capstantia

I slutet av året hade Matisse äntligen börjat tro på läkarnas positiva diagnoser. Han hade börjat äte ordenligt och hade ingen värk längre. 

Han firade det nya året 1943 genom att ringa till sin läkare Professor Wertheimer i Lyon och berätta, att han nu hade varit fri från smärta och feber i hela femtiosex dagar. Men han var fortfarande svag och skröplig under hela våren och orkade bara var uppe ett par timmar om dagen.

Det var en hel del som oroade Matisse i dessa krigstider. Han hade bland annat besvär med synen. Den senaste tiden han börjat se grumligt. Ett problem som hans läkade sa berodde på stress och överansträngning.

Han skulle vila och inte utsätta sig för pressade situationer. I övigt lugnade man honom med att risken att bli blind var mycket mindre än att han skulle få en ny stroke. 

Matisse hade Lydia att tacka för all omvårdnad - både medicinskt och mentalt med sin blotta närvaro. De fåtal timmar, som hon tillät honom att vara uppe, ägnade hans sig uteslutande åt sitt arbete.

Han var fortfarande i ett sådant skick att han kunde ta sig till sitt staffli, även om det frestade på. Ibland kunde han inte slita sig från sitt arbete, men blev då påmind om sitt tillstånd av Lydia, som fick honom att återvända till sin säng.

Tryckningen av diktsamlingen Florilège des Amours de Ronsard hade blivit uppskjuten, och därmed också Matisses planerade resa till Genève för att med Skira övervaka den. Projektet var nu kraftigt försenat och hade fått en vändning, som gjorde att Matisse skulle fortsätta med sina litografier, trots av han redan hade gjort de trettio som det var sagt från början.

Matisse tecknade de dagar han kände sig så orkeslös att inte kom ur sängen. Att teckna var inte så fysisk ansträngande och kunde utföras därifrån. Och de dagar han inte ens kunde teckna använde han för att förbereda sina kommande motiv och skissa dom i huvudet.

När Matisse tröttnade på sin privata biograf, som han kallade arbetet med Ronsards diktsamling, så fortsatte han med en ännu tidigare poet - den medeltida hertigen Charles d’Orleans. Han hade blivit fascinerad av denne adelsmans poem och formligen slukade hans läckerheter, som han själv uttryckte det.

Han kände att här fick han ännu större frihet och teckningarna fick en ledigare stil. Matisse gjorde det arbetet utan att ha något uppdrag - utan någon förläggare som låg bakom. Men för Matisse var det så inspirerande, att han glömde hur dålig han egentligen var. Han hade fria händer och kunde få utlopp för sin fantasi. En medicin utan recept, som fick honom att må bättre - både mentalt och fysiskt. 

Matisses gamle skolkamrat André Rouveyre hade funnits vid Matisses sida den svåra tiden efter sin canceroperation. Nu fick han också möjlighet att stödja Matisse i hans arbete med sin version av Poèmes de Charles d'Orléans. Här kom hans erfarenheter som tecknare, grafiker och författare väl till pass.

De två vännerna hade en livlig brevkommunikation, som var fylld av fantasi och humor. Rouveyre kunde det mesta om layout, typografi och typsnitt. Han hade också studerat verslära och visste rubrikernas betydelse. Som träffsäker karikatyrist skulle han också bidra med goda råd.

Matisse skrev själv av (kopierade) många av de ingående poemen i Poemes de Charles d’Orleans för hand och formgav sedan färdiga uppslag med text och bild, med sirliga dekorationer. Sedan postade han resultaten till Reouveyre för granskning och återkoppling.

Under den här tiden hade de två vännerna daglig brevkontakt med varandra. Det kunde ibland bli flera brev om dagen. Matisse smyckade ofta sin sina brev i linje med det sitt eget arbete - med blommor och andra detaljer på kuverten. Deras korrespondens, som visar på en unik och varm vänskap, omfattar inte mindre än ca 1200 brev, de flesta skrivna mellan åren 1941 och 1954. 

Under sin långa vistelse på hotellet i Cannes fick Marguerite allt svårare i sina relationer med Matisse och hans hushåll på Regina. Hon vägrade använda Lydias namn och behandlade henne som luft. Något som förstärktes av att hon hade Amélie på besök, som visserligen mirakulöst hade blivit av med sina krämpor, men ännu inte kunde glömma och försonas med sin make.

Visst hade Lydia intagit beskyddarens roll och var noga med att avskärma Matisse från yttre irritationsmoment. Något som kan ha upplevts av utomstående, som att hon hade inneslutit hushållet i ett skyddande skal. Åtminstone gjorde det Marguerite bestört - i hennes ögon var klimatet på Regina fyllt av inställsamhet och undergivenhet, och direkt ohälsosamt för hennes far.

När Marguerite kom tillbaka till Paris i slutet av maj, luftade hon sina känslor i ett brev till sin far, där hon varnade honom för slapphet, självbelåtenhet och att hans egen beslutsförmåga hade börjat svikta. Hon beklagade också hans sekreterares inflytande och hennes brist på erfarenhet för att sköta hans affärer. Hennes otränade ögon kunde inte heller göra kritiska bedömningar på det han gjorde, vilket var en stor brist och kunde sluta illa.

Det skulle dröja innan Matisse besvara Marguerites kritiska brev. Han hade fått annat att tänka på, då Nice förväntades att bli bombat i samband med att de allierade styrkorna nu var på god väg att invadera södra Frankrike, efter att tyskarna hade kapitulerat i Nordafrika i början av maj.

Villa Le Rêve hette byggnaden det närliggande Vence, som nu skulle få Matisse som hyresgäst. Lydia hade inspekterat stället och först efter hennes godkännande kunde Matisse flytta in. Han anlände tillsammans med sin nattsköterska i slutet av juni. Det var första gången på över två år, som han hade lämnat sitt hem. Han orkade då bara gå ett hundratal meter åt gången, och han bar mörka glasögon för att skydda ögonen för det starka ljuset.

Matisses rum i låg på bottenvåningen i Villa Le Rêve och hade utanför en terrass, som efter några trappsteg ledde till ner till en trädgård fylld av palmer, oliv- och apelsinträd. Här rådde lugnet. Det fanns ingen telefon och inga bilar. Tystnaden var så djup att Matisse sa, att han trodde sig ha hamnat i ett annat land.

Matisse hade nu bestämt sig för att följa sin läkares uppmaning och vila upp sig ordentligt. Men eftersom arbete var hans liv, så tog han sig ändå friheten att fortsätta komponera bilder i sitt huvud. Det hände också att tog fram sitt ritblock, medan målandet fick anstå.

Han besvarade nu också Marguerites kritiska brev. Det var så mycket han ville ha sagt, att det tog flera veckor att författa.

Brevets innehåll kan sammanfattas I tre väsentliga delar: Självförsvar - Passion - Minnen från det förgångna. Han avslutar med en fras till sin dotter, och eftervärlden, där han förkunnar att hon av alla människor var den han helst ville vinna: Förstå mig - du vet hur!

Marguerite kände sig skyldig att tala om för sin far, att hans arbeten inte längre hade någon kontakt med verkligheten. I Paris gick rykten om att han var döende, och att han nu hade sjunkit till ett barns nivå. Man menade också att hans senare dukar bara hade ett värde i signaturen.

Matisse hade hoppats att den nyutgivna boken Dessins: Thèmes et variations (Teckningar: Teman och variationer) skulle tilltala studenterna. Men till hans stora besvikelse sålde den praktiskt taget ingenting. Över halva upplagan (ca 500 ex) förpassades till en skamvrå i Vence.

Kriget hade kullkastat planerna för utgivning av Ronsards diktsamling och han hade ännu inte hittat någon, som ville ge ut hans egenhändigt (med barnkritor) tillverkade original för Poèmes de Charles d'Orléans.

Matisse hade redan i början av året kontaktats av författaren Henry de Montherlant, som efter flera års sökande hade hittat någon som ville ge ut en illustrerad utgåva av hans Pasifaë.

Matisse ville än en gång byta angreppssätt. Han valde då att göra bilderna i form av linoleumsnitt (jmf. träsnitt), som gav vita teckningar på svart botten. Han hade en något krystad förklaring till varför han valde så mycket i svart, medan sanningen låg nog närmare i han själv var inne i en mörk period.

Den här tiden hade börjat arbeta mer på nätterna, eller inomhus med stängda fönsterluckor, eftersom hans ögon var överkänsliga för dagsljus. En ögonspecialist hade rekommenderar vila och undvika orosmoment - låta bli att lyssna på radiorapporterna från kriget.

I arbetet med linoloiumsnittet fick han sin spontanitet verifierad omgående. Det var samma känsla som när han arbetade med sax och färgat papper (cut-outs). Senast han använde den tekniken var strax innan han flyttade till Villa le Rêve. Han visade sin skapelse för Aragon som senare skrev: Det var på sommaren 1943, den mörkaste tiden under hela perioden, som han gjorde Ikaros…

Även Tériade, som gav ut konsttidskriften Verve, blev djupt imponerad av Matisses papperscollage och ville senare ha Ikaros fall (La chutneyn d’Icare) som framsida i ett specialnummer om Matisse för att fira krigsslutet. Denna skapelse, som finns i olika versioner, skulle göra boken Jazz till en av de mest populära konstböckerna under flera decennier. Matisse skulle arbeta med den under hela sin första vinter i Vence.

Medan de allierade trupperna, som hade intagit Sydfrankrike, drog sig norrut hade soldaterna från Normandie redan börjat närma sig Paris. Den 24 augusti blev en glädjens dag i hela Frankrike, då befriades nämligen huvudstaden från nazisterna.

Hela Frankrike föll in i ett glädjerus sedan frigörelsen blev känd. Hämndens lycka - en hämningslös glädje med dans på gator och torg. Segertåg på Champs-Élysées med Charles de Gaulle i spetsen. Den Franska Trikoloren svajade överallt, och även andra lierade länders flaggor syntes lite varstans. Nu såg man också de otrogna kvinnorna med sina rakade huvuden, som tecken på att de hade stått nazisterna alltför nära.

Dagen innan de allierade kom till Rennes hade någon sett tyskarna lasta in sina politiska fångar i boskapsvagnar för tågtransport till något koncentrationsläger i Tyskland. Man hade då också känt igen Marguerite, som troligen var på väg till det kvinnliga lägret i Ravensbrück ca tio mil norr om Berlin. Nu fanns det alltså ingen återvändo, det var bara att vänta och hoppas på ett mirakel.

Amélie befriades från fängelset i början av oktober. Bara några dagar därefter så fick Matisse ett brev från Camion, som sa att Marguerite var fri. Det brevet följdes av ett vykort från Marguerite själv, som hade postats i Dole på vägen hem mot Paris. Trots allt, så trodde jag alltid att du skulle överleva, skrev Matiss i ett brev som var fyllt av kärlek och lättnad - och att han längtade efter henne.

De följande veckorna skrev Marguerite flera brev till sin far, där hon beskrev för honom ingående vad som hade hänt under de fem månader, som hon hade varit försvunnen. Det blev en mycket detaljerad beskrivning av hur hon hade blivit torterad av Gestapo efter gripandet i Rennes i april.

Det var allt ifrån när hon låg fasthållen på ett bord och slagen med knytnävsslag och läderpiskor, till att när hon fastbunden med sprängda trumhinnor hade tvingats ner flera gånger i ett kar med iskallt vatten, och där man tryckte ner hennes huvud och höll kvar, så hon förlorade medvetandet.

Hon hade vakna upp ensam i en kall källare, där hon förvarades två dagar utan någon vård och utan vatten ens. Till slut fruktade hon att hon inte klarade mer tortyr och försökte ta livet av sig genom att skär upp sina handleder med en glasskärva.

Marguerite hade räddats av några äldre medfångar, som av Röda korset hade försäkrats om att det inte skulle bli några fler dödsfall under förhören i några fängelser. De hade reagerat kraftfullt, när de fick höra talas om att en kvinna hade blivit livshotande torterad. Ett dåligt rykte, som fängelsechefen inte ville skulle spridas vidare, så Marguerite slapp ytterligare förhör och trakasserier.

Efter fyra månader hade hon transporterats österut med det sista tåget från Bretagne. Tåget hade fördröjs av skadade broar över Loire, innan det slutligen stannade Belfort strax innan det tyska gränsen. I det kaos, som uppstod där, gjorde någon ett misstag och släppte henne fri.

Utan vare sig pengar eller pass, i en okänd stad vars dörrar och fönster var stängda i rädsla för skräckslagna franska förrädare, som nu ville över gränsen till Tyskland.  Hon hittades i en skog av den motståndsrörelsen, som skötte om henne tills Frankrike var befriat.

Läkaren som undersökte Marguerite, efter hemkomsten till Paris, sa att hon hade överlevt var ett mirakel. Hon hade ett starkt psyke och visade inga tecken på störningar efter allt vad hon upplevt. Inga mardrömmar, hon åt bra och sov normalt. Det enda, som verkade bekymra henne, var vad som hade hänt med hennes medfångar, som nu troligen befann sig i något av nazisternas dödsläger.

Matisse kände en våldsam längtan av att få träffa sin dotter igen. Efter att Marguerite hade återhämtat sig, i mitten av januari 1945, ordnade han en flygtransport, som tog henne till flygplatsen i Cannes. Där möttes hon av en taxi som körde henne till sin far i Vence. Han hade bokat in henne på samma lilla ombonade hotell som Rouveyre, men far och dotter skulle vara tillsammans ensamma varje eftermiddag under de närmaste fjorton dagarna.