capstantia

Magnum på Boeing

De två stabila gossarna var beväpnade med var sitt vapen. Revolvrar av typ Magnum. Vi nalkades huvudentrén till Boeing Aerospace. Detta var ett av veckans studiebesök. När vi kom närmare, kunde jag konstatera att de här gossarna inte hade behövt några vapen för att inge respekt. De var som tagna ur en tecknad serie. Stora och muskulösa, breda hakor med gropar i. De hade solglasögon, som man kunde spegla sig i. De var uniformerade och hade hjälmar. Allt enligt gängse praxis för en serietecknare. 

Hands up. Händerna mot väggen och noggrann kroppsvisitering. Denna tidiga råkalla morgon kändes det hela lite väl magstarkt. Inte för att jag, och mitt kompanjon, såg ut att vara några typiska industrispioner, eller terrorister, utan troligen för att rutinerna var sådana. Man hade väl stött på några dåliga typer någon gång tidigare. Nu blev vi insläppta till den yttre receptionen. Där fick vi legitimera oss, och ange koden för vårt besök.

Medan vi väntade fick vi läsa igenom, och underteckna, var sin tystnadsplikt. Allt sköttes alltså med minutiös noggrannhet. Därtill kommer att både CIA och NSA, sedan långt tidigare, och med största sannolikhet, hade kontrollerat oss både utan och innan. Sådant är vi ju inte vana vid i vårt lilla gosiga samhälle. Besöket var mycket intressant, mycket mer än så får du inte reda på… Men, i alla fall, så mycket kan jag säga att det på Boing Aerospace handlade också om annat än raketer, satelliter och rymdstationer. Nu är man en del av Boeing Defence, Space & Security. Där är man pappa till krigsleksaker som B-52, F16 Eagle och Apache.

Nästa studiebesök gick av stapeln på Boeing Aeroplane. Här var de inte fullt så noggranna före insläpp. Ämnet gällde teknisk information: Manualer och dylikt. Om hur sådana producerades, distribuerades och uppdaterades. Först en timmes föredragning, med de på den tiden klassiska OH-bilderna. Numera är det ju Power Point som gäller. Därefter gjordes en rundvandring på några timmar. Jag fick än en gång bekräftat att industrin i USA, antingen ligger flera steg före den svenska, eller flera snäpp efter. Sverige är ju ett litet land. Vi är mer anpassningsbara till ny teknik. I USA måste man oftast vända på kolosser för att förändra. Och sådant tar ju sin tid. Att vi i Skandinavien ofta utses som testmarknad, av amerikanska företag, för nya avancerade produkter, är ingen nyhet. Vi har en begränsad population, är hyfsat begåvade, och är någorlunda bekväma med det engelska språket. Och kanske det bästa av allt, en generellt sett positiv syn på USA. Än så länge.

Det mesta av jobbet, för att producera teknisk dokumentation, gjordes, även på den tiden, med datorers hjälp. Det mesta publicerades på papper, och i böcker. Det var ingen större skillnad mot i Sverige. Men det var skönt att få det bekräftat. En detalj som jag lade på minnet: Man hade två olika datoriserade arbetsmiljöer för viss produktion. Den ena var ultramodern, med de allra vassaste verktygen. Den andra var rena Hedenhös, med bildskärmar som krävde att man arbetade i mörker. Operatörerna erbjöds att jobba i valfri miljö. Många valde mörkerarbete, eftersom detta gav en betydligt högre lön. Så var den krassa verkligheten. Jobba i skiten och tjäna mer, eller välj en bättre arbetsmiljö, till priset av ett tunnare lönekuvert. 

Jag hade alltid för ovana att råka ut för några pinsamma incidenter på mina resor. Och denna resa var tyvärr inget undantag. Vi hade bestämt oss för att kalasa på en pizza. Det fanns ett matställe runt hörnet. Pizzeria Venezia, om jag minns rätt. Den finns ju överallt. Glada i hågen beställde vi var sin, med samma pålägg. Den svartmuskige pizzabagaren undrade om vi verkligen skulle ha var sin. Räckte det inte med en. Vi tittade på varandra och undrade: Varför frågar han? Solklart, att vi ville ha var sin pizza. Yes! Vi var ju ganska sugna. Vi fick frågan om igen. Svaret blev detsamma, men nu ett lite skarpare tonläge: Yes!! Vi satte oss till bords, och avvaktade serveringen. Efter en stund kunde vi med stor ögon beskåda ceremonin, när pizzorna gjorde entré på en rullande vagn. Var och en var stor som en dubbel familjepizza. Och tjocka var de också. Pan pizzor. Så överdrivet hungriga var vi ju inte. Vi skulle naturligtvis ha lyssnat ordentligt på den svartmuskige bagaren. Var sin, så kallad Slice of pizza, hade ju räckt. Nu fick husets hundar sig ett skrovmål. Eller gick den till återvinning kanske.

Som mycket konstintresserad skulle jag besöka ett museum. Det var en utställning av ultramodern samtidskonst. Den ville jag inte missa. Men det tycktes vara besvärligt att ta sig dit. Museet låg i någon avlägsen park, minns jag. Det fick bli en droska. Efter en halvtimme var jag framme. Jag betalade och steg ur. Fortsatte upp på den grusade gången mot entrén. Det var ingen rusning precis. Några fåglar som slogs. En ekorre. Inget mer. Porten var stängd. Jag kände på handtaget. Jag ryckte och pressade. Det var låst. En pytteliten skylt, lite vid sidan av, kungjorde att det var stängt. Det var på en måndag. Givetvis var det så. Alla museer har ju stängt på måndagar. Alla museer över hela världen, tror jag. Hur kunde jag ha missat det. Och taxin hade naturligtvis redan försvunnit.

Här stod jag nu, i ett öde parkområde, en sen eftermiddag. Det var i slutet på februari. Det hade redan börjat skymma. Och bara efter en liten stund började kylan tränga igenom kavajen. Seattles höga brottslighet är vida känd. Många utslagna, och ofta kriminella, har invandrat norrifrån. Från Alaska och Grönland. Jag började ta mig på måfå i riktning mot stadens centrum. Åt det håll, som jag trodde var rätt håll.

Parken var stor, som jag minns den av kartan. Och jag var långt, långt, hemifrån. Jag traskade på. Det var knäpptyst. Ändå hörde jag både det ena och andra, i buskarna omkring. Jag har bra fantasi. Jag såg mig själv liggande blodig på marken. Fastbunden och med silvertejp över käften, rånad på plånbok och allt annat av värde. Små svettdroppar kändes under skjortkragen. Pulsen började kännas som små hammarslag i huvudet. Det började duggregna. Mörkret hade börjat falla. Jag fick se mig för. Då, efter någon timmes ängsligt irrande, uppfattar jag ett svagt brummande. Det växte sig starkare. Trafik inom hörhåll. Nu, ett svagt ljus, eller var det inbillning. Jag hade tur. Hittade en busshållplats, och så småningom en dubbeldäckad buss, som tog mig helskinnad tillbaka till City igen. Men det här var en riktig pärs, det kan jag lova.