna fick vara ute på vift på egen hand.

De tre mogna damerna berättade senare, som fnittrande tonåringar, om sina upplevelser på Manhattan. De hade bland annat sprungit vilse i New Yorks tunnelbanesystem. Och så hade de lunchat på ett skumt ställe som bjöd på osaltad kokt hummer med ketchup-dip. Händelserna var många. De flesta var skrattretande.

Vi karlar var bland annat på ett studiebesök någonstans i New Jersey, på andra sidan Newark Bay. Vi hade tagit en gul taxi till Newark Airport, där vi möttes av en äldre pensionerad militär, som skulle ta oss dit vi skulle. Jag vet inte riktigt vad som hände, men tydligen var gamlingen inte så alert. Så plötsligt befann vi oss på en motorväg, men olyckligtvis på fel sida. På väg mot den övriga trafiken. Bilarna kom emot oss i hög fart. Nu var det nästan att man såg döden i vitögat. Efter några gastkramande undanmanövrar, tjutande däck och en vidunderlig U-sväng, var vi på väg åt rätt håll. Åt rätt håll, och samma som de andra bilarna. Men åt fel håll, för att ta oss dit vi skulle. Efter en del krångel hade vi kommit rätt. I alla avseenden. Denna gastkramande fadäs föll nästan i glömska, eftersom vårt studiebesök blev så lyckat.

På kvällarna hade vi naturligtvis gemensamma upplevelser. Bland annat A Chorus Line på Broadway, samt de båda museerna Guggenheims och Museum of Modern Art. Vi hann också med en bussad rundtur på södra Manhattan. Då fick vi beskåda tvillingtornen World Trade Center, innan de flera år senare, raserades i en terrorattack den 11:e september. FN-skrapan, med Reuterswärds hopknutna revolver och Wall Street, stod också på programmet.

Allt tycktes fungera smärtfritt, och utan problem, ända tills jag bad personalen på hotellet beställa två limousiner till en tidig morgon. Resan skulle gå från hotellet till flygplatsen. Sen skulle vi vidare till Los Angeles. Det blev ett blankt NEJ från hotellets receptionist. Den risken ville man inte ta. Tänk om ni skulle utebli, vem ska då stå för notan? Detta säger en del om den service, som hotellet med det anrika namnet St. Moritz, kunde erbjuda. Hur skulle vi nu vara säkra på att komma i tid till morgonflyget. Att som privatperson boka limousiner till en tidig morgon var inte att tänka på.

Plötsligt fick jag en ingivelse. Våra flygbiljetter hade ju bokats i en form av ett samspel mellan British Airways och Quantas. Av en slump hade jag sett att just Quantas hade ett försäljningskontor på 5th Avenue bara några hundra meter från hotellet. Men klockan började närma sig stängningsdags. Andfådd, och blöt av svett, stegade jag in i resebutiken, visade biljetterna och förklarade den uppkomna situationen. No problems Sir. Morgonen därpå stod det två limousiner utanför hotellet som avtalat. Det bokade tidiga morgonflyget till L.A. lyfte med sällskapet från Sverige ombord.