capstantia

Efter förnedringen på utställningen i Berlin fick Matisses hustru återigen träda in och trösta sin nedstämde make. Men innan de skulle återvända till Paris skulle de besöka Karl Ernst Osthaus, en av Matisse få beundrare i Tyskland. Denne samlare hade sin hemvist i Hagen inte långt från Essen i Ruhr-området.

Osthaus hade tidigare köpt fem målningar av Matisse och var nu på väg att köpa en sjätte. Men Matisse var nu mest intresserad av att se sin egen mosaikserie av en våldtäkt, som han hade sålt till honom för en tid sedan. Men först ville Osthaus visa honom sin senaste investering. Det var en installation i ett nybyggt krematorium, som låg i ett dystert industriområde.

Denna regniga eftermiddag ställdes Matisse inför ett makabert skådespel. Han möttes av en dov orgelmusik, med en kista som sänktes ner på marken framför honom. Ett practical joke som fick den redan hårt prövade Matisse att tappa andan: Min gud, en död kropp!

När Matisse kom hem till Paris igen, tagen av händelsen hos Osthaus, möttes han av en ny chock. Ett stort paket väntade på honom från en för honom okänd amerikansk student som hette Thomas Whittemore.

Det visade sig vara en stor lagerkrans, som en tröst för den misslyckade utställningen i Berlin. Något som Matisse misstolkade och såg som ytterligare ett av de många påhoppen. Han hade då muttrat bistert: Men jag är inte död än.

Men vad Matisse inte visste då, var att det var uppriktigt menat från Whittemores sida, och att han i honom skulle få en vän för livet.

I januari1909 fullbordade Matisse en målning på samma tema, som den mosaik som han hade levererat till Osthaus, under samma namn: Nymf och satyr. De var inspirerad av en målning av Cézanne som heter The rape (Våldtäkten). Ett kärt ämne, som har fascinerat målare sedan urminnes tider.

Duken Nymf och satir var öronmärkt för den ryske samlare Sergei Shchukin, som nu började få mycket av Matisse på väggarna hemma i Moskva. Så fort han fick se målningen insåg han att den inte passade ihop med de andra av Matisse, och att den måste få hänga för sig själv, kanske lite i skymundan. Men annars var Shchukin inte så försynt. Han lär ha haft som motto: Om du får en psykologisk chock framför en målning, så köp den direkt!

En annan rysk rik samlare från Moskva var Ivan Abranov Morozov - en vän, men också konkurrent, till Sergei Shchukin. Han hade handlat en del av Maurice Denis, nu senast sju paneler i nyklassisk stil för sitt musikrum, som handlade on Eros och Psyke.

Efter den senaste Höstutställningen tänkte han använda sig av Matisse för att dekorera sin matsal. Men han ändrade sig och beställde ytterliga några verk av Denis. Det blev i stället Shchukin som nu beställde väggmålningar av Matisse.

Matisse glömmer aldrig när han och Shchukin, över en luch på Restaurant Larue i Paris, kläckte idéerna till Dans och Musik. Efter det här mötet skrev Shchukin till Matisse om vilken uppståndelse Denis verk hade väckt:

Jag hoppas att när de får se dina dekorationer, så kommer de beundrande utropen att tystas ner... Nu talar de om det som ett stort mästerverk. De skrattar lite åt mig, men som jag alltid brukar säga: "Skrattar bäst som skrattar sist".

Matisse kände nu pressen på sig att prestera något som skulle tilltala sin uppdragsgivare Shchukin. Han reste då söderut, som han brukade för att ladda sina batterier och försöka åstadkomma något. Den här gången reste han till Cassis, också vid Medelhavet, där han tog in på Hôtel Cendrillon.

Här träffade han socialistpolitikern Marcel Sembat, som han kände väl. Sembat var också bekant med trakten, så han visste en del att berätta. Bland annat så visade han Matisse en vik, där ett fantastiskt naturfenomen gjorde att det blå havet med sitt vita skum pressades ihop mellan klipporna och kastade upp små bladliknande partiklar i solskenet. Det var härifrån Matisse fick sin inspiration till rörelsen i Dans.

Matisse kom tillbaka från Cassis med två skisser, som han översände till Shchukin. Den ena med en ring av dansare, och den andra med en grupp av badande kvinnor. Sedan följde en intensiv brevväxling mellan Paris och Moskva.

Shchukin blev både förtjust och förskräckt när han fick se Matisses utkast. Han förklarade för Matisse att den kultiverade sociteten i Ryssland, med sina semi-orientaliska normer, skulle göra det omöjligt för honom att ha något så uttalat sexuellt, som nakna dansande kvinnor, i sin entréhall.

Han ville inte provocera mer än han redan hade gjort, så han föreslog Matisse att antingen drapera det nakna, eller göra två mindre dukar som han kunde placera mer i skymundan.

Men det dröjde inte länge förrän Shchukin ändrade sig och inte brydde sig om följderna, så han gav Matisse klartecken och skickade en formell beställning på de två stora målningarna Dans och Musik.

Matisse konstaterade: Det krävde mod för att måla dem, och det krävdes också mod för att beställa dem.

Vid sidan av sitt eget arbete hade ju Matisse också elever som studerade under hans ledning. Det som från början hade varit en blygsam grupp vänner, och deras vänner, hade nu vuxit till ett trettiotal - och de skulle bli fler.

Den populära Académie Matisse samlade studenter från hela Europa och Amerika. Här fanns många skandinaver, framför allt svenskar. Den som hade intresserat de unga svenska konstnärerna för Matisse hette Birger Simonsson, och den som initierade det svenska deltagandet för just Académie Matisse var Carl Palme. Bland de första svenska eleverna var Isaac Grünewald och Sigrid Hjertén. Sedan följde många andra svenska konststuderande (totalt ett 40-tal).

De flesta av Matisses elever levde under knappa förhållanden. Han kommer själv ihåg när han kom till Paris - fattig, hungrig och en torftig skrubb att sova i.

Isaac Grünewald lär ha varit en av de mest utsatta. Han tillbringade sin första vinters kvällar på de billiga dansställena uppe i Montmartre, hellre än att sova i sitt ruggiga råttbo till hyresrum. När nattklubbarna stängde fick han traska den kyliga halvmilen ner mot Seine och upp till Montparnasse. Där fick han vänta på att någon vänlig kypare skulle låsa upp dörren till Café de Versailles klockan sex på morgonen. Efter någon timmes sömn på en en bänk på caféet var det dags för morgonpasset klockan åtta på Académien.

Än värre var det för kvinnorna. Ensamma unga damer kunde ju inte springa runt på Paris gator under nätterna och sova på caféer. De flesta hade någon form av äldre manligt beskydd. Men det var fortfarande inte så vanligt att konstskolorna tog emot kvinnliga elever över huvud taget.

Flera av Matisse elever bodde i samma byggnadskomplex som han själv och familjen. Två ryskor delade rum på vindsvåningen. Den ena var Maria Ivanovna Vasilieva, som hade en utbildning på en konstskola i St. Petersburg. Hon skulle senare bli känd som kubist under namnet Marie Vassilieff. Hon startade också en egen skola: Académie Russe som sedan blev Académie Vassilieff . Men det som man minns mest av henne var hennes soppkök, och det nav hon utgjorde, för de fattiga avantgarderna under åren mellan de två världskrigen.

Hon livnärde sig som frilansskribent för rysk press och hon översatte även Matisses En målares anteckningar till ryska.

Den andra ryskan, som var sex år äldre än sin rumskamrat, hette Olga Markusovna Meerson. Hon var redan etablerad som målare och hade fått lovord från den ordinarie Parissalongen. Hon hade en gedigen konstutbildning.  Redan som trettonåring hade hon blivit antagen till Moskvas prestigfyllda konstskola och efter åtta år där hade hon varit elev till Vassily Kandinsky på Phalanx i München.

När hon kom till Paris hade hon blivit så fascinerad av Matisse och hans färgstarka måleri att hon sökte sig till honom och hans Académie. Matisse, som kände hennes bakgrund, ville först inte ha henne som elev. Han berättar själv: Jag gjorde klart för henne hur mycket hon redan behärskade och hur mycket av det som hon skulle förlora genom att lämna den officiellt godkända vägen.

Men Olga var obevekling och sa sig vilja lämna sin framtid i Matisses händer. Till slut gav Matisse med sig och tog det ödsdigra beslutet att anta henne, på det villkorer att hon tänkte över sitt beslut under fjorton dagar.

Olga skulle inte bara bli Matisses elev, utan också han modell och samtalspartner. Huruvida de hade någon sexuell relation  är tveksamt, men så mycket står klart att deras umgänge skulle senare förorsaka svartsjuka och slitningar i Matisses äktenskap.

Matisse skulle bli känd för sina emotionelle relationer till sina modeller. Först då kunde han gör dom rättvisa i sina målningar. Något som hans hustru Amélie oftast accepterade, och ibland skulle de till och med betraktas som familjemedlemmar. 

Matisse kunde inkassera hela 27 000 franc av Shchukin för de båda målningarna Dans och Musik, även om de inte hade levererats ännu. För första gången stod nu familjen Matisse på en stadig ekonomiskk grund.

Men inget var för givet. Plötsligt fick den franska staten för sig att bjuda ut Couvert du Sacré-Coeur till försäljning, och än en gång fick Matisse leta upp ny en bostad för familjen och en ateljé för sig själv. Hans ständigt växande skara med elever skulle få vara kvar ett tag.

Att hitta något ojbekt inne i Paris var omöjligt, så han sökte i utkanterna. Han hittade ett lämpligt hus, som låg för sig själv uppe på en höjd i Issy-les-Moulineaux, strax sydväst om stadskärnan. Familjens nya adress skulle bli 42, Route de Clamart.

Familjen Matisse skulle tillbringa den här sommaren i Cavalière, en liten ort vid Medelhavskusten, som om möjligt var ännu mer avskuren än Collioure där de brukade vara. Där hade Matisse hyrt en hus, Villa Adam, som hans gode vän Henri-Edmund Cross hade förmedlat.

Marguerite som hade fått genomgå änne en besvärlig halsoperation (trakotomi), hade nu repat sig så pass att även hon kunde följa med. Det skulle bara bli bättre i det varma kllimatet med friska havsvindar.

När skolan hade stängt för terminen så gjorde Matisse en rekreationsresa till sin barndomsvän Léon Vassaux, som var läkare i Normandie. Först därefter reste hela familjen till Cavalière. Matisse hade då tagit med sig modellen Loulou Brouty från Paris, som ganska omgående skulle bli en i familjen - liksom Rosa Arpino hade blivit i Collioure.  

Vädret var dåligt när de kom till Cavaliére och skulle så förbli under hela sommaren. Han skrev till Manguin, som hade varit där något år tidigare. Det första brevet verkade inte så lovande: Jean fick påssjuka och jag fick ingenting uträttat - modellerna fryser och jag är vresig... men annars är det bra bad och båtturer... Jag har lärt Brouty att simma....

I augusti hade läget förbättrats, då han skriver: Jag har gjort framsteg. Nu kan jag dyka och simma under vattnet, jag kan till och med plocka upp en sou (mynt) från botten på fyra meters djup. Arbetet har inte förflutit så bra som jag hade önskat, men vi är nöjda ändå - både min hustru och jag.

Matisse skickade också en hälning till Harriet Levy, förmodligen som tack för att hon hade köpt Flickan med gröna ögon av honom. När Matisse skrev brev eller kort till någon brukade han skicka med en humoristisk liten teckning.

Som var vanligt här nere på Medelhavskusten besökte konstnärer ofta varandra. Matisses besökte makarna Cross i St-Clair. Inte så muntert  precis eftersom han hade blivit sämre och nu bara låg i mörker och väntade på att dö i cancer. 

Man besökte också poeten Jean Nao och hans fru i Le Lavandou. Själva gästades de av Sarah och Michael Stein med sonen Allan. 

Det var mest i slutet av den här sommarvistelsen i Cavalière, som Matisse kom igång ordentligt med vad hade förutsatt sig. Nämligen att teckna och måla sin modell Brouty helt efter sin egen fantasi, och i de mest okonventionella poser - sittande, liggande, lutande, förförisk, i solen, i skuggan...

Själv menade han på att allt han gjorde med modellen denna sommar, var bara förberedelser för det kommande arbetet med allt fullfölja den slutliga versionen av Dans.

Den harmoni av form och färg, som Matisse hade fört med sig från Cavalière var både oväntad och överraskande även för hans djärvaste beundrare. 

Marcel och Georgette Sembat hade kommit förbi en dag i Issy, för att titta på vad han hade presterat under sommaren. De chockades av Rosa modell (Sittande modell): Vi stod där och stirrade på henne, förbluffade och förbryllade, så väsensskilt från var vi var vana vid. De påminde om verk av de kinesiska och japanska mästarna.

Matisse förklarade: Ni förstår... Jag ville inte bara måla en kvinna. Jag ville måla alla mina intryck från södern. Sembat insåg att den här kombinationen av grönt, blått, rosa och indigo (cyan), skulle ses som en helhet. Sembat köpte målningen, som han sa sig uppfatta som "ett ägg": ägget som var embryot till de stora dukar som skulle följa i nästa decennium.

Så snart Matisse hade återvänt från från Cavalière och installerat sig i sitt nya hus i Issy (-les-Moulineaux) ägnade han sig nästan uteslutande åt att slutföra sitt uppdrag år Sergei Shchukin - målningarna Dans II och Musik. Arbetetet krävde hans psykiska närvaro dygnet runt och han försummade under tiden sin familj. Men hans hustru visste ju redan från början att hon alltid skulle komma i andra hand. Att måla var det han prioriterade.

De här målningarna skulle bli klarare och mer distinkta än de tidigare på samma teman. Han hade helt klart för sig hur han såg på slutresultatatet av Dans II: Det jag vill åstadkomma är ett verk i balans - en målning som inte stör eller förvirrar människor. Jag önskar att alla de som är trötta, slitna på gränsen till sin uthållighet, ska finna ett lugn och en avkoppling i min målning.

Paris konstvärld var de här åren under ständig förändring. Målarna i Montmartre och Montparnasse hade knappt lämnat den blå färgen, som var signifikant för Cézanne, förrän det var dags för en palett med regnbågens alla färger. Nu skulle alla som följde modet måla efter rutnät. En trend som inte bara gällde målare, utan också poeter och andra.

Nu var det Picassos kubism som gällde. Krossa "Wholeshare" (profiterande mellanhänder) var dess slogan, och inget annat än en total destruktion var dess program. Alla andra konstriktningar föraktades och hånades på Picasso-falangens möten.

Det var främst Matisse som var måltavla, även om han nu hade intagit en låg profil. Detta bekräftades när han kom in på ett konstnärscafé där Picasso och hans bande var samlade. Ingen besvarade hans hälsning, och ingen talade med honom, trots att han kände en del av dom väl. Han fick sitta ensam och utfrusen vid ett eget bord.

Den nedstämde Matisse drog sig nu tillbaka till Issy: Jag rullade ihop mig som en boll i mitt hörn, och väntade jag på vad som skulle hända. Lusten att måla försvann och han ställde bar ut några blomstermotiv på Höstsalongen. Han avsade sig också uppdraget i utställningskommittén för 1910 års Salon des Independants.

Huset i Issy hade en stor trädgård, många rum och plats för en stor ateljé. Det fanns också centralvärme, badrum och telefon, som inte tillhörde vanligheterna på den tiden.

Men Matisse skulle sakna Paris och livet i Montparnasse, även om det var bra tågförbindelser till den närliggande stationen Clamart. Han kunde nu inte umgås med sina vänner på samma sätt, som när han hade gångavstånd till dom. Det blev också besvärligare för honom att besöka sin Academie, som fortfarande låg kvar den den låg tidigare. Även besöken till honom i Issy blev mer sällsynta. 

Matisses största bekymmer hade alltid varit brist på pengar. Årshyran i Issy var på 2000 franc, som egentligen inte rymdes i familjens budget. Han hade hoppats att ett kontrakt med Gallerie Bernheim-Jeune skulle hjälpa honom ekonomiskt. De hade förbundit sig att köpa alla Matisses målningar (exlusive porträtt) till fasta priser beroende på storlek, plus 25% på allt de sålde vidare.

Men eftersom han var mer än fullt upptagen med annat, så blev det magra intäkter därifrån. Han måste ju slutföra Dans och Musik, han hade ju sin akadémie och många andra förpliktelser.

Issy som var tänkt att bli en nystart för hela familjen, började nu kännas som ett stort misstag. Många år senare sa Matisse: Den tid som jag våndades mest var de första åren i Issy. "Jag hade satt för många segel på mitt skepp".

I mitten av februari öppnade Galerie Bernheim-Jeune en separatutställning med Matisses verk. Det blev en retrospektiv utställning, eftersom han inte hade så mycket nytt att visa. De flesta målningarna var dessutom inlånade från privata samlare, så det var inte mycket som var till salu.

Det skulle med sina 65 målningar bli den mest omfattande Matisse-utställningen någonsin. Själv hade han hoppats på att kunne visa en stadig progressiv utveckling fram till den avskalade moderna konsten. Men de flesta kritikerna var avvisande och kritiska. De anklagade honom för att var ultravulgär och medvetet förvirrande.

Attackerna kom från många håll. Ambitiösa journalister tävlade med varandra på Matisses bekostnad. André Salmon på Paris-Journal skrev ner honom totalt. Men publiken tycktes trivas. Författare och kritikern Octave Milbeau rapporterade till sin vän Monet: Det var en stor succé. Ryssar och tyskar, män och kvinnor, dreglade framför varje bild - dreglade av glädje och beundran, naturligtvis.  

Utställningen blev så populär att man fick förlänga den tio dagar. När den stängde i början av mars lämnade Matisse ett vintrigt Paris och reste söderut med destination Collioure. 

Efter att ha fått känna traktens rofyllda harmoni, och vara tillsammans med sina trogna vänner Maillol och Terrus, skrev han till sin hustru: Kära Amélie. Hur kan jag beskriva mina känslor när jag nu återupptäcker Collioure? Glad och ledsen. Detta är en del av vårt liv. Jag känner mig åter som en infödd Cocolibrian... Allt jag önskar för att bli helt lycklig är att ha er alla här hos mig. 

När Matisse kom tillbaka efter sin vistelse i Collioure möttes han av många som försvarade hans konst. Bland dessa fanns bland andra Picassos vapendragare Guillaume Apollinaire, kritikern Michael Puy och fotografen Alfred Stieglitz, som hade introducerat Matisse för den amerikanska publiken på sitt Gallery 291 på Fifth Avenue i New York.

Hugo von Tschudi, direktör Staatlichen Galerien i München, tillhörde de som inte bara försvarade utan också var imponerade. Något som han styrkte genom att köpa Stilleben med pelagonier. En målning som hans vän Kandinsky också blev mycket förtjust i.

Den kanske främste beundraren var Matthew Prichard. Han hade hittills varit expert på orientalisk konst, men hade nu också börjat intressera sig för det moderna - framför allt målningar av Matisse. Här fanns alltså likheter mellan honom och Sarah Stein, som ju ägnat sig åt att samla kinesiskt porslin.   

Prichard berättade för Matisse hur han upplevde utställningen på Gallerie Bernheim-Jeune: Så fort jag kom in i galleriet bländades jag av prakt och glans. Från det besöket var Prichard en flitig besökare hos Matisse i Issy. Oftast då tillsammans med kända personer, potentiella köpare och framgångsrika kuratorer.

Matisse hade redan innan han träffade Prichard sagt att han lutade sig mot orientalisk konst, då den hjälpte honom att uttrycka sina abstrakta idéer genom förenklad form och färg.

Prichard var också en av de som fick följa Matisses slutliga arbete med Dans och Musik. Något som annars var hans närmaste vänners privilegier. Deras kritik var av stort värde för honom.

När Pierre Bonnard frågade Matisse varför han inte använde toner och skuggor, svarade han att de skulle inget tillföra för att uppnå det han ville.

Även om Matisse sedan länge var medveten om att han hade engagerat sig i alldeles för mycket för att få tiden att räcka till, så hade han fortsatt med sin Académie. Men i juni hade han fått nog och såg ingen annan utväg än att ge upp: Vilken lättnad! Jag tog det alldeles för seriöst.

Undervisningen hade mer och mer blivit en börda. Det ständigt växande antalet elever blev ohanterligt. Dessutom spreds det illasinnade rykten om hans militära disciplin och kränkande undervisning. Hela situationen var absurd.

Académie Matisse fick långtgående effekter, både vad gällde enskilda elevers framgångar och hans eget rykte. Hans elever, som kom från när och fjärran, skulle återvända till sina hemländer med ett nytt visuellt språk.

Efter att ha arbetat hela sommaren stod Matisses stora väggmålningar Musik och Dans färdiga. Nu blev han i stället helt upptagen med att visa upp, och förklara dem, för den strida strömmen av besökare.

Även kända konstkritiker kom till Issy för att granska hans senaste verk. Henry Mc Bride, Bryson Burrough och Roger Fry kom tillsammans. De ställde frågor men slätade över sina åsikter när det kom på tal. Mc Bride refererar: Vi var alla överens om att vi tyckte om honom väldigt mycket och såg honom som både uppriktig och ärlig, men nu visade han i våra ögon vissa tvivel avseende trovärdigheten.

Roger Fry hade varit intresserad av att visa målningarna på den första Post-impressionistiska utställningen i London senare under året. Men efter att ha sett dem blev det inget av - han jämförde dem med sin sjuåriga dotters. Men Matisse skulle ändå bli rikligt representerad på nämnda utställning.

Den första officiella visningen av Musik och Dans blev på Höstsalongen. Liksom de tre senaste åren möttes Matisse av publikens sarkastiska förolämpningar, högljudda burop och visslingar. Hans vänner var bestörta och den äldre generationens målare var upprörda.

Recensionerna var genomgående så fördömande att hans hustru Amélie fick gömma dom för honom. Även den vanligtvis sympatiske kritikern Lewis Hind stämde in i kören av missnöjda. Han liknade figurerna i Dans vid grottfolk. Men han säger ändå: De två panelerna trummades in i mitt medvetande... Han vill inte bli förnekad... Hans personliga utstrålning överskuggar all den andra utställarna... Fasen, jag gillar dem... Jag upptäckte att jag förfarande försökte förklara Matisse.

En av de få kritikerna som försvarade Matisse i skrift var faktisk Picassos trogne vän Apollinaire.

Det var faktisk på den här Höstsalongen som kubister visade upp sig officiellt för första gången, i form av en svartvit tavla signerad Jean Metzinger. 

Bara någon vecka efter det att Höstsalongen hade öppnat reste Matisse tillsamman med Marquet till München för att ta del av orientalisk konst på den omfattande utställningen Meisterwerke Muhammedanischer Kunst. Där fick de sällskap av Purrmann. 

Här fanns också sedan några veckor Matthew Prichard, som var här för att ingående studera konsten inom sitt specialområde. Pichard hade länge väntat på att få visa upp den potentiella kraften i orientalisk konst för Matisse. De skulle tillbringa många timmar tillsammans, för att titta på verken och diskutera innebörden. Den här veckan cementerades deras relationer. Den skulle också påverka Matisses kommande arbete och val av framtida resmål.

Matisse passade också på att besöka in ende supporter inom muséevärlden Baron von Tschudi. Men sedan fick resan ett abrubt slut, då han fick meddelande om att hans far var hade dött.

Sergei Shchukin kom till Paris i början av november, efter att ha tillbringat en tid i södra Frankrike med sin blivande andra fru. Han bävade för att få se sina beställda panelmålningar på Höstsalongen, eftersom han hade läst en hel del om dom i den franska pressen. 

Dessutum hade hans tidiga dubier, om att ha vågade nakenmålningar på utsatta väggar i hemmet, fått honom att tveka än en gång. Hans blivande fru måste ju också ge sitt godkännande.

Efter att ha sett Matisses Dans och Musik på utställningen ville han inte ha dom längre, utan hade i stället fastnat för en målning av Puris de Chavannas. Bröderna Bernheim, som hade fått Shchukin att tveka, hade nu fräckheten att be Matisse om att få låna hans ateljé för att visa upp den stora konkurrerande målningen. När Shchukin fick se den nya målningen i all sin prakt, så köpte han den. Matisse blev naturligtvis förkrossad.

Två dagar senare, på hemresan till Moskva, skickade Shchukin ett telegram från stationen i Warszawa, där han bad Matisse att omgående skicka Musik och Dans till Moskva. Han hade kommit fram till att den nya målningen, som han köpt, inte betydde något för honom. Han hade också brottats men sin egen feghet och bestämt sig för att stå fast vid sina ursprungliga planer.

Visserligen hade Matisse goda skäl att bevaka utställningen i London, men trots det valde han att ta tåget söderut, så snart han hade förvissat sig om att hans målningar var på väg till Shchukin i Moskva.

På rekommendation av Matthew Prichard gick resan till Spanien, där han skulle besöka Jean Biette i Alhambra, studera de moriska palatsen i Andalusien och moskeerna i Córdoba Cordova, Sevilla och Granada. Om tiden medgav skulle han också passa på att besöka Prado-museet i Madrid.