Knivskuren i Seattle

Tidigt på måndagsmorgonen embarkerade vi ett flyg, modell större, för att korsa den vidsträckta kontinenten. Från ostkustens New York till västkustens Seattle. En flygning på bortemot fyrahundra mil. Det skulle ta över sex timmar. I Seattle var vi inbokade på konferensen Technical Communications.

Allt på flyget tycktes fungera som det skulle. Vi hann få i oss både frukost och lunch innan planet började skorra och darra lite. Det var innan all disken hade plockats bort. I vanlig ordning så tände piloten den röda varningslampan. Den med bältessymbolen, du vet. Ingen blev speciellt orolig för det. Det var ju rutin. Vi befann oss ju på en höjd av bortemot tiotusen meter, skulle jag gissa. Där kunde det väl inte vara tal om någon värre turbulens. Det var väl bara på låg höjd, och vid start och landning, som det kunde vara så. Det visste alla vi, som hade flugit några gånger. Men ack, vad vi bedrog oss. Kärran började rista. Och den ristade allt kraftigare. Kvarglömda glas och kaffekoppar började skramla omkring. En del hamnade på golvet.

Nu började vi närma oss klippiga bergen, över Colorado eller Wyoming. Där kunde det kanske börja hända saker. Planet började nu skaka allt häftigare. Planets vingar började röra på sig onormalt mycket. Det brummande ljudet tilltog. Kanske försökte piloten parera luftströmmarna. Vingarna började slå allt häftigare. Som på en skadeskjuten kråka, med meterhöga vingslag. Fram och tillbaka, eller snarare upp och ner. Bara de inte bryts.

Nu verkade riktigt elaka stormvindar ha tagit tag i kärran. Lösa utensilier, som handväskor, paraplyer, tidningar och böcker, hamnade lite varstans. Under någon timme dansade vi runt luften på det här sättet. Utan vare sig pilot eller roder, tycktes det.

Det var en orolig stund för oss passagerare. Ansikten lyste av skräck. Några satt helt paniska. Kvinnor tjöt. Några kräktes. Ungar skrek. Själv började jag faktiskt svettas något. Och inte kunde man få något stärkande att dricka heller. Personalen tycktes ha tagit kompledigt. Men jag visste ju mycket väl vad som gällde. Utan bälte hade de ju simmat omkring, tyngdlösa som rymdvarelser.

Efter ett tag stabiliserade sig flygningen. Skräckens timme verkade vara över. Och med detta tystnade de paniska skriken. De förvridna ansiktena återtog sina naturliga former. Folk började applådera av lättnad. Vi landade lyckligt och väl, men ordentligt tilltufsade, på Sea-Tac Airport i Seattle.

På den tiden fanns inget internet. Jag hade ändå läst på lite om staden Seattle. Då fick man bland annat reda på att vädret i Seattle är ganska likt det i södra Sverige. Att människornas mentalitet och livsstil kan liknas vid oss svenskars. Att man dricker vansinnigt mycket kaffe. Och att man har en högteknologisk industri. Kort sagt, så kan man alltså säga att Seattle är ett Sverige i miniatyr.

Industriellt och kommersiellt förknippades ju Seattle med två välkända företag: Boeing inom flygplansindustrin och Microsoft inom IT-världen. Numera har också det framgångsrika näthandelsbolaget Amazon sitt huvudkontor här. Liksom kaffekedjan Starbucks. Som kuriosa kan nämnas att stenrike Bill Gates, en av grundarna Microsoft, bor i närheten. I förorten Medina, vid strandkanten av Lake Washington. Det lär inte vara vilket byggnadskomplex som helst. Och man kan bara ana hur välfyllt det är men den senaste tekniken. Så att göra inbrott där, är ju inte att ens tänka på.

Vi checkade in på det femstjärniga lyxhotellet Westin Twin Towers mitt i centrum, inte långt ifrån hamnkvarteren. En lycklig medresenär fick vad han hade önskat sig. Ett furstligt boende, under några dagar. Det var annat det, än det där sjabbiga hotellet i New York. Det första han gjorde var att vältra sin tunga kropp i den komfortabla jättesängen, och sucka ljudligt av behag. Äntligen hade han fått den viloplats han förtjänade.

Anledningen till vårt besök i Seattle var, som sagt, ett seminarium inom området Technical Communications. Föredragen var av varierande kvalitet. Det enda jag minns ordentligt var ett rejält bottennapp. Visserligen var innehållet i sig en smärre katastrof, men det var inte det jag minns. Det var åhörarnas reaktioner.

Föredraget var så undermåligt att publiken började visa sitt missnöje redan efter fem minuter. Man började då med försiktiga tramp i golvet. Efter ytterligare några minuter, hade man fått klart för sig vartåt att det hela barkade. Ljudet av trampet ökade och blev till stamp. Någon började bua. Sedan följde hela mobben efter. Med höga stampningar, och okväden, visade man sina känslor.

Oväsendet klingade av när folk började lämna sina platser, och ta sig mot utgången. Lokalen tömdes snabbt på sina åhörare. Kvar lämnades en ensam och förnedrad föredragshållare. Nu vet jag hur en riktigt, riktigt, skamsen figur ser ut. Tveksamt om detta skulle kunna hända i Sverige. Men i USA är det helt i sin ordning att med kroppsspråk, och andra tilltag, visa sitt gillande, eller sitt missnöje. Dissa eller Digga.

Förutom det här fadäsen, var den enda behållningen av seminariet de människor man träffade. Amerikaner mest. Men jag lärde också känna ett par förtjusande unga damer från Toronto. Vi hittade varandra på hotellets nattklubb. Den ena från en hotellkedja, som då ägde hotell Brunnstorp utanför Huskvarna, den andra var informatör på någon bank.

Både verkade gilla Sverige skarpt. Och det hettade till ordentligt, när hockeyliraren Börje Salming kom på tal. Inte undra på, han spelade ju för Toronto Maple Leafs under många år. Hans smeknamn var The King. Jag bjöd damerna på lunch dagen därpå. Min svenske kompanjon var som uppslukad av jorden. Han frotterade sig väl med något annat. Kanske låg han bara och njöt i sin stora sköna säng.

Det var morgon. Vi skulle ut och ta en promenad i de omkringliggande kvarteren. Det var stor uppståndelse nere i receptionen. En kvinna hade hittats knivskuren utanför hotellet. Ambulans var på väg. Jag kastade ett snabbt öga på den plufsiga kroppen. Hon var alldeles nerblodad, och tycktes knappt vara vid medvetande. Hon var rödhårig. Burrigt rödhårig. Jag fick en känsla av, att jag hade sett henne förut. Och visst var det samma bedagade kvinna, som vi hade mött kvällen innan i hamnkvarteren.

Vi hade varit på väg för att få oss något till livs, och hade irrat bort oss. Vi hade råkat komma förbi hennes utpost flera gånger. Då hade den här häxan spottat på oss. Flera gånger. Därför minns jag henne mycket väl. Vi uppfattades nog inte som några vanliga torskar. Snarare som lagens väktare. Kanske från sedlighetsroteln. Båda bar vi beige raglan-rockar, med knutna skärp runt midjan. Precis som riktiga detektiver från FBI, kan jag tänka.

Pine Place Market var en verklig upplevelse. Mängder av restauranger, kaféer, salladsbarer… Och så själva marknaden förstås. På neonskyltarna annonseras området ut som Public Market. Man tror först att det bara är en turistfälla. Då bedrar man sig gruvligt. Hit kommer både stadens egna invånare, och de som bor i omgivningarna. Här fanns Farmers Market, med sådant som bönderna hade att erbjuda.

Men mest omtalad är den spektakulära fiskmarknaden. Här bjuder man ut nyfångad fisk, och skaldjur, i parti och minut. När fiskhandlarna kastar de stora laxarna emellan sig, jublar åskådarna. En verkligt stor attraktion.

På Pine Place Market avnjöt vi en måltid på en av de mest populära fiskrestaurangerna. Det var en kulinarisk upplevelse. En stor gratinerad färsk hummer. Upplockad för bara några timmar sedan, i den närliggande Stilla Oceanen. Och den här hummern smakade faktiskt som en riktigt tillagad hummer. En hummer med bra sälta. Inte nån mjäkig osaltad variant, som serveras med ketchup. Sådana kan man faktisk få på sina ställen i det här landet.