capstantia

I skuggan av Stasi

Granne med hotellet låg en liten bar, som vi fastnade för. Inredningen var spartansk enligt våra mått mätt. Skrangliga stolar och bordskivor med Perstorpsskivor. Jag kommer inte ihåg vad vi åt, men det var inget vidare. Men om det fanns slarvsylta, så var det nog det. Tydligen var stället en samlingsplats för en del av stans ungdomar. Medan vi satt där, droppade det in den ene efter den andra. Killar och tjejer i övre tonåren. En äldre jukebox gick på högvarv. 

Och jag tror aldrig vi har blivit så uttittade, vare sig förr eller senare. Vi kände oss som inkräktare från en främmande planet. Vi tittade på varandra, och medlidsamt på den unga östtyska generation, som tydligen inte var vana vid något storvulet. Det var ju bara ett par år sen, man hade befunnit sig på fel sida om gränsen mellan öst och väst. Det var nästan så att man kände igen sig hemma, från Jack´s grillbar, på det gamla 60-talet. Men vi befann oss ju nu i början av 1990-talet.

Semester. Nu var det jeans, shorts, T-shirt och gympadojor som gällde. Bort med den välskräddade grå kostymen. Den vit skjortan. Slipsen… Allt det där, som var mer eller mindre tvunget i vardagen. Vi hade länge talat talat om att göra några storstäder. Berlin, Prag, Budapest och Wien lät väl bra. Bagaget hade vi rafsat ihop på en halvtimme. Bara det nödvändigaste. Det var inte så noga på den tiden. Vi var ju fortfarande unga och raska. Åtminstone till sinnet. Och hade vi glömt något, fick vi väl ta det på vägen.

På den tiden fanns ingen Öresundsbro. Man fick åka på två färjor för att komma ner till kontinenten. Det gick ju bra. Inga förbokningar behövdes. Väl i Tyskland måste vi göra ett första vägval. Ner till Hamburg och sedan Autobahn till Berlin. Eller, snedda på lite mindre vägar. Tyvärr valde vi det senare.

Vi hamnade på slingriga grusvägar, tillsamman med andra omdömeslösa personbilister och lusiga lastfordon. Att regnet forsade ner gjorden inte saken bättre. Torkarbladen på högsta hastighet, för att svabba bort regnvatten och smutsig dynga från de mötande. Humöret var alltså inte på topp, som man kunde förvänta sig den första semesterdagen.

Efter flera timmars strapatser började vi närma oss lite bebyggelse. Det visade sig sedan vara, den före detta, östtyska staden Schwerin. Vädret hade bättrat sig när vi gled in i stans ytterområde. Att vi nu hade kommit in i forna Östtyskland rådde det ingen tvekan om. Hyreshusen utmed infarten var grå och slitna. Tristessen var påtaglig. Det var ju bara ett par år sen man hade blivit av med den östtyska kommunismens bojor. Och Stasis vakande öga.

Det hade blivit sent på eftermiddagen, en lördag. Nu skulle vi leta upp nånstans att övernatta. Naturligt nog letade vi oss mot centrum. Stannade ett par gånger och frågade folk. Antingen visste de inte, eller så bara skakade de på huvudet. Vi stannade och gick ur bilen. Det var ju lättare att få kontakt med folk då. En äldre herre stannade till, och vi frågade om ett övernattningsställe. Han lovade att hjälpa oss.

När vi följde honom, där i centrum, tyckte jag att han uppträdde lite konstigt. Han hälsade på var och varannan människa. Förmodligen såg jag frågande ut. Så han förklarade att han var en kyrkans man. Och att han hade hade konfirmerat de flesta i stan. Han var alltså en riktig kändis i sin hemstad. Och därmed en viktig kugge för oss, som sökte natthärbärge. Han tågade vidare med oss i hasorna. Han bjöd in oss på pastorsexpeditionen, och bad oss vänta tills han hade ringt några telefonsamtal. 

Det luktade unket i lokalen där vi satt. Mögel. Efter en knapp timme återvände han med en sorgsen min. Han skakade på huvudet. Han hade inte lyckats komma över något härbärge, som han hade haft funderingar om. Det vill säga något enklare privat hyresrum. Han såg närmast förkrossad ut. Han hade misslyckats. Han, som kände så många tänkbara hyresvärdar.

Vi försökte trösta honom så gott det gick. Och sa, att det säkert skulle ordna sig på något hotell. Han tyckte det var förskräckligt att vi skulle behöva övernatta på ett dyrt hotell. Men förstod samtidigt att det var enda alternativet.

Plötsligt sken han upp. Ni skulle ju kunna ligga över här på expeditionen, om jag ordar lite filtar? Han såg tveksamheten i våra blickar, och kom genast med med ett annat förslag. Han trodde att ett hotell nere vid torget, som höll på att renoveras, skulle vara det bästa för plånboken.

Hotellet var som sagt under renovering. Stora tråkfärgade presenningar täckte huvuddelen av fasaden mot torget. Ett torg, som förutom hotellet, ramades in av bland annat rådhuset och järnvägsstationen, allt i grått vill jag minnas.

Jag har sett och varit med om mycket, men det här slår nog alla rekord. Man hade ännu inte hunnit påbörja renoveringen invändigt. Det var som att komma in i en kyrka. Golven var stenbelagda. Och trappan upp till vårt rum var bred, som det anstår en hög potentat i det gamla Östtyskland. Det ekade för varje fotsteg man tog. 

Rummet var jättelikt och hade flera meter till tak. Det fanns badrum också. Eller rättare sagt tvättrum. Jag vet inte vem som hade huserat här tidigare. Men tydligen hade huset använts, som nån slags logement. Då det fanns inte mindre än sex tvättställ på rad i tvättrummet. Ingen dusch. Inget bad. Vi häpnade alltmer, ju mer vi utforskade stället.

Men nu var vi hungriga. Och det var då vi hamnade på den där baren, med jukeboxen, som jag berättade om inledningsvis.

Den natten var inget vidare. Kylan var bister i det stora nakna rummet, med stengolv och högt till tak. Och detta var mitt i sommaren. Ovädret, som hade kommit ifatt oss, fick presenningarna att fladdra mot ytterväggarna och föra ett himla oväsen. Vi gjorde vår morgontoalett i två av de sex tvättställen. Inget varmvatten.

Frukosten var spartansk. Vi var ensamma i den så kallade matsalen. Ensamma med ett ta-själv-bord och en gammal trotjänare, som fyllde på lite kallskuret. Vi hade ju inte fått så mycket i oss, sen vi lämnade färjan. Hungriga och törstiga, så länsade vi serveringsbordet. Drack upp en hel kanna apelsinjuice, kommer jag ihåg. Och när den var urdrucken drack vi ur nästa också.

Efteråt funderade jag på varför egentligen de där ungdomarna, i baren, hade tittat så konstigt på oss. Jag tror inte att det var misstänksamhet. Snarare nyfikenhet. Nyfikna på sådana som vi, som kom från ett annat och fritt land. Kanske inte så vanligt i en avkrok, som Schwerin.

Men jag hade också förstått om de var misstänksamma. De hade ju under hela sin liv varit övervakade. Av det fruktade Stasi, som hade inte mindre än 100.000 fast anställda. För att avslöja, arrestera och straffa alla otrogna. Det vill säga de, som inte gillade landets ryskinfluerade kommunistiska styre.

Hitler skulle ha rodnat, om han hade jämfört sitt Gestapo med bara 40 000 heltidare, för ett mycket större land. Men kanske det allra värsta var de där tjallarna. De som tipsade Stasi om oliktänkarna. Över 170 000 angivare, påstås det. Och de fanns överallt. Lärare, läkare, servitörer, vaktmästare… Kanske till och med någon av ens närmaste vänner. All denna misstänksamhet kunde väl inte försvinna så där i ett nafs efter återgången till det normala.

Nu var vi på väg mot Berlin. Av någon anledning fick vi för oss att Berlin skulle vi ta på hemvägen. Därför rundade stan och kom ut på en Autobahn mot Dresden och Prag. Badam, badam badam… ja, så lät det när vi for fram. Det verkade, som om vägen utgjordes av stora cementplattor, som var sammanfogade med någon slags fogmassa. Varje gång man passerade den där fogmassan lät det som badam. Ju fortare man körde, ju snabbare takt på badam-andet. 

De här vägarna var nog kvarlevor från Hitlertiden. Enda sättet att undkomma oljudet, var att spela musik på hög volym. Men inte ens det hjälpte för att smita undan gisslet. För vid varje fogmassa studsade bilen till lite. Knappt märkbart, men ändå enerverande. Och i längden blev det rent av obehagligt. Badam, badam, badam... hördes inte längre, men det kändes. ¶ One, two, three a´clock four… 

Nu var det dags att fylla på bensin, och kanske något att äta. Ett ställe för sådant siktades uppe på en hög kulle. Efter att ha parkerat gick vi in i den tillhörande butiken. Här var det mycket av lite. Det vill säga många förpackningar av samma sort. Ett begränsat sortiment alltså. Det enda det var gott om var dryckesvaror. Mestadels vin, öl och brännvin. Vi plockade för oss några öl och en flaska vin. Och eftersom kafeterian inte verkade vara så inbjudande, så köpte vi med oss lite läsk och färdigpreparerade baguetter.

Så var det dags att tanka och köra vidare. Dröm av min förvåning så var det en kö på säkert femtio meter. Det var ju söndag, och då skulle tydligen alla passa på att tanka i samband med en utflykt. Då upptäckte jag att det fanns ju en tapp till. Glad i hågen bröt jag mig ur kön och körde fram till den tapp, som just blev ledig. Snopen konstaterades att den bara hade tvåtaktsbränsle. Det ju bara östtyska Trabanter, som hade tvåtaktsmotor. Dom gick det snabbt för. Själv fick jag ställa mig sist igen i den vanliga kön. Det tog över en timme innan vi var ute på Autobahn igen. Badam, badam, badam…