capstantia

Silicon Valley

Hotellet låg nära Market Street. Härifrån var det raka spåret, och efter en kvart på Highway 101 var man nere i Silicon Valley. Detta utan att behöva korsa San Fransiscos Downtown, och därmed slippa den värsta trafiken. Våra företagsbesök hade bokats av folk på det svenska tekniska attachékontoret i San Fransisco.

Silicon Valley var ju från början ett centrum för industrier, som tillverkade transistorer, mikrochips och liknande (exempelvis Intel). Då är materian Silicon (Kisel) en viktig beståndsdel. Därav namnet. 

Sedan följde IT-branschen efter med HP, Oracle, Ericson… Och numera, är också de stora nätjättarna på plats – Google, Facebook, Youtube… Den välkända dalen har inga officiella geografiska gränser, det är näringslivet som har skapat dom. Men lite slarvigt kan man säga att området sträcker sig från södra San Fransisco, ner till San José.

Vi besökte Apple Computer i Cupertino, Adobe Systems i San José och Xerox PARC i Palo Alto. Det var allmänt sett en ganska givande resa. Speciellt besöket på Xerox PARC (Palo Alto Research Center). Där vi blev mycket väl omhändertagna. Värdarna ville själva, ha ut så mycket av besöket som möjligt. Diskussioner och synpunkter på datorers användarvänlighet stod i fokus. Usability. De bjöd också på lunch. En lunch, som jag inte glömmer. Jag beställde en sallad, och en entrecote. Jag förstod ju inte, att salladen var en måltid i sig. Rik på både kyckling och bacon. Skamsen fick jag se hur entrecoten fick återvända till köket.

På de andra företagen var de måttligt intresserade av några småhandlare från Sverige. Det var mest rutinmässiga rundvandringar, med korta föreläsningar som tilltugg. Man var sparsam med nyheter, och höll tyst om vad som var på gång. Syftet var väl mest att upprätthålla företagens goda rykte som branschledande. Kanske också för att undvika onödig badwill, som kunde sprida sig över Europa.

När vi var på Apple, så hette man Apple Computer, och sysslade alltså bara med datorer. Intressant att notera är, att man hade en tvist om varumärket Apple, med Beatles-ägda Apple Records. Den slutade med att ena parten förband sig, att aldrig hålla på med musik. Och den andra fick inte syssla med datorer.

Den största drivkraften, bakom Silicon Valley, är tveklöst Stanford University. Universitetet har bidragit med många kända profiler inom branschen. Någon har sagt att utan Stanford, inget Silicon Valley. 

Xerox PARC är också en av de största bidragsgivarna. Alltid på framkanten. Väldigt duktiga på att utveckla, men sämre på att göra attraktiva produkter, och att göra affärer med dom. I stället har andra tagit för sig av godsakerna.

Apples dundersuccé Macintosh, byggde på ett kopierat koncept från PARC. Man hade också utvecklat grunden till PostScript, som Adobe tog, och gjorde till sin produkt. En patenterad bästsäljare. Kanske de nämnda korparna hade blivit kloka av egen erfarenhet, då vi inte fick veta så mycket om framtiden vid våra besök hos dem.

På hemvägen blev vi prejade av en ilsket tjutande polisbil, med argsinta blåljus: California Highway Patrol. Vi körde varsamt in mot vägkanten och stannade. En av delstatens bilburna sheriffer kom emot oss. En bister typ med händerna utmed sidorna. Inte långt från sitt hölster. Vi agerade enligt Kaliforniens inofficiella regelbok för bilförare. Händerna väl synliga och upp med dom på instrumentbrädan.

Om vi hade börjat treva i handskfacket, eller i vårt handbagage, hade vi legat illa till. Det var inte ovanligt att polisen då drog vapen utan att fråga först. Det var ju deras sätt att överleva i en stentuff miljö. Inga risker tagna! Hur som helst, så fick den här incidensen ett snabbt och lyckligt slut. Vår hyrbil hade haft stora likheter med en bil, som hade varit inblandad i ett rån i San José för några timmar sedan.

Middag på kvällen med vår ledsagare från attachékontoret. Och det var en middag som sent ska glömmas. Jag trodde i min enfald att han skulle välja en krog med havets frukter, med tanke på närheten till vatten. Kanske någon spännande fiskrestaurang. Någon som serverade delikata skaldjur, exotiskt tillagad hummer och krabba. Eller kanske möjligen någon gourmetkrog med spännande kinamat. Men icke. Han hade valt ett stekhus, House of Prime Rib. Och han hade tydligen varit tidigt ute, för som jag förstod efteråt, var det ingen restaurang, som man bara kom släntrande till så där av en slump. Man skulle vara ute i god tid, kanske veckor ibland. 

House of Prime Rib visade sig vara en finare restaurang, modell english old-school. Den hade ett strategiskt läge i rikemanskvarteren i utkanten av Nob Hill, vid en av ändstationerna för Cable Cars. Vi startade det kulinariska äventyret med en Dry Martini. Därefter gick vi direkt på huvudrätten. Och tur var väl det, för portionerna var mer än väl tilltagna.

Jag åt en utmärkt Roast Prime Ribs au Jus, med bakad så kallad idaho-potatis och färsk gräddstuvad spenat. Till detta ett par glas Pinot Noir, från Robert Mondavis vingård i Napa Valley. Som avslutning, hemlagad gräddglass spetsad med en skvätt Grand Marnier. Det hela avrundades med svart kaffe, med en god konjak. Riktigt kaffe, inte amerikanskt blask. Det blev en fulländad matupplevelse för en livsnjutare.