Befrielsen.

I slutet av året hade Matisse äntligen börjat tro på läkarnas positiva diagnoser. Han hade börjat äte ordenligt och hade ingen värk längre. 

Han firade det nya året 1943 genom att ringa till sin läkare Professor Wertheimer i Lyon och berätta, att han nu hade varit fri från smärta och feber i hela femtiosex dagar. Men han var fortfarande svag och skröplig under hela våren och orkade bara var uppe ett par timmar om dagen.

"Porträtt av Monique Bourgeois" (1943).

"Lutan" (1943).

"Citroner och mandelblommor" (1943).

Det var en hel del som oroade Matisse i dessa krigstider. Han hade bland annat besvär med synen. Den senaste tiden han börjat se grumligt. Ett problem som hans läkade sa berodde på stress och överansträngning.

Han skulle vila och inte utsätta sig för pressade situationer. I övigt lugnade man honom med att risken att bli blind var mycket mindre än att han skulle få en ny stroke. 

"Svart filodendron och citroner" (1943).

"Tulpaner och ostron mot en svart bakgrund" (1943).

"Ostron och en karmstol i trä" (1943).

"Michaella" (1943).

"Tabac Royal" (1943).

Matisse hade Lydia att tacka för all omvårdnad - både medicinskt och mentalt med sin blotta närvaro. De fåtal timmar, som hon tillät honom att vara uppe, ägnade hans sig uteslutande åt sitt arbete.

Han var fortfarande i ett sådant skick att han kunde ta sig till sitt staffli, även om det frestade på. Ibland kunde han inte slita sig från sitt arbete, men blev då påmind om sitt tillstånd av Lydia, som fick honom att återvända till sin säng.

"Stilleben med citroner" (1943).

"Michaela med gul bakgrund" (1943).

Matisse målar Michaela, 1943.

Matisse målar Michaela, 1943.

"Anemoner och kinesisk vas" (1943).

Tryckningen av diktsamlingen Florilège des Amours de Ronsard hade blivit uppskjuten, och därmed också Matisses planerade resa till Genève för att med Skira övervaka den. Projektet var nu kraftigt försenat och hade fått en vändning, som gjorde att Matisse skulle fortsätta med sina litografier, trots av han redan hade gjort de trettio som det var sagt från början.

Matisse tecknade de dagar han kände sig så orkeslös att inte kom ur sängen. Att teckna var inte så fysisk ansträngande och kunde utföras därifrån. Och de dagar han inte ens kunde teckna använde han för att förbereda sina kommande motiv och skissa dom i huvudet.

Ur

Ur "Florilège des Amours de Ronsard" (1942-1948).

Ur

Ur "Florilège des Amours de Ronsard" (1942-1948).

Ur

Ur "Florilège des Amours de Ronsard" (1942-1948).

Ur

Ur "Florilège des Amours de Ronsard" (1942-1948).

Ur

Ur "Florilège des Amours de Ronsard" (1942-1948).

Ur

Ur "Florilège des Amours de Ronsard" (1942-1948).

Ur

Ur "Florilège des Amours de Ronsard" (1942-1948).

När Matisse tröttnade på sin privata biograf, som han kallade arbetet med Ronsards diktsamling, så fortsatte han med en ännu tidigare poet - den medeltida hertigen Charles d’Orleans. Han hade blivit fascinerad av denne adelsmans poem och formligen slukade hans läckerheter, som han själv uttryckte det.

Han kände att här fick han ännu större frihet och teckningarna fick en ledigare stil. Matisse gjorde det arbetet utan att ha något uppdrag - utan någon förläggare som låg bakom. Men för Matisse var det så inspirerande, att han glömde hur dålig han egentligen var. Han hade fria händer och kunde få utlopp för sin fantasi. En medicin utan recept, som fick honom att må bättre - både mentalt och fysiskt. 

Ur poesi-samlingen av greven Charles d'Orléans.

Ur poesi-samlingen av greven Charles d'Orléans.

Ur poesi-samlingen av greven Charles d'Orléans.

Ur poesi-samlingen av greven Charles d'Orléans.

Matisses gamle skolkamrat André Rouveyre hade funnits vid Matisses sida den svåra tiden efter sin canceroperation. Nu fick han också möjlighet att stödja Matisse i hans arbete med sin version av Poèmes de Charles d'Orléans. Här kom hans erfarenheter som tecknare, grafiker och författare väl till pass.

De två vännerna hade en livlig brevkommunikation, som var fylld av fantasi och humor. Rouveyre kunde det mesta om layout, typografi och typsnitt. Han hade också studerat verslära och visste rubrikernas betydelse. Som träffsäker karikatyrist skulle han också bidra med goda råd.

Bild  ur

Bild ur "Poèmes de Charles d'Orléans" (1943).

Uppslag ur

Uppslag ur "Poèmes de Charles d'Orléans".

Uppslag ur

Uppslag ur "Poèmes de Charles d'Orléans".

Matisse skrev själv av (kopierade) många av de ingående poemen i Poemes de Charles d’Orleans för hand och formgav sedan färdiga uppslag med text och bild, med sirliga dekorationer. Sedan postade han resultaten till Reouveyre för granskning och återkoppling.

Under den här tiden hade de två vännerna daglig brevkontakt med varandra. Det kunde ibland bli flera brev om dagen. Matisse smyckade ofta sin sina brev i linje med det sitt eget arbete - med blommor och andra detaljer på kuverten. Deras korrespondens, som visar på en unik och varm vänskap, omfattar inte mindre än ca 1200 brev, de flesta skrivna mellan åren 1941 och 1954. 

Brev från Matisse rill André Rouveyre.

Brev från Matisse rill André Rouveyre.

Under sin långa vistelse på hotellet i Cannes fick Marguerite allt svårare i sina relationer med Matisse och hans hushåll på Regina. Hon vägrade använda Lydias namn och behandlade henne som luft. Något som förstärktes av att hon hade Amélie på besök, som visserligen mirakulöst hade blivit av med sina krämpor, men ännu inte kunde glömma och försonas med sin make.

Visst hade Lydia intagit beskyddarens roll och var noga med att avskärma Matisse från yttre irritationsmoment. Något som kan ha upplevts av utomstående, som att hon hade inneslutit hushållet i ett skyddande skal. Åtminstone gjorde det Marguerite bestört - i hennes ögon var klimatet på Regina fyllt av inställsamhet och undergivenhet, och direkt ohälsosamt för hennes far.

Matisse porträtterar sin vän André Rouveyre.

Matisse porträtterar sin vän André Rouveyre.

Brev från Matisse rill André Rouveyre.

Brev från Matisse rill André Rouveyre.

Ur

Ur "Poèmes de Charles d'Orléans".

Ur

Ur "Poèmes de Charles d'Orléans" (1943).

När Marguerite kom tillbaka till Paris i slutet av maj, luftade hon sina känslor i ett brev till sin far, där hon varnade honom för slapphet, självbelåtenhet och att hans egen beslutsförmåga hade börjat svikta. Hon beklagade också hans sekreterares inflytande och hennes brist på erfarenhet för att sköta hans affärer. Hennes otränade ögon kunde inte heller göra kritiska bedömningar på det han gjorde, vilket var en stor brist och kunde sluta illa.

Det skulle dröja innan Matisse besvara Marguerites kritiska brev. Han hade fått annat att tänka på, då Nice förväntades att bli bombat i samband med att de allierade styrkorna nu var på god väg att invadera södra Frankrike, efter att tyskarna hade kapitulerat i Nordafrika i början av maj.

Ur

Ur "Florilège des Amours de Ronsard" (1942-1948).

Ur

Ur "Florilège des Amours de Ronsard" (1942-1948).

Ur

Ur "Florilège des Amours de Ronsard" (1942-1948).

Villa Le Rêve hette byggnaden det närliggande Vence, som nu skulle få Matisse som hyresgäst. Lydia hade inspekterat stället och först efter hennes godkännande kunde Matisse flytta in. Han anlände tillsammans med sin nattsköterska i slutet av juni. Det var första gången på över två år, som han hade lämnat sitt hem. Han orkade då bara gå ett hundratal meter åt gången, och han bar mörka glasögon för att skydda ögonen för det starka ljuset.

Matisses rum i låg på bottenvåningen i Villa Le Rêve och hade utanför en terrass, som efter några trappsteg ledde till ner till en trädgård fylld av palmer, oliv- och apelsinträd. Här rådde lugnet. Det fanns ingen telefon och inga bilar. Tystnaden var så djup att Matisse sa, att han trodde sig ha hamnat i ett annat land.

Terrassen från Matisses rum i Villa Le Rêve.

Terrassen från Matisses rum i Villa Le Rêve.

Villa Le Rêve. Här rådde lugnet - ingen telefon ovh ingen trafik.

Villa Le Rêve. Här rådde lugnet - ingen telefon ovh ingen trafik.

Matisse hade nu bestämt sig för att följa sin läkares uppmaning och vila upp sig ordentligt. Men eftersom arbete var hans liv, så tog han sig ändå friheten att fortsätta komponera bilder i sitt huvud. Det hände också att tog fram sitt ritblock, medan målandet fick anstå.

Han besvarade nu också Marguerites kritiska brev. Det var så mycket han ville ha sagt, att det tog flera veckor att författa.

Brevets innehåll kan sammanfattas I tre väsentliga delar: Självförsvar - Passion - Minnen från det förgångna. Han avslutar med en fras till sin dotter, och eftervärlden, där han förkunnar att hon av alla människor var den han helst ville vinna: Förstå mig - du vet hur!

Ur

Ur "Florilège des Amours de Ronsard" (1942-1948).

Ur

Ur "Florilège des Amours de Ronsard" (1942-1948).

Ur

Ur "Florilège des Amours de Ronsard" (1942-1948).

Marguerite kände sig skyldig att tala om för sin far, att hans arbeten inte längre hade någon kontakt med verkligheten. I Paris gick rykten om att han var döende, och att han nu hade sjunkit till ett barns nivå. Man menade också att hans senare dukar bara hade ett värde i signaturen.

Matisse hade hoppats att den nyutgivna boken Dessins: Thèmes et variations (Teckningar: Teman och variationer) skulle tilltala studenterna. Men till hans stora besvikelse sålde den praktiskt taget ingenting. Över halva upplagan (ca 500 ex) förpassades till en skamvrå i Vence.

Kriget hade kullkastat planerna för utgivning av Ronsards diktsamling och han hade ännu inte hittat någon, som ville ge ut hans egenhändigt (med barnkritor) tillverkade original för Poèmes de Charles d'Orléans.

Trots denna vackra kvinna på första uppslaget i

Trots denna vackra kvinna på första uppslaget i "Dessins: Thèmes et variations" såldes bara halva upplagan.

Ur

Ur "Dessins: Thèmes et variations" (Teckningar: Teman och Variationer).

Ur

Ur "Florilège des Amours de Ronsard" (1942-1948).

Ur

Ur "Florilège des Amours de Ronsard" (1942-1948).

Matisse hade redan i början av året kontaktats av författaren Henry de Montherlant, som efter flera års sökande hade hittat någon som ville ge ut en illustrerad utgåva av hans Pasifaë.

Matisse ville än en gång byta angreppssätt. Han valde då att göra bilderna i form av linoleumsnitt (jmf. träsnitt), som gav vita teckningar på svart botten. Han hade en något krystad förklaring till varför han valde så mycket i svart, medan sanningen låg nog närmare i han själv var inne i en mörk period.

Den här tiden hade börjat arbeta mer på nätterna, eller inomhus med stängda fönsterluckor, eftersom hans ögon var överkänsliga för dagsljus. En ögonspecialist hade rekommenderar vila och undvika orosmoment - låta bli att lyssna på radiorapporterna från kriget.

Pasifaë är i grekisk mytologi hustru till kung Minos på Kreta. Kung Minos undlät att offra en tjur till havsguden Poseidon som valde att bestraffa honom genom låta Pasifaë förälska sig i tjuren. Pasifaë övertalade uppfinnaren Daidalos att bygga en ihålig ko i vars buk hon gömde sig för att ha samlag med tjuren.

Pasifaë är i grekisk mytologi hustru till kung Minos på Kreta. Kung Minos undlät att offra en tjur till havsguden Poseidon som valde att bestraffa honom genom låta Pasifaë förälska sig i tjuren. Pasifaë övertalade uppfinnaren Daidalos att bygga en ihålig ko i vars buk hon gömde sig för att ha samlag med tjuren.

Ur

Ur "Pasifaë" av Henry de Montherlant (1943-1944).

Ur

Ur "Pasifaë" av Henry de Montherlant (1943-1944).

Ur

Ur "Pasifaë" av Henry de Montherlant (1943-1944).

Ur

Ur "Pasifaë" av Henry de Montherlant (1943-1944).

Ur

Ur "Pasifaë" av Henry de Montherlant (1943-1944).

Ur

Ur "Pasifaë" av Henry de Montherlant (1943-1944).

I arbetet med linoloiumsnittet fick han sin spontanitet verifierad omgående. Det var samma känsla som när han arbetade med sax och färgat papper (cut-outs). Senast han använde den tekniken var strax innan han flyttade till Villa le Rêve. Han visade sin skapelse för Aragon som senare skrev: Det var på sommaren 1943, den mörkaste tiden under hela perioden, som han gjorde Ikaros…

Även Tériade, som gav ut konsttidskriften Verve, blev djupt imponerad av Matisses papperscollage och ville senare ha Ikaros fall (La chutneyn d’Icare) som framsida i ett specialnummer om Matisse för att fira krigsslutet. Denna skapelse, som finns i olika versioner, skulle göra boken Jazz till en av de mest populära konstböckerna under flera decennier. Matisse skulle arbeta med den under hela sin första vinter i Vence.

"Ikaros fall" - "La chutneyn d’Icare" (1943-1944).

"Cirkusen" (1943). Ur boken Jazz.

"Clownen" (1943). Ur boken Jazz.

"Kälken" (1943). Ur boken Jazz.

"Les Codomas" (1943). Ur boken Jazz. "The Codomas" var en berömt trapetsnummer på circus. Två gula figurer flyger genom lufter och under dom finns det ett skyddsnät i gult och svart.

De allierade gjorde en strategiskt viktig erövring när man tog Sicilien i besittning. Sedan fortsatte man med att utsätta de två italienska nyckelstäderna Rom och Neapel för en massiv bombardering. Efter sex veckors hårda strider gav italienarna upp och erkände sig besegrade. Kapitulationen den 8 september var ett faktum, men därmed inte sagt att striderna i Italien avslutades.

Under tiden hade tyska styrkor kommit till Nice och och gjort det närliggande Vence till en rastplats för sina soldater, som var på väg till den italienska fronten. Matisses källarvåning i Villa Le Rêve blev som ett marketenteri för de tyska soldaterna. Venice ansågs tillhöra ett så viktigt militärt område för tyskarna, att de som bodde där när som helst kunde få order om att flytta.

De allierades nattliga bomräder mot strategiska mål var vanliga på Côte d'Azur och södra Frankrike.

De allierades nattliga bomräder mot strategiska mål var vanliga på Côte d'Azur och södra Frankrike.

I samband med Italiiens kaputilation var det många som bytte sida i det pågående kriget.

I samband med Italiiens kaputilation var det många som bytte sida i det pågående kriget.

Att fly tycktes omöjligt för Matisse i hans tillstånd, även om han inte önskade sin värsta fiende, att gå igenom det han nu själv fick uppleva dagligen. Sirener som varnade för flyganfall tjöt och bröt tystnaden i Vence. Mängder av tyska soldater och fordon på väg att försvara den bit av Frankrike som italienarna hade tagit tidigare.

De allierades bombningar utmed Cote d’Azur hade nu påbörjats som förberedelse till på en kommande invasion. Postgången hade slutat att fungera, vägarna var blockerade och motståndsrörelsen saboterade broar och järnvägar.

De franska motståndsrörelsen låg bakom många tågurspårningar.

De franska motståndsrörelsen låg bakom många tågurspårningar.

Amerikanska A-20 Havoc bombplan över den franska kusten, 1943.

Amerikanska A-20 Havoc bombplan över den franska kusten, 1943.

Matisse var orolig för vad som hade hänt med Marguerite, som han inte hade hört av på länge. Kanske anade han redan då att hon hade anslutit sig till motståndsrörelsen som sin bror Jean, som nu också befann sig i Paris.

Han kände sin dotter mycket väl och blev därför inte speciellt förvånad, när han fick veta att hon arbetade som kurir för France-Tireurs et Partisans, den militära sektionen i det underjordiska kommunistpartiet. Hennes uppgift där var att transportera känsliga meddelanden, till och från Paris, Bordeaux och Rennes i Bretagne.

Även Amélie, som nu var sjuttiotvå, hade ställt sig på barrikaderna för Frankrikes väl. Marguerite minns hennes ord, när hon ville medla mellan sin far henne: Det när huset brinner ner, som jag är som allra bäst. Hon var tillbaka i sin gamla heroiska form, när hon nu med två fingrar på en skrivmaskin skrev rapporter, som förmedlades till underrättelsetjänsten i London.

Det fanns många modiga kvinnor i den franska motståndsrörelsen.

Det fanns många modiga kvinnor i den franska motståndsrörelsen.

"Hjärtat" (1943".

"Lagunen 1" (1943).

Matisse kunde se hur bombplan från engelska Royal Air Force passerade över Vence på sin väg österut mot Nice och hur de sedan återvände via Cannes. En sen kväll såg också när himlen lystes upp då bomber träffade en anläggning med gasverk där.

I november föll den första snön och en explosion strax intill Villa Le Rêve krossade ytterdörren och skadade två förbipasserande. Det gjorde att Matisse på allvar umgicks med planer att, tillsammans med Lydia, fly med en ambulans till ett hotell i Annecy och lämna allt bakom sig, utan sitt arbete.

Matisses hus låg fortfarande riskabelt nära eldlinjen och fick inte längre några besök, förutom den lokala läkaren. Och eftersom Matisse vägrade att köpa något av den olagliga men blomstrande svarta marknaden, krävdes både uthållighet och uppfinnesrikedom för att hålla hushållet flytande när mat och annat började tryta.

Royal Air Force (RAF) bombade en gasverksanläggning i Cannes i slutet av 1943.

Royal Air Force (RAF) bombade en gasverksanläggning i Cannes i slutet av 1943.

Matisse tecknar i sin ateljé i Villa Le Rêve, 1944 (Foto: Henri Cartier-Bresson).

Matisse tecknar i sin ateljé i Villa Le Rêve, 1944 (Foto: Henri Cartier-Bresson).

Matisse firade sin sjuttiofjärde födelsedag tillsammans med sin vän Rouveyre och inpå det nya året skickade han presenter till sina vänner. Marguerite fick en sidenscarf, som skulle passa bra ihop med de eleganta kläder hon bar för att inte avslöjas som hemlig agent.

När de allierade intensifierade sina bombningar, började tyskarna att evakuera kustremsan i och omkring Nice. Lydia hjälpte Charles Thorndike att tömma hans villa nära hamnen och och se till att hans ägodelar hamnade i en lagerbyggnad i Cimiez. Bussy i Roqeubrune och Bonnard i Le Cannet, hade också gått i ide - Bonnard med ett brutet ben och en säck med bönor. Själv skulle Matisse tillbringa sin mesta tid i sin sängen den här vintern, där han tecknade och fortsatte sitt arbete med cut-outs för sin bok Jazz.

"Ikaros fall" (1944). Den version som finns i tryck.

"Vit torso och blå torso" (1944).

Någon gång februari fick Matisse ett oväntat besök. Den unga kvinnan, som presenterade sig som Annelies Nelck, kom från Holland. Hon var målare och hennes ärende gällde, att hon behövde hjälp i sitt arbete. Att hon blev insläppt var en självklarhet i dessa tider.

Hon spärrade upp ögonen när hon kom in i Matisses ateljé - en märklig plats, strålande, fylld av blommor och växter, möbler, böljande föremål och lyriska färger, exotiska kreationer - och ännu mer tagen blev hon av den majestätiska uppenbarelsen, som satt i mitten av en stor säng av smidesjärn fylld av en mängd vita kuddar - det var Gud-fadern själv som växte fram från de vispade stuck-molnen ovanför altaret i de små barockkyrkorna, som fanns lite varstans i landet.

"Porträtt Annelies Nelck" (1944). Hon skulle stanna länge hos Matisse - som elev, modell och ateljéassistent. Hon kom att betraktas som en dotter i huset.

"Annelies Nelck" (1944).

"Annelies Nelck" (1944).

Matisse i sin ateljé med Lydia som modell, 1944 (Foto: Henri Cartier-Bresson).

Matisse i sin ateljé med Lydia som modell, 1944 (Foto: Henri Cartier-Bresson).

Det tog ett tag innan Matisse hade sakta insåg att Annelies Nelck hade blivit en del av hushållet, och att hennes närvaro var bra för hans egen hälsa. Nu var han omgiven flera kvinnor som och också borgade för en större trygghet.

Ibland kändes kylan värre än bomberna som föll. Bristen på bränsle var ofta ett större problem än mat på bordet. Men Lydia, som hade växt upp i det vintriga Sibirien, visste hur man handskades med kylan. Hon hängde tjocka mattor för dörrar och fönster för att hindra de iskalla vindarna från bergen. Sedan brassade hon på ordentligt i den öppna spisen. Därefter kunde hon ta sin cykel och leta efter proviant i omgivningarna - köpslog om varor med handlarna i Vence. Mille Nelck var mäkta imponerad av Lydia och hennes geist. Matisse i sin tur, fann inga ord för den.

"Flicka och anemoner mot en violett bakgrund" (1944).

"Annelies med tulipaner och anemoner" (1944).

Matisse fick äntligen ett brev från sin dotter Marguerite. Det var daterat den 10 april och verkade ha tillkommit i all hast och hade en underton av ängslan. Tre dagar senare blev hon arresterad av Gestapo när hon steg av tåget från Paris på stationen i Rennes. Samma dag blev Amélie förd till Gestapos högkvarter i Paris för förhör.

Tyskarna terroriserade det franska folket med ideliga razzior. Folk försvann plötsligt utan någon förklaring - fängslade, deporterade eller skjutna. Frågor möttes därför av stängda dörrar och tystnad. Matisse vädjade till alla, som kunde tänkas veta var Marguerite fanns, att höra av sig. Han skickade också pengar till Jean, som skulle användas i sökandet.

Det fruktade Gestapo uppträdde ofta i civila kläder. Här i form av den samvetslöse

Det fruktade Gestapo uppträdde ofta i civila kläder. Här i form av den samvetslöse "Slaktaren från Lyon" där bak i mitten.

Gestapo var fruktad även inom de egna leden. Även av högt uppsatta tyska militärer.

Gestapo var fruktad även inom de egna leden. Även av högt uppsatta tyska militärer.

Den första veckan i juni landsteg de allierade trupperna i Normandie. De skulle sedan med framgång skjuta tyskarna framför sig öster- och söderut. Folket i Sydfrankrike såg nu en gnista av hopp om att äntligen bli befriade.

Matisse själv blev så tagen av uppgifterna, att han formligen kastade sig över sitt arbete för att dölja sina känslor. Och det var väl ingen händelse att han valde att illustrera dikter ur Fleurs du mal (Ondskans blommor) av poeten Charles Boudelaire och en av de första bilderna blev ett porträtt av Annelies Nerlck.

"Porträtt av Baudelaire" (1944).

När de allierade trupperna steg iland  Normandie började det franska folket tro på ett liv efter detta.

När de allierade trupperna steg iland Normandie började det franska folket tro på ett liv efter detta.

Nu hade det gått tre månader sedan Marguerite försvann spårlöst. Vare sig Matisse eller någon av hans vänner hade någon aning vad som hade hänt med henne. Nu visste han emellertid genom sina kontakter att Amélie hade dömts till fängelse i sex månader. Ett straff som hon avtjänade på fängelset i Fresnes utanför Paris.

När de allierade inledde sin invasion på den Franska sydkusten (Operation Dragoon) den 15 augusti, låg Matisse nerbäddad efter att levern hade gjort sig påmind igen. När han väl hade repat sig och börjat arbeta igen, med ett porträtt av Annelies, såg hon genom fönstret en trupp tyska soldater marschera förbi. Hon hade försökt fånga Matisses uppmärksamhet, men han vände inte ens på huvudet. Det ska aldrig kunna sägas att jag slutade arbeta för att titta på när tyskarna avlägsnade sig, hade han grymtat.

Ur

Ur "Fleurs du mal" (1944). Annelie Nelck.

Operation Dragoon har kommit i skymundan av den stora operation Overload i Normandie. Men den hjälpte till att splittra tyskarnas styrkor och få tillgång till de viktiga hamnarna på sydkusten. Tyskarna hade inte en chans att motstå de allierades enorma krigsmaskin, med 300 000 soldater, 200 flygplan och en flotta på 10 hangarfartyg, 5 slagskepp, 24 kryssare och över 100 torpedbåtar.

Operation Dragoon har kommit i skymundan av den stora operation Overload i Normandie. Men den hjälpte till att splittra tyskarnas styrkor och få tillgång till de viktiga hamnarna på sydkusten. Tyskarna hade inte en chans att motstå de allierades enorma krigsmaskin, med 300 000 soldater, 200 flygplan och en flotta på 10 hangarfartyg, 5 slagskepp, 24 kryssare och över 100 torpedbåtar.

De allierades landstigning mellan Toulon och Cannes, som hade föregåtts av en luftlandsättning av soldater, gick förvånansvärt smärtfritt. Man förlorade mindre än hundra soldater och de skadade uppgick till knappt fyrahundra.

Redan efter ett par dagar hade man erövrat större delen av Cote d’Azur och en bra bit inåt landet norröver. Vence befriades utan några större incidenter och Matisse och hans unga kvinnor kunde andas ut.

Amerikanska soldater stiger iland på Franska Rivieran närheten av Saint-Tropez.

Amerikanska soldater stiger iland på Franska Rivieran närheten av Saint-Tropez.

"Flicka med en pälskappa" (1944)

"Flicka i en vit klänning mot en röd bakgrund" (1944).

Medan de allierade trupperna, som hade intagit Sydfrankrike, drog sig norrut hade soldaterna från Normandie redan börjat närma sig Paris. Den 24 augusti blev en glädjens dag i hela Frankrike, då befriades nämligen huvudstaden från nazisterna.

Hela Frankrike föll in i ett glädjerus sedan frigörelsen blev känd. Hämndens lycka - en hämningslös glädje med dans på gator och torg. Segertåg på Champs-Élysées med Charles de Gaulle i spetsen. Den Franska Trikoloren svajade överallt, och även andra lierade länders flaggor syntes lite varstans. Nu såg man också de otrogna kvinnorna med sina rakade huvuden, som tecken på att de hade stått nazisterna alltför nära.

Ingen pardon för de franska kvinnor, som hade haft alltför intim kontakt med nazisterna.

Ingen pardon för de franska kvinnor, som hade haft alltför intim kontakt med nazisterna.

Segertåg på Champs-Élysées och hyllning av Charles de Gaulle.

Segertåg på Champs-Élysées och hyllning av Charles de Gaulle.

De befriade Parisarna dansade av glädje på gator och torg.

De befriade Parisarna dansade av glädje på gator och torg.

Dagen innan de allierade kom till Rennes hade någon sett tyskarna lasta in sina politiska fångar i boskapsvagnar för tågtransport till något koncentrationsläger i Tyskland. Man hade då också känt igen Marguerite, som troligen var på väg till det kvinnliga lägret i Ravensbrück ca tio mil norr om Berlin. Nu fanns det alltså ingen återvändo, det var bara att vänta och hoppas på ett mirakel.

Amélie befriades från fängelset i början av oktober. Bara några dagar därefter så fick Matisse ett brev från Camion, som sa att Marguerite var fri. Det brevet följdes av ett vykort från Marguerite själv, som hade postats i Dole på vägen hem mot Paris. Trots allt, så trodde jag alltid att du skulle överleva, skrev Matiss i ett brev som var fyllt av kärlek och lättnad - och att han längtade efter henne.

Marguerite skulle troligen dö om hon hade hamnat här.

Marguerite skulle troligen dö om hon hade hamnat här.

"Citroner och mimosa" (1944).

De följande veckorna skrev Marguerite flera brev till sin far, där hon beskrev för honom ingående vad som hade hänt under de fem månader, som hon hade varit försvunnen. Det blev en mycket detaljerad beskrivning av hur hon hade blivit torterad av Gestapo efter gripandet i Rennes i april.

Det var allt ifrån när hon låg fasthållen på ett bord och slagen med knytnävsslag och läderpiskor, till att när hon fastbunden med sprängda trumhinnor hade tvingats ner flera gånger i ett kar med iskallt vatten, och där man tryckte ner hennes huvud och höll kvar, så hon förlorade medvetandet.

Hon hade vakna upp ensam i en kall källare, där hon förvarades två dagar utan någon vård och utan vatten ens. Till slut fruktade hon att hon inte klarade mer tortyr och försökte ta livet av sig genom att skär upp sina handleder med en glasskärva.

Marguerite blev torterad bl a genom att bli nedsänkt  i iskallt vatten.

Marguerite blev torterad bl a genom att bli nedsänkt i iskallt vatten.

Matisse var bekymrad över vad Gestapo hade gjort med hans älskade dotter Marguerite. (Foto: Henri Cartier-Bresson).

Matisse var bekymrad över vad Gestapo hade gjort med hans älskade dotter Marguerite. (Foto: Henri Cartier-Bresson).

Marguerite hade räddats av några äldre medfångar, som av Röda korset hade försäkrats om att det inte skulle bli några fler dödsfall under förhören i några fängelser. De hade reagerat kraftfullt, när de fick höra talas om att en kvinna hade blivit livshotande torterad. Ett dåligt rykte, som fängelsechefen inte ville skulle spridas vidare, så Marguerite slapp ytterligare förhör och trakasserier.

Efter fyra månader hade hon transporterats österut med det sista tåget från Bretagne. Tåget hade fördröjs av skadade broar över Loire, innan det slutligen stannade Belfort strax innan det tyska gränsen. I det kaos, som uppstod där, gjorde någon ett misstag och släppte henne fri.

Utan vare sig pengar eller pass, i en okänd stad vars dörrar och fönster var stängda i rädsla för skräckslagna franska förrädare, som nu ville över gränsen till Tyskland.  Hon hittades i en skog av den motståndsrörelsen, som skötte om henne tills Frankrike var befriat.

"Ung kvinna i en kanapé" (1944).

"Anemoner och persikeblommor" (1944).

Läkaren som undersökte Marguerite, efter hemkomsten till Paris, sa att hon hade överlevt var ett mirakel. Hon hade ett starkt psyke och visade inga tecken på störningar efter allt vad hon upplevt. Inga mardrömmar, hon åt bra och sov normalt. Det enda, som verkade bekymra henne, var vad som hade hänt med hennes medfångar, som nu troligen befann sig i något av nazisternas dödsläger.

Matisse kände en våldsam längtan av att få träffa sin dotter igen. Efter att Marguerite hade återhämtat sig, i mitten av januari 1945, ordnade han en flygtransport, som tog henne till flygplatsen i Cannes. Där möttes hon av en taxi som körde henne till sin far i Vence. Han hade bokat in henne på samma lilla ombonade hotell som Rouveyre, men far och dotter skulle vara tillsammans ensamma varje eftermiddag under de närmaste fjorton dagarna.

"Kvinna i en bå hatt" (1944).

"Julrosor och saxifrage" (1944).

"En lärare vid det gula bordet" (1944).