capstantia

Inga ord eller omdömen tycks ha varit för hårda, när det franska avantgardet skulle erövra Amerika för första gången i större sammanhang: Beklämmande. Förskräckligt, Sorgligt att skåda. Oförskämt. Hädande…

Utställningen The International Exhibition of Modern Art öppnade på Lexington Avenue i New York den 17 februari 1913. Den kom att kallas Armory Show.

Bland de europeiska målarna fanns bland andra Van Gogh, Gauguin, Cezanne, Seurat, Picasso, Duchamp… och så Matisse, som var den som kanska ansattes hårdast av alla med sin Blå modell: Minne från Biskra. The New York Times hade redan tidigare med framgång påannonserat hans arbeten som fula, inskränkta och omänskliga.

Men det fanns också de som var mer vidsynta och positiva till den moderna konstens frammarsch.

Historikern Valerie Payley såg inget märkvärdigt i att även konsten förnyades, liksom allt annat. Konsnärernas påhittighet var bara en del av en större revolution:

Alla typer extraordinära saker bara händer. Einstein arbetar med en ny relativitetsteori. Ny teknik - i form av elektriskt ljus, kommunikation…  är bara en explosion av 1800-talets fasta normer. I New York har man byggt Woolworths Building och Grand Central Terminal - de är i drift och de fungerar.

Men det var ingen tvekan om att den här utställningen skulle vidga vyerna för de unga amerikanska målarna - och även de konservativa samlarna som hittills hade varit ljumt inställda till nymodigheter från Europa.

Matisse, som hade förlitat sig på de ryska samlarna, Steinarna, Fry och några få andra, såg nu en öppning mot Amerika och England. Kanske också Tyskland, eftersom han var utlovad en separatutställning, av sina målningar från Marocko, på Fritz Gurlitts galleri i Berlin.

Något som också talade för Tyskland var att en stor delegation, av tyska musée-direktörer och filosofie doktorer, hade besökt Shchukin i Moskva och blivit överväldigade av hans Matisse-samling. De hade talat om den moderna konstens mästare och frågat var man kunde köpa hans verk.

Många i Paris konstkretsar ansåg nu att Matisse var en föredetting. Han hade förlorat kraften i sin målning tyckte man. Eller så beskylldes han för att vara en reaktionär typ, som inte följde i kubisternas eller futuristernas fotspår.

En som aldrig underskattade Matisse var faktiskt Picasso. Han hade själv drabbats av publikens grymhet och var skakad av hur marknaden nu översvämmades av banala eller pråliga imitationer under kubistiskt flagg.

Sommaren 1913 kom Matisse och Picasso närmare varandra än någonsin tidigare. Båda var nu i en fas av förnyelse. Picasso hade just lämnat sin analytiska kubism och påbörjat sina collage. Han var också angelägen om att distansera sig från sina många följare. Något som inte bekymrade Matisse, eftersom han inga hade.

Både insåg nu att det kunde vara dags att de började tala med varandra. De började till sin egen förvåning att utbyta erfarenheter och idéer, samt även diskutera tekniska problem och möjligheter.

När Picasso hade legat sjuk, och var på bättringsvägen, kom Matisse och besökte honom med blommor och frukt. Han lär också haft en del roliga historier att berätta för att liva upp sjuklingen.

När sedan Picasso hade tillfrisknat kunde det hända han tog tåget till Matisse i Issy-les-Moulineaux, där de tillsammans tog en ridtur genom de närbelägna skogarna. Att se dom rida ihop, var som att uppleva två stridande ledares försoning. Mycket av det som Gertrude Stein hade gjort för att underblåsa spänningen mellan dom, i sin roll som agents provocateur, var som bortblåst - åtminstone tillfälligt.

När Matisse kom tillbaka från Tanger hade han flera stora projekt framför sig. Det största var var en målning som han hade påbörja redan 1909, och som då skulle bli den tredje i serien med Dans och Musik. Han hade då redan gett den namnet Badare vid en flod.

Den målningen fullföljdes aldrig då som var tänkt, utan togs upp igen 1913, då Matisse hade fått nya idéer om förenklingar, och i viss mån också hade påverkats av kubism. Det skulle nu ta tre år, med flera omfattande revideringar, innan han var nöjd med slutresultat.

Det här året skulle han också göra klar sin serie statyetter men namnet Jeanette och gör ytterligare en bronsgjutning i sin Back-serie.

I månadsskiftet juni-juli fick Matisse ett oväntat besök av Shchukin, som fortfarande saknade fyra målningar till sin samling. Även om Shchukin inte sa det direkt, så uppfattade Matisse det som en propå om att han snarast borde börja arbeta med de här dukarna.

Han lade allt annat åt sidan och tog genast itu med ett önskat porträtt av sin hustru - vilket skulle visa sig vara något av det svåraste och mest tidskrävande han kunde ge sig på. Även om han från början hade haft en förebild i Cézannes porträtt av sin fru.

Matisse brottandes med den här duken resten av sommaren och en bit in på hösten. Amélie fick posera dagligen och det blev över hundra sittningar innan han var någorlunda nöjd. Allt bryderi under den här jobbiga processen berodde nog på att Matisse vill göra porträtter enligt sin nya förenklade stil, och att det var hans egen hustru som var objektet.

Efter hemkomsten från Tanger började Amélie få en smygande känsla av att hon var överflödig - att Matisse inte behövde henne längre. Så när Matisse gjorde hennes porträtt var hon lätt deprimerad. Och de jobbiga sittningarna förbättrade ju inte hennes sinnesstämning.

Detta var den sista målningen Matisse gjorde av Amélie, som också skulle konformera samarbetet mellan dom. Hon kände sig nu beredd att abdikera från sin position på det konstnärliga planet.

Så fort Matisse var klar med porträttet lämnade Amélie hemmet och tog sig till Borain, där pojkarna var hos sin farmor. Matisse var nu ensam i Issy, eftersom Marguerite var hos sin moster.

Porträttet av Madame Matisse var den enda duken som Matisse ställde ut på årets Höstsalong, där den fick mycket beröm. Shchukin var förtjust och den nu mycket trovärdige Apollinaire kallade den för mästerverk. Men tyvärr skulle den till Ryssland direkt efter utställningen.

Men målningen skulle ändå få en betydelse för unga målare, även om de bara hade sett den i svartvita reproduktioner eller fotografier.

Den skulle också påverka den unge Louis Aragon, som bara hade sett den i en tidskrift. Han hade tyckt att den stod för en skönare ny värld. Hans vän André Breton hade gått ännu ett steg längre genom att riva ut den och nåla fast den ovanför sin säng.

Redan i december började vintern göra sig gällande i Paris-området, och då inte minst Issy. De kalla vädret med flera minusgrader, och marken täckt av frost, var inget som passade Matisse, som nu hade fått smak på klimatet sydöver.

Matisse och Amélie packade sina väskor och var på på väg till Tanger igen, när Matisse av en händelse träffade sin vän Marquet, som hade övertagit hans våning på 19, Quai Saint-Michel. Han berättade att våningen under hans, på samma adress, var ledig. Matisse, som hade saknat sitt Montparnasse hade inte varit sen att slå till.

Att han själv hade besiktigat våningen och tagit beslutet, utan Amélies medverkan, var ytterligare ett bevis på att makarna Matisse höll på att glida ifrån varandra.

Den 31 december fyllde Matisse 44 år, och dagen därpå flyttade han och Amélie in i den nya våningen. Med sig hade de det nödvändigaste från Issy, bland annat annat den stora dubbelsängen och Matisses piano och fiol.

Deras hembiträde fick ett litet krypin på vinden. Och det fanns två extrabäddar till pojkarna, när de var lediga från sina skolor på veckosluten. När Marguerite kom hem till påsken, skulle de återvända till huset i Issy, som under tiden sköttes av en gammal trotjänare.

Matisse var nu tillbaka på samma adress där han hade börjat sin egentliga målarkarriär. Nu i en våning som var betydligt större, men med samma fina fönstervyer som tidigare - över Seine, Notre-Dame, Palais de Justice och Port Saint-Michel. Och framför allt till det sprudlande livet i Montparnasse, dit också Picasso nu hade flyttat, tillsammans med många andra målare från Montmartre.

Ett av de första projekten i de nya våningen var att måla utsikten mot Notre-Dame, något som han hade gjort så många gånger tidigare. Han gjorde två versioner av den här vyn. Den ena var en akvarell i traditionell stil, som hade lämnat för länge sen, och som mer skulle passa som ett vykort för turister.

Den andra målningen skulle chockera betraktarna. De var diametralt motsatt den första. En kompakt olja där Notre-Dame knappt framgår i ett litet fönster. Målningen ställdes aldrig ut förrän efter Matisses död - men blev då en klassiker som kom att influera flera amerikanska målare inom området Modern Art.

Den orientaliske konstkännaren Matthew Prichard besökte ofta Matisse i hans ateljé, både i Issy och nu på Quai Saint-Michel. Han var en hängiven beundrare av Matisse, men också både vän och kritiker. Hans klara, skarpa och välbalanserade intellekt behövde Matisse nu mer än någonsin.

Prichard introducerade Matisse i ämnet bysantinsk konst. En konstart som rör sig från naturalism mot det abstrakta och universella, oftast i en två-dimensionell bild med ett religiöst budskap (ofta mosaik). Denna konstart skulle nu speglas, åtminstone delvis, i flera av Matisses egna, verk nu när han och Prichard utgjorde något av ett team.

Prichard konstaterade efteråt : Vad som hände var att vi fångade en ny vision. Ett nytt sätt att uttrycka sig. Men vi kunde inte göra bysantinsk konst som de gjorde i det Bysantinska riket för länge sedan. Konsten måste alltid följa med tiden, utvecklas för att kunna kallas modern.

I slutet av mars var Matisse, tillsammans med Marquet och Camoin, bjudna på maskeradbal hos sin vän Kees van Dongen. De ville inte klä ut sig som alla de andra gästerna, som antingen var Pierrots, arabiska shejker eller grekiska gudar.

De hade andra planer då de klädde ut sig i stora badlakan och maskerade sig med lösskägg och sotade mustascher. De skulle spela värden van Dongen ett spratt, som anspelade på att polisen hade beslagtagit en av hans målningar på Höstsalongen. Den visade en alltför tilldragande kvinna som blottade sig.

De genomförde sin plan genom att de, inför värden och de andra gästerna, lyfte på sina badlakan sakta och med suggestiva rörelser visade sina underliv och kalsonger. Allt skedde med samma inlevelse, som bara kunde ses på förbjudna kabaréer.

Matisse kunde inte ha hittat någon mer hängiven och outtröttlig partner än Prichard. Han var ovärderlig med sitt sätt att granska, testa, jämföra och stimulera. Nu hade han också knutit till sig ett antal unga filosofer, som fick följa Matisses arbete, kommentera ifrågasätta och ställa frågor.

Han hade valt ut dom på den kände filosofen Henri Bergsons föreläsningar på Collège de France. Inför deras besök kunde han förbereda Matisse genom att själv uppträda som mästaren Sokrates som förde en dialog med sin elev Platon (Matisse).

Matisse höll med om en del som Bergson lärde ut. Men när det visade sig att han var en stor beundrare av konventionell akademisk konst, ifrågasatte Matisse hans kompetens även i filosofiska frågor. Det enda han kom att läsa av honom var en detektivroman.

Ibland kunde Matisse unna sig lite avkopplande nöjen. Han besökte bland annat operan Guldtuppen, där han blev överraskat belåten när dekoren var klart inte influerad av hans egen målning Harmoni i rött. Dekoren hade gjorts av Natalya Goncharova, som hade sett hans målning när hon hade besökt Shchukin.

Matisse köpte också en ny dyr och vacker fiol. Att spela fiol efter arbetspassen gav en lugnande effekt. Den var alltså nödvändig, tyckte han.

En annan investering som ha gjorde, var en liten begagnad tryckpress, som han installerade i våningen på Quai Saint-Michel. Den kom väl till pass för alla hans etsningar, torrnålsgravyrer och litografier.

Framåt sommaren flyttade Matisse tillbaka till Issy, men han behöll sin våning på Quai Saint- Michel. Där skulle han bland annat måla ett porträtt av Yvonne Landsberg, dotter till Prichards gode vän Albert ”Bertie” Landsberg. Målningen hade beställts av hennes mor, som trodde att han som modernist, skulle kunna åstadkomma något vettigt av dotterns hopplösa utseende.

Matisse gjorde många utkast, teckningar och etsningar innan han påbörjade den beställda målningen, som skulle dra ut på tiden. Modellen själv sa senare: Jag blev mer och mer abstrakt efter varje sittning.

Yvonne Landsbergs mor, som hade beställt målningen, ryggade tillbaka inför det slutliga porträttet. Det gjorde Matisse också till en början: Den är förskräcklig.

Prichard, som till en början hade följt Matisses arbete, fick se slutversionen efter en resa och blev, om inte helt chockad, så ganska omtumlad. Prichard skrev: Hans bild chockade även honom själv, han känner sig illa till mods och är ganska förvånad. Själv liknar jag honom med en sparvhök, som har kläckt en örn...

På försommaren fick Matisse ett erbjudande att ställa ut på Gurlitts galleri i Berlin under juli. Det blev ett antal målningar från Sarah och Michael Steins samling. Paret Sembat tyckte att det var för osäkert att skicka något till Berlin i dessa oroliga tider.

Så kom Shchukin på ett oväntat besök efter att ha varit på semester i Italien. Han förväntade sig då att få välja ut de tre återstående målningarna, som han hade beställt. Han valde bara ut Kvinna på hög stol. De andra två lovade Matisse att göra, enligt överenskomna motiv, i Collioure, där han hade planerat att tillbringa resten av sommaren.

Det skulle emellertid senare visa sig att ingen av dessa målningarna kom fram till Shchukin i Moskva.

Att det nu var allvar fick många fransmän inte klart för sig förrän man hade börjat mobilisera landets reserver den 1 augusti. Redan ett par dagar senare, den 3 augusti, förklarade Tyskland krig mot Frankrike. Då hade redan överfulla tåg med franska soldater börjat rulla mot Alsace och den schweiziska gränsen. Man trodde nu att man enkelt, och innan vintern, kunde återta vissa områden, som man hade förlorat tidigare till Tyskland.

I Paris hade bussarna slutat gå och alla taxibilar var upptagna av att transportera soldater till järnvägsstationerna. Skyttekompanier hade gjort sig redo i Tuilerieträdgården och soldater med påsatta bajonetter vaktade broarna över Seine. Teatrar och andra nöjesställen hade stängt, och över en natt så steg matpriserna och det bildades långa köer utanför bankerna.

Matisse, Marquet, Camoin, Manguin... Alla väntade de på att bli inkallade, som alla andra fransmän mellan 18 och 48 år. Matisse fann det, för en gångs skull, vara omöjligt att arbeta. Han sysselsatte sig med sitt fiolspelande.

Eftersom tidningarna hade censurerats kunde man inte heller följa utvecklingen vid fronten. Så mycket visste man emellertid, att tyskarna hade våldtagit Belgien och Luxemburg, och att de nu var i Matisse hemtrakter runt Bohain.

Då hade de franska styrkorna hunnit inkassera flera nederlag, även om de hade haft god hjälp av tillskyndande engelsmän. Enbart slaget vid Charleroi hade krävt 40 000 fransmäns liv. Senare skulle tyskarna också inta Saint-Quentin, som de också hade gjort för fyra decennier sedan.

Det första livstecknet från Matisses hemtrakter vid Bohain kom den 29 augusti. Det var en kort kommuniké, som sa att den bedövade och passiva nationen Frankrike hade förlorat ett område norr om floden mellan Somme och bergen Vogeserna - landet nu var i tyskarnas händer.

Den 2 september hade tyskarna passerat floden Oize och befanns sig i Senlis knappt fem mil från centrala Paris, där man nu också kunde höra det dova ljudet från kanoner. I all hast restes nu barrikader av jord, slipers och rullad taggtråd, för att blockera gatorna. En halv miljon parisare följde nu regeringens exempel att fly söderut, vilket orsakade tumult och kaos på vägar och järnvägsstationer. Många brydde sig inte ens om vart tågen gick.

Matisse fick en officiell begäran att ställa sitt hus i Issy till förfogande, som militärt högkvarter. Det låg strategiskt till, nära Fort Issy Les Moulineaux och flygfältet. Så nu fick Matisse och Amelie tömma det, innan de i all hast, tillsammans med Marquet, kom med ett tåg till Nantes, för att därifrån klångla sig vidare till Collioure. Barnen hade redan skickats till sin morfar och gammelfaster i Toulouse.

Efter många strider under tyskarnas offensiv mot Paris kunde äntligen fransmännen och deras allierade vinna ett slag vid floden Marne. Där hejdades tyskarnas månadslånga segertåg mot Paris, och det skulle också bli platsen för ett fyraårigt ställningskrig i skyttegravar. Då fick alla Paris taxibilar en ny uppgift, nämligen att transportera soldater till och från fronten. Därför kom de att kallas Taxi de la Marne.

Familjen Matisse återsamlades i huset, som de hade hyrt tidigare på Avenue de la Gare i Collioure. De tänkte nästan omgående på pojkarnas fortsatta utbildning, eftersom deras skola i Noyon låg nu i ett invaderat område. De hittade en lämplig handledare i grannskapet, som var villig att ta sig an uppgiften.

Denne handledare visade sig ha ett par från Paris som hyresgäster. Det var så Matisse fick kontakt med makarna Juan och Josette Gris. Matisse kände till Gris förflutna, som en kubistisk vän till Picasso.

Det visade sig nu att makarna Gris hade hamnat i en ekonomisk knipa, på grund av att Juan Gris inte längre hade någon inkomst. Konsthandlaren Kahnweiler, som tidigare hade sponsrat honom med en månatlig summa pengar, hade nu som tyskt lämnat Frankrike.

Matisse, som hade varit i samma situation vid Gris ålder, visste hur det kändes att plötsligt bli utan inkomst. Så han och Marquet tog med sig Gris till en annan av Picassos vänner i Céret, skulptören Manuel Manolo, som lovade att hjälpa Gris, tills Matisse hade hittat någon annan lämplig sponsor i Paris.

Det enda Matisse förmådde sig att måla den här tiden var en märklig duk med vertikala breda ränder. Det svarta fältet i mitten var utsikten genom ett fönster, sannolikt påverkat av krigets fasor. Han döpte den till Franskt fönster i Collioure.

Den skulle inte visas offentligt förrän efter hans död. Men då skulle den, tillsammans med en del av hans målningar tidigare under året, att påverka flera amerikanska modernister - exempelvis Rothko och Diebenkorn.

Efter någon månad var Matisse resa till Paris i affärer. Han stannade till i Bordeaux, där han träffade Sembat som nu hade utnämnts till Minister för publika arbeten. Han ingick då i den regering, som hade lämnat Paris för Bordeaux. Av honom fick Matisse fick höra mer om tyskarnas brutalitet, än vad som stod i tidningarna. Sembat trodde också på ett långvarigt krig.

I Paris möttes Matisse av granatgropar runt vänstra stranden och Quai Saint-Michel. Huset i Issy var fortfarande intakt, men lite i oordning efter den stab som nu höll på att lämna huset. Han fick också höra en del skvaller: Att flera hade flytt till Amerika. Att Derain och Braque var inkallade. Att Picasso hade tagit ut 100 000 franc i silver från banken, innan det började hetta till…

Han tog kontakt med Gertrude Stein och övertalade henne att supporta Gris men en blygsam månatlig summa för parets uppehälle. Pengar som Gris skulle betala tillbaka med målningar. Senare när paret Gris kom Paris fick Matisse höra att det aldrig hade kommit några pengar. Gertrude Stein hade ångrat sig, vilket gjorde att Matisse sa upp bekantskapen med henne. (Gris fick senare en ersättare till Kahnweiler i form av Leonce Rosenberg).

Matisses misslyckades också med sina försök att befästa sin egen ekonomiska ställning. Han besökte Félix Fénéon på Bernheim-Jeune, som bara kunde konstatera att marknaden var stendöd. Han telegraferade till Shchukin i Moskva, som svarade att man inte längre kunde skicka några pengar från Ryssland.

Matisse var bekymrad över sin situation och sin dumhet att bara hade skaffat sig två ryska ägg i samma korg (Shchukin och Morozov). Och eftersom marknaden inte längre fanns i Frankrike, så fick han försöka försörja familjen med det lilla han hade lagt undan.

Då plötsligt fick Matisse en möjlighet att etablera sig på en ny marknad. Walter Pach hade trotsat kriget (business as usual) och kommit till Paris från Amerika, för att anordna en retrospektiv utställning av Matisse på Montross Gallery på Manhattan i New York. Sarah och Michael Stein lär ha haft ett finger med i spelet och sagt: Att nu är det dags för amerikanerna att bli ägare till Matisse.

Det var en vansklig uppgift att skeppa över Matisses verk den här tiden, men med amerikansk orubbliga envishet så lyckades man. Utställningskatalogen vittnar om att det var en diger samling konst. Bland annat en del teckningar och etsningar av Juan Gris hustru Josette.

De enda som Matisse umgicks med den är tiden, när han var ensam i Paris, var paret Juan och Josette Gris. De tillbringade ofta sina kvällar tillsammans och delade på kostnaden för maten. När Josette satt modell betalade Matisse det gängse arvodet. Matisse och Juan hade också mycket att prata om, inte minst om konst och då framför allt den kubistiska.

Matisse fick nu äntligen en rapport från sina hemtrakter vid Bohain. Det var vännen Camoin, som under hösten hade sin militära förläggning där. Han berättade i ett brev om förstörda odlingar, övergivna eldhärjade byar och befästningar omgivna av taggtråd och minfält...

De civila, som inte hade hunnit fly, fick klara sig bäst de kunde, efter vad tyskarna hade bestämt. De som bröt mot bestämmelserna riskerade att avrättas, misstänkta hus brändes ner.

Tyskarna hade konfiskerat allt från skjutvapen, yxor, sågar och spadar - till boskap, transportmedel och bränsle. Bankerna var stängda, butikerna tömda och fick ingen påfyllning. Nu när vinter kommer, så har folk i de ockuperade städerna och byarna bara det som de hade odlat i sina trädgårdar och vad som eventuellt fanns kvar i butikerna.

Matisses bror hade blivit bortförd till ett fångläger i östra Tyskland, tillsammans med bortemot 400 andra arbetsföra män i trakten. Deras sjuttioåriga mor bodde kvar i sitt hus i Bohain, men med sviktande hälsa. Hon hade viss hjälp i hemmet av en annan äldre kvinna, som bodde på andra sidan gatan med sin svärdotter.

Så gott som alla av Matisse vänner var vid fronten, eller väntade på att bli placerade. Undantaget Marquet, som ansågs vara för klen. Picasso och Gris som hade spanska medborgarskap behövde inte heller rycka in.

Nu uppmanades även Matisse att mönstra, och därmed genomgå den obligatoriska medicinska undersökningen. En undersökning, som gjordes då han var krasslig, vilket gjorde att han inte kunde godkännas för aktiv militärtjänst, utan sattes upp på en reservlista. Han tog emot beskedet med blandade känslor. Han hade ju förberett allt, och till och med inhandlat ett par armekängor.

Han ville ju så gärna, så han försökte ytterligare två gånger att bli omprövad och antagen. Men båda gångerna misslyckades han. Då hette det att han var för gammal och hade för dåligt hjärta. Så det enda han nu kunde bidra med för Frankrikes bästa, var att skicka uppmuntrande brev och paket till sina vänner vid fronten.

Amélie kunde inte tänka sig att vara kvar ensam med barnen i ett ödsligt Collioure över vintern, så hon beslöt att de skulle att återvända till Paris. Matisse hade ställt i ordning huset i Issy, så att hela familjen skulle trivas. Själv hade han sett fram emot att ha familjen hos sig, medan andra tyckte att de var galna, som hade rest tillbaka och utmana det krigiska ödet.

I sin brevväxling med Sembat bad Matisse honom om hjälp att få bli inkallad. Sembat hade svarat, att det bästa han kunde göra för Frankrike var att stanna hemma och måla. De orden innabar slutet på den långa målarrtorka, som Matisse hade drabbats av. Den första duken på länge blev ett ljust porträtt med dottern Marguerite som modell. 

Nästa porträtt blev raka motsatsen till den förra. Huvud i rosa och vitt var ett koncentrat av allt, som attraherade frånstötande, i verk av Picasso, Gris och Duchamp. Walter Pach kommenterade: Vad Matisse fruktade var att den kubistiska gruppens arbeten skulle få all känsla i en målning att försvinna med tidvattnet.

En annan målning, som han gjorde i sin ateljé på Quai Saint-Michel innan årsskiftet, var Guldfisk och palett. Den var tänkt som en av de två återstående till Shchukin. Det är egentligen en kubistisk målning, men befruktad med en mystisk, otvetydig Matisstisk intensitet av känsla. Andre Breton var lyrisk när han hade studerat målningen: Jag är övertygad om att Matisse aldrig har lagt ner så mycket känsla i någon annan målning.

Gissningsvis, så ville Matisse i sin senaste målning visa, att även ett kubistiskt verk kunde kunde göras så att det blev tilltalande - om bara viljan och känslan finns.