capstantia

Den danske kandidaten

Som en riktig gnällspik hade jag klagat över resebyråns val av hotellrum förra gången jag var i Paris. Och det var inte så länge sen. Nu skulle jag besöka en grafisk mässa. Det skulle vara smidigt att ta sig från hotellet till mässan. Och naturligtvis ville jag bo med bekvämt avstånd till mina vanligaste ställen. Dit jag brukade gå. De hade ju lärt sig, att jag var något av en livsnjutare.

Att jag gillade konst. Att jag älskade god mat. Att jag inte sa nej till ett glas årgångsvin. Att jag tyckte om att bara flanera omkring i de olika kvarteren. Att studera folklivet. Att besöka cafeer, gallerier... Att insupa atmosfären, så att säga. Så nu hade resebyrån försökt att addera ihop allt det här. Och då hade man hade valt att boka in mig på femstjärniga Hotel de Louvre på Rue de Rivoli.

Hotellet låg granne med den stora parken som finns mellan Place de la Concorde och Louvren. Jag tror att den heter Tuilerieträdgården på svenska. Det var alltså bara fem minuters promenad till det berömda museet. Resebyrån hade väl inte helt, lyckats pricka in mina outtalade önskemål. Men på hotellet fanns inget att klaga på. Tvärtom. Det var helt fantastiskt. Även om jag hade tilldelats ett minimalt rum under takåsen. Och att jag fick smyga ut på mornarna till en närliggande bistro för att äta frukost. Frukost på hotellet var inte att tänka på. Alldeles för dyrt för min tunna plånbok. Pengarna skulle jag spendera på något annat. Något som var roligare. Något som var mer prisvärt.

Den danske kandidaten hade demonstrerat sin produkt dels på hemmaplan i Danmark, dels på den här grafiska mässan i Paris. Nu, i samband med mässan, hade den svenske agenten arrangerat en minnesvärd supé på en ovanlig restaurang. Jag har aldrig varit på någon liknande. Vi lämnade storstadsbruset bakom oss. Det var många hållplatser med Metron, eller var det kanske lokaltåg. Men till slut hamnade vi på anvisad station. Det kändes lite kymigt att stiga av här i glesbygden. Vi tittade frågande på varandra. Hittade gatunumret. Jodå, på den svarta järnporten fanns den lilla anspråkslösa skylten. Med restaurangen namn, pränt med sirliga bokstäver i silver på svart botten. En grusad gång bar upp till en slottsliknande byggnad. Hela komplexet var inhägnat av en hög stenmur. Det märktes direkt att detta var ett ställe för belevat folk, och kanske också för burgna Parisare.

Man kunde inandas känslan av en väl bevarad aristokrati. Det fann endast ett dussintal bord för gäster. Hovmästare hade krås i halsen. Peruk? Nja, men han såg ut som en sån där, som dansade Menuett på 1700-talet. Han hälsade oss välkomna på franska, med en lätt bugning. På väggarna hängde konstverk i stil med Rembrandt och Rubens. Tung inredning i mörka färger, och med mycket krusiduller. Det var vita dukar på borden. Fina servettkreationer. Märkesglas för olika drycker. Silverbestick för olika rätter. Vaser fyllda med röda rosor. Dämpad belysning från takets kristallkronor. Och allt detta ackompanjerat av soft barockmusik. Kanske Bach eller Händel.

Vi satte oss till bords. Värden beställde aperitif, samtidigt som hovmästaren delade ut kvällens meny. Det blev Dubonnet för oss alla. Av matsedeln förstod jag så gott som ingenting. Den var nämligen på franska. Vi tittade på varandra, och insåg att var vi en särart av människosläktet. Åtminstone om man jämförde med de andra gästerna De verkade vara ogenerat hemtama. Katter bland hermeliner, har man ju hört talas om. 

Vår värd kallade på en närstående 1700-talskypare. Vi fick, efter en liten stund, ta del av menyn på engelska. Urvalet var mycket begränsat. Endast ett fåtal rätter under varje rubrik. Vi enades om att vi skulle prova sniglar som entré: Snails Provencal. Till dessa små odjur skulle vi naturligtvis dricka Champagne.

Efter en stund blev vi serverade varsin barockskål gratinerade sniglar – med tydlig smak av citron och vitlök. Det var inte alls dumt. Alla vid bordet skulle ha kött till huvudrätt, därför blev det ett rött vin från Rhône-dalen. Själv hade jag blivit så upphetsad av sniglarna, så jag drog till med en inbakad kalvnjure. Och hoppades bara på att den inte smakade piss, som den hemma i firmans matsal. Men, till min förtjusning, det blev återigen en riktigt bra smakupplevelse.

Jag hoppade över desserten och avrundade med un Caffé au Lait, Espresso. Vad nu då, plötsligt kunde jag ju tala franska. Så jag fortsatte med: Un verre de cognac, Martell V.S.O.P. Detta var livet, tyckte jag. Nu var det bara Frankrikes drottning Marie-Antoinette som saknades.

Jag har ingen aning om vad det här kalaset kostade. Men billigt var det inte, det kan jag lova. Vår värd rörde inte en min när han betalade. Men han hade väl vetat på ett ungefär, då han var den ende, som hade en meny med priser. Vi andra fick sådana som var utan. Så var det ju på alla finare restauranger. Gästerna skulle få välja utan hänsyn till priset.

Det var den här kandidaten, som fick vår beställning. Även om priset var högre än de andras. Avgörandet baserade vi på några avgörande mervärden.

När man befinner sig i Paris, finns det alltid några måsten för mig. Självklart besöker jag min syster, som då hade bott där i ett tjugotal år. Det var alltid lika roligt att träffas. Kramas, pratas vid, och småkivas lite. Och eftersom hon stod i en boutique på Boulevard Saint Germain i Montparnasse, kunde man ju alltid få några stalltips också. Men det fanns sånt, som hon inte behövde tipsa om. Dit hörde konstmuseerna. Dom hade jag själv bra koll på.

Den här gången skulle vi göra ett gemensamt besök på Picasso-museet. Inget stalltips direkt, men ingen av oss hade varit där förut. Vi hade avtalat att ses på Cafe de la Paix. Jag satt med ett glas vitt vin, vid ett av uteborden. Hon dök upp från Gare St Lazare. Sedan blev allt, som i en urdålig såpa. I taxin till museet upptäckte jag att plånboken saknades. Ficktjuvad på kafeet! Och sedan var museet stängt. Renovering. Ridå.

Klart att vi blev besvikna. Men vi fick trösta oss med Centre Pompidou, ett annat av mina måsten. Detta fantastiska museum för modern konst. Ett av världens mest besökta. Här finns en egen fast stor utställning, som man ständigt varierar. Timmarna bara rinner iväg. Dessutom har man alltid en, eller flera, separatutställningar. Kända konstnärer, och uppkomlingar. Nu levande, och sådana som var begravda.

De här gången var det Kadinsky och Alexander Cander. Den förstnämnde kände jag någorlunda från tidigare. Och än en gång fick man bekräftat att hans storhet var på den så kallade Baustiden, då han kamperade ihop med Klee. De var då ganska lika i sina alster. Men som vanligt så hade han, liksom de flesta andra konstnärer, sina bra och mindre bra dagar. Allt enligt min mening. Och att de flesta kända målare har sina perioder, besannades verkligen. För Kadinsky är det slående, att se hans förändring. 

Intressant, när man studerade hans konst, var hans tidiga ganska tidiga uttalande: Matisse – colour. Picasso – form. Och det stämde ganska bra för honom. Generellt sett tycker jag att han hade fel. Matisse form är ju outstanding. Jag tänker då främst på dennes enkla linjeteckningar, krokier, hans silhuetter av dansare...

Men den här gången var det skulptören Cander som stod i rampljuset. Han som bland annat är pappa till de De fyra elementen, utanför Moderna museet i Stockholm. Här visade han upp sig i miniformat. En utställning, som var hans egen lilla cirkus. Små mobila figurer, artister och djur, tillverkade av ståltråd. Tidigare hade han uppträtt med dom, i sin populära minicirkus Cirque Cander. En hel cirkus, som rymdes i resväskor, påstås det.

Något som slog mig efteråt var att ingen av de båda konstnärerna hade egentligen tänkt bli det de blev. De hade båda en gedigen utbildning. Kadinsky som ekonom, statistiker och matematiker. Och Calder som ingenjör.

Efter en fantastiska utställningsdag, intog vi en smaklig måltid i restaurangen på museets takterrass. Härifrån låg hela Paris för ens fötter. En utsiktsplats, som varmt kan rekommenderas. Och då gärna med lite tilltugg och kanske ett glas vin.